Alex försökte låta bli att titta på vapnet. I stället mötte han Williams blick så stadigt han kunde.
William sa: ”Du måste förstå att jag kanske blir tvungen att skydda mig från alla dessa anklagelser. Jag kan mycket väl ha hotat Liga med att skicka hem henne till Lettland där hon skulle få betjäna män för ett mål mat. När hon spelat ut sin roll lät jag döda henne.”
”Det var din idé att utreda det här med terrorister”, sa Alex. Han nickade mot pistolen. ”Har du kulor och krut till den där?”
William tittade längs med pipan och uttrycket i hans ansikte var svårtolkat. Men att han var förtjust i sitt vapen var uppenbart.
”Jag laddar den med skarp ammunition. Och den fungerar alldeles utmärkt.” Ett vagt leende i ena mungipan. ”Det var i och för sig sir Nigel som kom med det uppslaget, men som vi vet tar han ju över alla andras idéer om han vill. Vem vet vems idén var ursprungligen? Det kan ju ha varit jag som ledde in er alla på ett villospår.”
”Okej. Så med lite fantasi kan vissa personer dra slutsatsen att det är du som ligger bakom alltihop. Vill du vara vänlig och ta bort den där nu?”
Williams hand, den som höll i vapnet, darrade till, bara ett kort ögonblick, men Alex såg det.
”Du förstår, Alex, om man ska tänka analytiskt måste man våga betrakta verkligheten genom klarsynthetens lins.”
”Låt oss vara nyktra och betrakta det andra alternativet. Sir Nigel är precis den typen av person som kan låta utföra nåt sånt här. Men det är inte du. Jag vill att du tar bort pistolen, jag trivs inte med att ha ett vapen riktat mot mig.”
Williams hand darrade en aning igen och det fick Alex att svälja ett par extra gånger. Hade han tolkat William fel? Hade William insett att han själv skulle bli anklagad för det som hänt och kanske hamna i fängelse, trots att det var han själv som var offret? Alex undrade om den verkliga hjärnan bakom alltihop var så förslagen. Tänk om trycket till slut blivit för hårt och att William nu var på väg att få ett nervöst sammanbrott? Med en laddad pistol i ena handen.
William stagade upp sin arm med den andra handen, och plötsligt var han lika stadig som tidigare. ”Jag provskjuter dem varje år. Nämnde jag det? Men jag kommer inte ihåg om jag gjort det i år.”
Han pressade in avtryckaren.
Ett skarpt ljud klack till och Alex hoppade till i soffan.
”Jag ber om ursäkt, men jag var tvungen att visa dig det som andra skulle kunna tro. Och ska du komma med en teori om att sir Nigel ligger bakom det här måste du ha torrt på fötterna. Det är allt jag har att säga.” Han viftade med pistolen. ”Den är inte laddad för tillfället, vilket jag heller aldrig påstod. En verklig analytiker ställer alltid följdfrågor. Det borde du veta.”
Alex stirrade på honom. Där fick han så han teg. Nu var frågan – vad trodde egentligen de personer vars uppfattning räknades?
*
Hellmark stirrade från den ena till den andra. Han lät blicken vila på utrikesministern utan att få någon reaktion överhuvudtaget. Han visste inte vad han skulle tro. Det var så vansinnigt, så galet, att det mycket väl skulle kunna vara sant.
”Ber ni mig lägga ner utredningen?”
”Vi vet redan vem som ligger bakom det här”, sa Tegner.
Hellmark rätade på sig. ”Att lägga ner utredningen vore ett grovt tjänstefel.”
”Jag ber dig att ta ditt förnuft till fånga. Britterna kommer att lösa den här saken på egen hand.”
”Sen när bestämmer vi inte själva över vårt eget rättssystem?”
Utrikesministern harklade sig. Dämpat sa han: ”Ibland måste man se till fakta. Och fakta är att vi inte kan riskera vår relation till Storbritannien just nu.”
Hellmark vände sig mot honom. ”När kan vi göra det då?”
”Hellmark”, började Ulvgren.
”Jag lägger inte ner en utredning när jag vet att det finns mer att göra. De har för fan kidnappat små barn!”
”Men en eventuell målsägande är ju samma person som den tilltalade.”
