”Det första vi ska göra är att försäkra oss om att vår vän i häktet inte pratar i onödan”, sa Peter.
”Du vet”, sa Johnny, ”häktet är ingen plats som nån kommer in på.”
”Vi behöver inte komma in där. Det enda vi behöver göra är att få fram ett budskap till honom. Det räcker.”
Johnny kliade sig under ena armen. Stressen gjorde att han svettades värre än någonsin. ”Vadå för budskap?”
”Om han tror att han kan råka illa ut når vi vårt mål.”
”Och då håller han käft?”
”Precis som i fallet med Ratko. Det räcker väldigt långt att alla är rädda för honom. Han behöver inte visa sig för att fylla sin funktion. Vi vet vad han kan göra.”
”Ja, ja.”
”Men du har inte sett honom så ofta, eller hur?”
Det var sant. När Johnny tänkte efter hade han faktiskt aldrig träffat Ratko. Han hade bara sett honom på avstånd. Men det räckte.
”Det är inte våldet som skrämmer.”
”Jag är livrädd för våld. Min smärttröskel är skitlåg”, sa Johnny.
”Det är exakt vad det handlar om. Det du just sa. Du har ju gjort dig illa genom åren, eller hur?”
”Jo tack.” Han hade brutit ena benet och högra armen. Vänster handled. Ett nyckelben. Ett revben. Det hade gjort ont som satan varje gång.
Han mindes även ett nyckelben som gått av när han var barn.
Han kunde inte låta bli att fingra på nyckelbenet. Den vurpan hade gjort helvetiskt ont. Han hade inte kunnat andas normalt på en vecka.
Peter sa: ”De flesta vet vad det vill säga att ha riktigt ont. Och inte många vill uppleva det igen. Så det enda man behöver göra är att utfärda ett hot om våld.”
”Det är hotet om våld som skapar förändringen”, sa Johnny.
”Exakt. Med lite tur behöver jag faktiskt inte be Ratko. Jag hoppas verkligen det i alla fall. Parallellt ska vi plantera information hos Marwan som han inte kan låta bli att läcka. Information som pekar i fel riktning. Jag trodde länge att vi skulle bli tvungna att gå genom nån av snutarna, vilket hade krånglat till saker och ting väsentligt. Men nu finns det en annan person inblandad som förmodligen är enklare att utnyttja.”
”Vem då?” sa Johnny.
”Konsulten är skicklig på att se mönster, men han kan förmodligen inte så värst mycket om brottslingar.”
”Vi kan söka upp honom och be honom hälsa Marwan att om han tjallar kommer vi att mula honom.”
Peter höjde på ena ögonbrynet. ”Det … är exakt vad vi ska göra. Även om det går lika bra att framföra budskapet på vanlig svenska. Vi använder oss av nån som är svår att finna. Men som Marwan ändå känner till. Nån han definitivt kommer att lyssna på.”
*
När Hellmark kom tillbaka hade Marwan lugnat ner sig. Han torkade sig oavbrutet i pannan.
”Jag har inte gjort nåt”, sa Marwan.
”Varför hittade jag dina fingeravtryck på Åsögatan?”
”Vet inte.”
”Vem känner du på Åsögatan?”
”Ingen.”
”Varför är du så nervös?”
”Det är jag inte alls. Jag är hur lugn som helst.”
”Skitsnack. Berätta nu om Åsögatan.”
”Kanske har jag hälsat på nån där nån gång.”
”Kompis”, sa Hellmark, ”jag tror uppriktigt sagt att du är för korkad för att vara den jag är ute efter, men jag behöver utesluta dina avtryck bland en hel jävla massa avtryck, så är det bara. Tala om vad du gjorde där så kan du gå sen.”
Marwan verkade slappna av en aning. ”Var ligger den där gatan?”
”Södermalm. Inte långt från Ringvägen.”
”Stort hus?”
”Visst.”
Marwan knäppte med fingrarna. ”Jag var på fest en gång. Det kan ha varit där. Jag vet inte. Kan jag gå nu?”
