William satte på tevattnet och började plocka med de nittio år gamla kopparna. Han lade i teet i kannan och lyfte ner socker och tog fram mjölken – alltsammans välbekanta och invanda rörelser.
Han undrade hur många gånger under sitt liv han utfört just dessa moment. Tusen? Tiotusen? Hur många koppar te hade han druckit i sina dagar? Hur många smörgåsar hade han ätit? Hur många sängar hade han sovit i? Hur många kvinnor hade han älskat? Hur många hade han åtrått men inte fått?
Sedan undrade han vad det hade för betydelse hur många gånger han gjorde det ena eller det andra under en livstid. Det fanns annat som var viktigare.
Familjen till exempel. Hur många familjer hade han?
En.
Hur många äktenskap hade han?
Ett.
Barn?
Två förvisso, men det var nog att betrakta som en slump. Hur många liv skulle han leva?
Ett enda, och det var dessutom mer än till hälften förbrukat.
William visste varför dessa tankar dök upp nu. Han hade sett spår i Helens ansikte som han inte lagt märke till tidigare. Han hade upptäckt rynkor han inte observerat tidigare, spår av åldrande. Kanske hade de funnits där även för en månad sedan, men han kunde inte minnas när han tittat på sin hustru senast, verkligen sett henne.
Har jag tagit henne för given? undrade han. När hade de senast skrattat tillsammans åt någonting som bara de förstod, så där som tonåringar hade en förmåga att göra? Att bara njuta av att vara varandra nära? Hade de någonsin gjort det?
Han väntade på att vattnet skulle bli varmt. Automatiskt började han räkna när det kokade. Det skulle få koka i trettio sekunder. Ännu en liten vardagstrivialitet. Hur många gånger hade han stått vid en kanna med vatten och tyst räknat till trettio?
Det var när han hade funnit Helen i köket efter resan från Gävle som han sett det där nya uttrycket i hennes ansikte. Hon hade tagit emot honom samtidigt som han anat en viss stelhet i hennes kropp. Och ögonen sökte efter någonting i hans ansikte.
Teet var färdigt och han bar ut brickan. Han passerade det som varit Ligas rum och tittade in till polismannen, som tacksamt tog emot koppen med rykande te. Polisen som vaktade lägenheten hade lärt sig att dricka stora mängder te under den vecka han tillbringat hos familjen Smythe.
William hittade Helen i lilla salongen. Intill henne låg Andy och sov i barnsängen som William burit in dit. Eller var han vaken? Svårt att säga eftersom han låg med ansiktet mot väggen. William lyssnade på den musik som svagt trängde ut genom Kellys dörr. Den lät som all annan musik nu för tiden. Han ställde ner brickan på bordet och hämtade en kudde från en stol. Han räckte den till Helen som satte den bakom ryggen med ett svagt leende. Hon såg nästan återställd ut, märkligt nog. De drack sitt te under vad som bara kunde betraktas som en tryckt tystnad.
William tittade länge på henne.
Han drog efter andan.
*
Kelly stoppade tillbaka mobilen i bakfickan. Under en lång stund tittade hon på sina föräldrar genom dörröppningen utan att de lade märke till henne. De såg lugna ut nu när Andy var tillbaka.
Hon gick fram till sitt fönster och tittade ut på trafiken nedanför. Polisbilen stod som vanligt parkerad på andra sidan gatan. Hon kunde se att polismannen i förarsätet pratade i telefon.
Hon tog upp mobilen på nytt och plockade åter fram det senaste messet. Med stigande upphetsning läste hon texten gång på gång.
Ja. Kanske var det dags att äntligen göra någonting.
Hon kunde se sitt ansikte i fönstret. Ett leende syntes i glaset. Med darrande händer knappade hon in sitt svar.