Peter hade hela tiden lyckats hålla syftet med aktionen hemlig för alla som var inblandade i projektet.
Det fanns flera skäl till att syftet inte fick komma ut. Det skulle bli svårare för polisen att lägga pussel om olyckan var framme och någon skulle åka fast. Han räknade givetvis med den risken. Skulle någon i teamet åka fast hade han planen för skadebegränsning klar redan från början. Han visste precis vad han skulle bli tvungen att göra för att undvika att spåren skulle kunna leda tillbaka till honom själv.
Peter hade blivit kontaktad i vintras. Under omfattande hemlighetsmakeri hade kontakt etablerats, och uppdragsgivaren hade förklarat vad han ville uppnå. När Peter hade förstått syftet med uppdraget hade han skissat på två olika lösningar. Precis som han trott hade uppdragsgivaren valt den första.
Stora pengar utlovades om han lyckades.
Han hade fått massor av information om familjen Smythe genom uppdragsgivaren. Men han var inte nöjd med dessa fakta. Han hade gjort ytterligare efterforskningar på egen hand. Hans erfarenhet sa honom nämligen att det alltid doldes vissa saker, saker som en uppdragsgivare inte ville dela med sig av. Det här med barnflickan var bara ett exempel. Och när han väl insett att någon försökte undanhålla fakta hade han efterforskat så mycket han kunde om uppdragsgivaren också.
Och det han visste om tonårsdottern skulle komma väl till pass inför slutnumret i projektet.
*
Runt bordet satt Ulvgren, Tegner och Kruse. Vid kortänden satt en fjärde man, lång, smal, med glasögon. Han var med som observatör och ville bara bli informerad.
Tegner tog snabbt till orda. ”Vi tror alltså att vi vet hur det hänger ihop.”
Kruse sa: ”Vi har arbetat dygnet runt med Smythefrågan. Elva man har undersökt alla upptänkliga hot som kan kopplas till de händelser vi sett. Efter noggrann spaning kan vi utesluta vissa saker, men det vi funnit kan bli minst lika besvärande att hantera.”
Polischef Ulvgren var bekymrad. Han undrade om det fanns någonting han överhuvudtaget skulle kunna fråga och få ett ärligt svar på. Han ville gärna ha med sig någonting tillbaka till Hellmark. Visserligen kunde Hellmark vara en svårartad plåga att ha att göra med, men hans grupp hade den ojämförligt högsta uppklarandeprocenten. Karln förtjänade faktiskt något slags besked. Och närvaron av den fjärde mannen i rummet oroade honom ganska rejält.
”Okej”, sa Ulvgren. ”Vad kan ni berätta?”
Tegner och Kruse utbytte blickar. Tegner vände sig mot mannen vid bordets kortände. Denne nickade lätt.
”Det har funnits tydliga indikationer på att irakiska extremister uppehållit sig illegalt i Sverige. Vi har spanat på dem under säkert tolv månader, och vi vet ganska exakt vilka de är och vad de har för resurser. Och de har länge pratat om en aktion som ska sätta deras grupp på kartan.”
”Vad heter den här gruppen?” sa Ulvgren.
”Det kan vi inte avslöja”, sa Kruse.
”Finns den i Stockholm?”
”Det kan vi inte avslöja”, sa Kruse på nytt.
”Hur många är de?”
”Det är inte officiella fakta.”
”Men vad har de för resurser? Tillgång till vapen?”
”Jag är rädd att vi inte kan avslöja det heller”, sa Kruse och justerade slipsknuten.
Mannen vid bordets kortände harklade sig lätt. ”Vi går vidare.”
Alla tittade på honom.
”Precis”, sa Tegner och tittade förebrående på Ulvgren. Han drog ett streck på sitt papper. Pennan skar hål i pappret, men hans röst var kontrollerad när han sa: ”Vi har bedrivit spaning mot den här gruppen på alla möjliga vis. Men vi har avskrivit den nu. Mer behöver du inte veta.”
”För Guds skull”, sa mannen vid kortänden. ”Kom till saken.”
Tegner och Kruse skruvade besvärat på sig och sneglade snabbt i mannens riktning.
”Vi tror nu att lösningen finns på betydligt närmare håll”, sa Tegner. ”Din kommissarie Hellmark har till exempel ett par intressanta teorier.”
”Det verkar handla om vissa personer, snarare än om hela länder”, sa Kruse.
”Som vi ser det är det verkligen familjen Smythe det handlar om, det är inte fråga om England som nation”, sa Tegner.
”William Smythe är ju tilltänkt att efterträda Nigel Stockington på posten som ambassadör här i Sverige”, sa Kruse.
Ulvgren kunde inte hålla sig. ”Men hur kan det vara vår business? Är inte det en fråga för britterna själva?”
Männen utbytte blickar, och Ulvgren undrade vad det var som pågick.
”Det har tagit en … oväntad utveckling”, sa Tegner och lutade sig fram över bordet.