Hellmark sa: ”Hos vem var du på fest och när var det här?”
”När?” Marwan funderade. ”Kan ha varit några månader sen.”
Hellmark lutade sig framåt så att bordet knakade. Fingeravtryck kunde egentligen inte tidsbestämmas särskilt exakt. Men det visste förmodligen inte Marwan. Hellmark chansade. ”Nej, det var betydligt senare än så.”
”En vecka sen?”
”Aj, aj. Nu är du riktigt illa ute.”
Marwan grimaserade och vred huvudet mot fönstret, kisade som om han skulle kunna se igenom envägsrutan.
*
Alex gick ner på stan för att få någonting att äta. Efter all kritik Hellmark fått efter att Alex deltagit i förhöret av Timo Svart var han ändå inte välkommen att sitta med vid förhöret av Marwan. Han sneddade över Norrmalmstorg och gick uppför Hamngatan, mot Sergels torg.
När han passerade SEB högst upp på Hamngatan stötte någon till honom över armen. En man vände sig mot honom. Alex stannade till, deras blickar möttes. Mannens lugg hängde ner i ansiktet och ögonen var mörka. Mannen var mörk runt ögonen, kinderna insjunkna. Han flinade brett mot Alex några sekunder, sedan höjde han handen. Alex stirrade tillbaka utan att göra någonting och mannen vände sig om och försvann i vimlet. Alex registrerade en skinnjacka, ett par svarta jeans och grova skor. Mörkt, nästan svart hår som behövde tvättas.
Var det ett misstag? Var hälsningen ett sätt att säga ursäkta mig?
Alex vände sig helt om och ropade efter honom.
”Hallå där!”
Mannen var uppslukad av folkmassan. Alex vände och började gå tillbaka. Han försökte ta sig fram genom trängseln. Ett svart huvud guppade längre fram i folkhavet.
Mannen vände sig om och gav Alex en blick. Och där var flinet igen.
Ursäkta, så fasen heller.
”Vänta!” ropade Alex. Han tog sig igenom ett koppel av barnvagnar och när han tittade upp igen var mannen borta.
”Merde!” Han slog handflatan i ett skyltfönster så att det skakade. En flicka innanför skyltfönstret hängde upp kläder på en skyltdocka, hon vinglade till men lyckades undvika att ramla omkull. Alex höjde ursäktande handflatorna mot henne. Han kände direkt hur det spände i nacken av stressen över att ha tappat bort mannen. Värken kom på ett ögonblick, som en betingad reflex.
Det ringde i fickan. Han plockade upp sin mobil, men den var tyst. Han insåg att det ringde i en annan ficka. Han sökte igenom rocken och hittade en liten mobiltelefon han aldrig hade sett tidigare. Han tittade förvånat på den.
”Var är du?” sa Alex i luren. ”Och vem är du?”
”Åh, det vore knappast klokt att tala om för dig, eller hur?”
Alex vred på huvudet, hoppade jämfota för att försöka se någonting.
”Hoppa på du, det kommer du knappast nån vart med”, sa mannen som knuffat till honom alldeles nyss.
”Vem är du?” upprepade Alex. Han lyssnade på rösten. Den var neutral, stack inte ut på något sätt. Lite släpig, en svårbestämd brytning. Den kunde vara tillgjord för att förvirra.
”Jag skulle gärna stå här och småprata en stund, men jag behöver din hjälp.”
Alex stirrade på sitt uppjagade ansikte i skyltfönstret. Flickan på stolen inne i skyltfönstret drog ner sin tröja över magen. Hon lade armarna i kors och tittade på honom. Han vände sig om.
”Du behöver min hjälp? Kidnappade du William Smythe?”
Ett kort skratt. ”Om du vill så.”
Alex började gå ner mot hörnet av Hamngatan och Regeringsgatan. Han lyssnade intensivt. Brytningen fanns där, men detta var sannolikt någon som levt i Sverige ganska lång tid, kanske ända från barnsben, annars hade brytningen varit betydligt starkare.
”Vem är du?”