”Hur vet du det? Hur vet du det?”
”Vi har detta från en säker källa.”
”Dessutom har väl de här barnen två föräldrar? Vad skulle Helen Smythe säga?”
”Om det krävs så tar vi över utredningen”, sa Tegner. ”Det var ju det du ville, eller hur?”
Hellmark ställde sig upp. Det fick räcka nu. Han nickade i tur och ordning mot Ulvgren och utrikesministern. De båda tomtarna från SÄPO bevärdigade han inte med en blick.
Sedan lämnade han rummet.
De hade inte tagit ifrån honom utredningen. Det innebar att han fortfarande kunde agera.
*
Hellmark hittade Nina i sitt egna kontorsrum. Uppskakad av mötet nyss kastade han bara en hastig blick på henne.
”Vad vill du?” Han slängde sig ner i stolen så att han rullade ända in i bokhyllan som stod bakom honom.
”Jag kollade upp den här Ratko som du bad om tidigare. Jag frågade några tjallare. Och det är förmodligen nån vi kommer att få höra mer om.”
Hellmark suckade. ”Fram med det. Dagen är ändå förstörd.”
”Jag har inget efternamn, men det verkade lustigt nog som om det inte alls behövdes. Ratko räckte tydligen för att alla skulle veta vem jag pratade om. Ingen av dem jag frågade hade dock träffat honom själv, men samtliga hade saker att berätta som var mindre lustiga.”
”En ny gangster som håller på att bygga upp ett rykte om att vara hårdare än alla andra? Hur många såna behöver vi?”
”Det var vad jag också trodde. I alla fall till en början. Och det stämmer att han är våldsam av sig. Men det är inte bara det. Det verkar som om vi har sprungit på en riktig sadist.” Nina tystnade och tittade ner i sina papper.
Hellmark hasade fram i stolen igen och lutade sig över skrivbordet. ”En sadist?”
”Det våld som de här källorna beskriver verkar vara otroligt utstuderat. Det är inte bara det att den här Ratko gillar att spöa upp sina konkurrenter. Han gör det på ett väldigt brutalt sätt. Tillfogar alltid maximal smärta även när det inte finns nån anledning. Tydligen brukar han bryta fingrarna av folk som stulit från hans rörelse. Och alltid för hand.”
”Det låter inte så grovt. Många skjuter ju varann, sticker kniven i varann. Såna saker.”
”Jo, men det verkar som om han skrämmer till och med de mest förhärdade skurkarna. Ryktet säger att han varit nån slags lägervakt i ett koncentrationsläger i Bosnien. Tydligen lär han ha varit en mästare i att uppfinna nya metoder att ta livet av sina motståndare. Binda fast dem vid bilar och slita dem i stycken. Såna saker.”
Hellmark stönade. ”Men för helsike, jag har knappt smält lunchen.”
”Dessutom tvingar han folk att titta på. Han var tydligen mycket förtjust i att tvinga familjemedlemmar att plåga varann. Och det verkar nu som om han tagit med sig sina raffinerade metoder hit till Sverige. Flera av dem jag pratat med har hört historier om hur unga män tvingats hugga händerna av sina mödrar.”
”Här i Stockholm?”
Nina nickade. ”Ja. Och våld mot kvinnor verkar vara det som han är mest förtjust i, även om han inte enbart begränsar sig till det. Åtminstone två tjallare säger att han utsatt flera unga kvinnor för … fruktansvärda gruppvåldtäkter medan både bröder och fäder tvingats titta på.”
”Men herregud – varför?”
”För att tvinga folk till underkastelse. Och när våldtäkterna är över har han ändå avrättat flera av vittnena. Flickorna har försvunnit. Ryktena säger att de sålts vidare som prostituerade.”
”Vad är det han vill? Ska han ta över efter några andra gangsters?”
”Det är ganska oklart. Han verkar dyka upp lite här och där. Jag kan inte se nåt mönster. Det var därför jag kallade honom sadist. Han verkar göra de här sakerna för att han njuter av det.”
”Och nu figurerar alltså den här Ratko i utkanten av utredningen av fallet Smythe? Toppen. Fullkomligt toppen! Och varför har inte vi hört talas om honom tidigare?”