En vecka hade passerat sedan den uppslitande händelsen med lille Andy. Liga Pärr tillbringade all ledig tid med bibeln. Hon hade funnit Gud under en särskilt svår period av sitt liv. Hennes mor hade hånat henne, kallat henne svag och feg. Vad var vitsen för henne att gå i kyrkan? Lite väl sent för sådant nu, tyckte mor. Men Liga hade inte låtit det hindra henne.
I Sverige var det svårare. Tiden ville aldrig riktigt räcka till, och hon kände sig illa till mods i de tomma kyrkorna. Mycket av bönen gick åt till att be om hjälp att klara sig i sin nuvarande situation. Hon skämdes över sina reaktioner, att hon varit mer orolig för sin egen del än för pojkens. Kanske bortsåg Gud från att hon satt sig själv främst i tankarna? Eller så var han helt enkelt medveten om begreppet stress.
Hon var tacksam över att paret Smythe beslutat sig för att ge henne en andra chans. Hon insåg att det var Williams förtjänst att hon var kvar i familjen. Helen hade i hans närvaro bett henne om ursäkt för anklagelserna, dock inte för örfilen. Men det gjorde inget. Liga var van vid misshandel, hon hade blivit slagen under hela sin uppväxt. Av både mamman och pappan, så länge han fanns med i bilden. Av pojkvänner. Det hade hänt att någon av mammans tillfälliga förbindelser också gett sig på henne, för att inte tala om alla de andra karlarna.
Idag hade Helen bett henne ta med sig Andy ut.
”Ut? Gatan?” sa Liga, och lade armarna om kroppen.
Helens armar var hårt korsade framför bröstet.
Liga vände blicken mot golvet. Fortfarande var det svårt att möta Helens blick.
Helen nickade. ”Ja, ut gatan. En timme. Inte Djurgården.” Hon vände sig om och försvann.
Liga hörde en dörr stängas någonstans i lägenheten. Förmodligen lade sig Helen på sängen med en arm över ansiktet. Där skulle hon ligga tills de kom tillbaka. Liga hade sett henne genom dörrspringan, sett henne ligga i exakt samma ställning i säkert fyra timmar föregående dag. Sedan hade hon kommit upp och låtsats att allt var som tidigare – som innan hon slagit Liga i ansiktet. Innan hon kastat en flaska på henne. Som om det inte betydde någonting.
Liga började göra i ordning sig själv och Andy. Hon inspekterade hans blöja, tvättade honom i ansiktet, kammade till det lilla fjuniga huvudet och klädde honom. Fogligt lät han henne vända honom fram och tillbaka, hit och dit. Hon hade ingen tidigare erfarenhet av så här små barn, men hon hade svårt att föreställa sig ett enklare barn att ta hand om än Andy Smythe. Han var verkligen en ängel.
”Du är så fin”, viskade hon i hans öra. ”Min lille prins.”
Andy svarade inte.
När hon lade handen på dörrhandtaget började hon skaka. Det började i ena benet, nästan som en spastisk ryckning. Efter några ögonblick skakade båda benen, och när hon höll upp sina allt kallare händer framför ansiktet såg hon tydligt hur de darrade.
Sluta nu, tänkte hon. Andy behöver komma ut, och det behöver du också. Det kommer inte att hända någonting. Det var en tillfällighet. Ingen kommer att följa efter dig mer.
Hon gjorde ett korstecken och tittade mot taket. Efter en stund kunde hon andas normalt. Andy jollrade i vagnen, verkade ivrig. När hon steg ut i trapphuset kändes det lite bättre.
*
Väl nere på gatan såg hon åt båda hållen. De eleganta, nymålade stenhusen höjde sig över henne på båda sidor. Hon tog ett fast tag i barnvagnens handtag och började gå trottoaren fram. Det var inte förrän i slutet av kvarteret som hon vände sig om första gången. Den enda människa som rörde sig på hela Kaptensgatan var en annan ung kvinna med barnvagn.
När hon kom ner till Strandvägen möttes hon av larmet från trafiken. En buss lastade på passagerare, en taxi tutade åt en budbil. Allt var som vanligt. Hon hade nästan kramp i underarmarna och tvingade sig att lätta på greppet om barnvagnshandtaget.
Hon passerade flera små exklusiva butiker som sålde konst och antikviteter, stannade till ibland, betraktade små egendomliga föremål med prislappar fyllda av nollor. Hon tittade i smyg på alla som passerade, de flesta välklädda och målmedvetna. Stressade män och kvinnor i karriären rusade fram och tillbaka, pilade omkring henne som myror vid en myrstack. Hon gick med raska steg upp mot Dramaten. Hon tänkte sätta sig på trappan och sola ett slag, kanske ta upp Andy ur vagnen och låta honom sitta i hennes knä en stund.
Hade hon tittat mindre på människorna och mer på trafiken, hade hon kanske sett bilen som långsamt följde efter henne. Den hade ett antal år på nacken; hade definitivt sett bättre tider. Den var beige och oansenlig och på sitt sätt perfekt för sitt ändamål.
*
När hon efter exakt en timme vände tillbaka till lägenheten mötte Helen henne i dörren med en cigarett i handen. Utan ett ord drog Liga in barnvagnen i hallen. Hon låste säkerhetsdörren enligt konstens alla regler.
”Det gått bra”, sa hon med blicken i golvet.
”Gick bra”, sa Helen. Hon lyfte upp den sovande babyn som vaknade och började gnälla.
”Det gick bra”, viskade Liga.
Helen bar Andy till badrummet. Liga hängde av sig kläderna och ställde undan sina skor.
Små gurglanden hördes från badrummet. Skulle hon gå dit och hjälpa till, eller skulle hon dra sig tillbaka? Hon löste det genom att gå till sitt rum men lämna dörren öppen. Ligas rum var enkelt inrett, vilket passade henne utmärkt. Hon hade några egna affischer på väggarna, en pinnstol vid ett gammalt skrivbord i avlutad furu där hon brukade sitta när hon ville skriva. Färgerna i rummet var vitt och beige. Eller lattefärgade som Kelly brukade säga. Liga brydde sig inte om vad färgen kallades, hon drack inte kaffe och brydde sig inte heller om heminredning. Hon satte sig på sängen och tog fram bibeln. Hon slog upp den någonstans i mitten utan en tanke på att läsa i den. Ena benet gungade automatiskt mot madrassen.
Efter en stund dök Helen upp i dörren till Ligas rum. ”Angående det som hände tidigare. När du får egna barn kommer du att förstå.” Hon räckte över Andy till Liga, och gick.
Liga förstod inte Helens konstiga beteende. Det kändes som en order.
Förstå nu.
Liga satte pojken i sitt knä och strök honom över det fjuniga, mjuka håret. Hon kände öppningen under huden mitt på den lilla skallen.
Så sårbar, och så beroende, tänkte hon.
”Vad tänker du på?” Hon killade honom under hakan. Han kluckade förtjust. ”Mat? Är du hungrig?”
Hon luktade på honom. Han luktade svagt av barntvål och rök, en kombination hon fann förbryllande. En oroande känsla smög sig över henne.
I köket hördes klirr av glas.