”Jag är bara en kille som försöker klara sitt uppehälle.”
Alex fnös till. Han spanade upp efter Regeringsgatan.
”Tror du att du kan hitta mig, konsulten? Hör nu. Jag behöver din hjälp med en sak.”
”Du sa det, ja.”
”Har Marwan sagt nåt av intresse ännu?”
Alex grep hårdare om den lilla mobilen. ”Så du känner vår egyptiske vän?”
”Lyssna nu uppmärksamt, konsulten.” Rösten sjönk. ”Hälsa Marwan att han bör se sig om i fortsättningen.”
”Inte mycket till hälsning”, sa Alex i ett försök att vinna tid.
”Du ska se att den räcker alldeles utmärkt. Hälsa från Ratko.”
”Det där skulle polisen kalla olaga hot. Ett allvarligt brott.”
Ratko lade på.
Alex svor tyst för sig själv och började ta sig tillbaka till polishuset. Han vände sig om var femte meter. Ingenting.
Hade Ratko faktiskt följt efter honom? Följt efter honom och sedan liksom av en händelse stött till honom för att fånga hans uppmärksamhet? Det betydde att han kände till vem Alex var. Ratko måste känna till hans inblandning i den här affären. Hur kunde han göra det? Någon hade pratat med denne Ratko.
Hälsa honom att han bör se sig om i fortsättningen.
Maken till fräckhet fick man ju leta efter.
Alex skyndade sig mot taxistolpen utanför Friday’s i Kungsträdgården.
*
Alex kastade rocken på stolen och kavlade upp skjortärmarna.
”Du kommer inte att tro det här.” Han redogjorde i korta ordalag för vad han varit med om på Hamngatan. ”Och killen såg ut som en riktig skurk.” Han beskrev Ratko så gott han kunde.
”Det var som fan. En sån fräck jävel”, sa Hellmark och skrev så att det gick hål på pappret.
Alex satte sig i besöksstolen. ”Jag antar att vi ska framföra den här Ratkos hälsning.”
Hellmark kom på fötter. ”Absolut. Vi får göra det direkt, eftersom åklagaren förväntar sig att Marwan släpps om vi inte hittar nåt mer än de där avtrycken. Annars måste han släppas inom ett dygn. Med bara indicier kommer vi ingen vart.”
”Men SÄPO då? Rikets säkerhet och allt det där?”
Hellmark skakade på huvudet. ”De har nåt helt annat i sikte. Nånting är jävligt underligt med det här. Vänta ska du få se.”
De begav sig mot förhörsrummet. När de öppnade dörren till den temporära cellen låg den misstänkte på rygg på golvet med sina nakna fötter på stolen. Hellmark smällde igen dörren. Marwan flög upp på fötter och satte sig på stolen.
”Det här är ingen spaanläggning”, sa Hellmark.
”Vem är han?” sa Marwan och pekade på Alex, fast egentligen visste han ju vem han var. Han hade sett honom utanför Smythes bostad på Kaptensgatan flera gånger.
”Jag har en hälsning till dig”, sa Hellmark och slog sig ner.
”Vad är det för hälsning då?” sa Marwan.
”’Se dig om i fortsättningen.’”
Marwan rynkade pannan. ”Det var inte mycket till hälsning.”
”Precis vad jag tyckte.”
”Vem är det från?” sa Marwan.
”Ratko hette han visst”, sa Hellmark nonchalant.
Alex visste inte att människor med så mörk hud kunde blekna, men Marwan bleknade. Senorna på halsen spändes. Han blev grå i ansiktet. Ögonen blev långsamt större. Plötsligt såg han helt förändrad ut.
”Vem är Ratko?” sa Hellmark och studerade nyfiket sitt förhörsoffer.
Marwan sjönk ihop med händerna för mellangärdet. Han krympte ihop tills han nästan låg i famnen på sig själv.
”Vem är han? En lejd mördare? Du är säker här, Marwan. Kom igen nu, vad i helvete är du insyltad i?”
Marwan vände sig bort och stirrade in i väggen.