Marwan bad att få gå ut en stund. Detta var Sverige och inte Egypten, så han fick gå på häktets rastgård en stund, röka en cigarett. Han satte sig på en bänk i solen och blundade, försökte låtsas att han befann sig någon annanstans.
Lugn, sa han till sig själv. Du är snart ute. De har inget på dig som håller.
Han öppnade ögonen när han hörde ett ljud. Två andra häktade släpptes ut och polisen som ledsagade dem följde inte heller den här gången med ut, utan valde tydligen att stanna kvar på insidan. Han sneglade på de båda männen som stod i andra änden och rökte. En av dem vände sig till hälften och såg på Marwan.
Hjärtat sjönk. Han förstod att det inte var Ratko, inte kunde vara Ratko. Så varför stirrar han så in i helvete? Varför vänder han sig inte om och snackar med sin polare?
Mannen stirrade på Marwan under gott och väl tio sekunder, flinade och vände sig bort. Marwan tvingade sig att sitta kvar på bänken, trots att han helst av allt ville hoppa upp och banka på dörren och kräva att bli insläppt fortast möjligt.
Se dig om i fortsättningen.
*
”Om du bara har ett avtryck i lägenheten kan jag inte utfärda en häktningsorder”, sa åklagare Ramén. ”Det vet du ju. Vi behöver nåt som kopplar honom till kidnappningarna. Hur är det med de där handbojorna?”
”Ingenting”, sa Hellmark och nöp hårdare i mobilen. ”Jag vet att han är inblandad i det här. Han har blivit hotad och det hade han inte blivit om han varit oskyldig.”
”Vi kan inte hålla honom kvar om du inte har nånting på honom.”
”Men nu när vi äntligen har en av de jävlarna här!”
”Sorry. Du får skaffa fram mer, annars blir det ingenting.”
Hellmark knäppte bort Ramén under högljudda svordomar.
*
Hellmark slängde upp den svarta bagen som han hittat Andy Smythe i på bordet.
”Känner du igen den här väskan?”
”Nej”, sa Marwan och bet sig i underläppen.
”Du ljuger. Du har sett den här väskan tidigare.”
”Nej. Jag har ingenting med den där väskan att göra. Vad är det med den?”
Hellmark provade olika metoder en stund, men kom ingen vart. Marwan stod emot ganska enkelt. Han visste att svensk polis inte tog till våld under förhör, och det gjorde hans situation ganska enkel. Bara att förneka. Samtidigt måste han ge någonting tillbaka, för att inte väcka misstankar.
”Men att du inte har ett vanligt jobb kan vi väl enas om?” sa Hellmark plötsligt.
Marwan flinade. Vad var risken med att erkänna det? Men det kändes som att det började brännas. Fingeravtrycken. Och visst fan kände han igen väskan. Han hade sett Sandra stoppa ner ungen i den. Kanske borde han ge snuten någonting att ägna sig åt? Visa att han var samarbetsvillig? Risken att något kunde hända på allvar var ju löjligt liten.
Bara någonting litet.
Han harklade sig. ”Det finns en kille som kallas Peter.”
”Efternamn?”
”Jag har aldrig frågat”, sa Marwan och slickade sig om läpparna. Han tänkte inte tjalla på Johnny. Men eftersom Peter var en svekfull jävel vore det faktiskt ett nöje att sätta dit honom. Förresten hette han nog inte ens Peter.
Hellmark rynkade pannan. ”Okej. Berätta om den här Peter.”
Marwan bestämde sig för att inte gå i några fällor. ”Gör lite snyggare jobb. Han har snott en del konstföremål, lite antikviteter och så.”
”Handlar han med dem?”
”Beställningsjobb. Han lämnar grejerna nånstans. Han har en kontakt nånstans som talar om var han ska slå till.” Marwan flinade för sig själv, det lät inte klokt. Men det fanns ju inget specifikt jobb av det slaget just nu, så han vågade lägga ut texten lite. ”Det finns nån i bakgrunden, en man, nån som vet en massa saker.”
”Var får den här Peter sin information ifrån?”
Marwan tvekade, kliade sig på kinden. ”Jag tror det är nån som finns utanför vår … bransch, om man säger så. Nån som är helt osynlig. Jag har inte mycket kontakter i den vägen, men det Peter berättat får mig att tro att det är nån som håller till i en annan del av samhället, om man säger så.”
”En vanlig affärsman, eller nåt sånt? En samlare?”
”Typ.”
Hellmark funderade en stund. ”Hur känner du den här Peter? Var bor han? Har du hans telefonnummer?”
”Jag vet inte var han bor.”
”Mobilnummer?”
”Han byter hela tiden.”
”Men du har gjort grejer ihop med den här snubben?”
”Visst, men för länge sen, flera år sen.”
”Men”, ville Hellmark veta efter en dryg timmes sparrande, ”hur förklarar du att dina fingeravtryck hamnat i lägenheten på Åsögatan?”
”Tala för fan inte om att jag sagt det. Det finns en brud, va’, och hon ringde mig förra veckan. Hon var i den här lägenheten och jag tänkte att jag kanske, ja …”
”Du idkade intimt umgänge med henne?”
”Visst, två gånger.”
”En fråga bara: vad heter den här tjejen då?”
Här tystnade Marwan. De kunde ju glömma att han tjallade på Sandra. Han förklarade att han varit på muggen och pinkat efteråt, kanske hade de hittat ett avtryck där?
”Marwan Nasser”, sa Hellmark och samlade ihop sina papper. ”Jag är tvungen att låta dig gå. Men jag kommer att höra av mig.”
Marwan nickade, överraskad över att snuten gått på det han sagt.
”Det är bara en sak som jag undrar över.”
”Vadå?” sa Marwan som kände att han halkat av kroken och slappnade av.
”Vad ska vi göra med Ratko? Vad kan du berätta om honom?”
Marwan skakade långsamt på huvudet och svalde flera gånger.
Hellmark reste sig upp och lutade sig över bordet. ”Jag vet att du ljuger. Jag ser på dig att du ljuger. Vad jag undrar över är vad du tänker göra när du åker härifrån?”
Marwan tryckte sig mot ryggstödet på den obekväma metallstolen. Det var den frågan han aldrig skulle svara på. Att tjalla på Ratko vore som att skriva under sin egen dödsdom. Alla visste det. Det skulle inte hända. Hellre lät han Hellmark dra ut hans naglar med en tång än att säga ett ord om Ratko.
”Kommer du att ringa Ratko direkt, eller kommer du att dra från stan? Det är vad jag undrar över.”
Marwan svalde torrt och motstod en reflex att börja hosta.
”Jag känner inte till nån Ratko”, försökte han.
*
Timo knäppte bort samtalet och släppte mobilen i soffan. Det hade varit ett mycket intressant samtal.
Han hade precis skjutit i sig en dubbel dos av sin senaste favoritdrog och väntade bara på att den befriande känslan han så hett eftertraktade skulle infinna sig. Och precis när han skulle luta sig tillbaka ringde Peter.
Peter hade intressant information. Han avslöjade att det som hänt Marja kanske inte var något självmord trots allt. Att det fanns personer som hade sina smutsiga fingrar med i spelet. Som kunde ge honom svar.
Och Timo hade lyssnat med stigande intresse, för han tyckte att det förklarade ett och annat. Marja hade ju hängt sig, och det plågade honom en aning. Han hade lagt all skuld på sig själv de senaste dagarna. Han skulle inte ha snott ungen, även om det faktiskt var Ratko som bett honom att göra det. Eller var det Peter?
Satan, han hade varit så fulltankad med droger den senaste tiden, att allting flöt ihop till en enda obegriplig soppa. Ratko, Peter, Johnny. Vad fan spelade det för roll vem som gett honom jobbet? Resultatet var fortfarande detsamma – Marja var död för att ungen var borta.
Men, tänk om det i själva verket inte alls hade med ungen att göra? Han kunde ju faktiskt vara helt oskyldig till det som hänt. Och då hade han mått pyton över hela skiten alldeles i onödan.
Timo hade brottats med problemet den senaste veckan utan att komma någon vart. Men med den nya informationen kom saken i ett helt annat ljus. Tänk om någon röjt undan Marja för att tysta henne? För att man inte ville att hon skulle tjalla. Tjalla om vad? Och på vem? Vad var det han inte fattade?
Logiken i varför Peter skulle intressera sig för saken gick honom helt förbi, men det spelade ingen roll. När Peter bad honom ta ett snack med den här bruden lyssnade han.
Nu visste Timo exakt vad han skulle göra. Han skulle ta ett allvarligt snack med henne. Och det var bäst för henne att hon hade några bra svar.