William lade tillbaka mobilen i innerfickan på kavajen. Hans redan överbelastade hjärna försökte sortera informationen han just fått via ett sms. Rösten var livlös när han sa: ”Kelly har försvunnit från skolan.”
Under ett ögonblick stirrade Helen bara på honom. Han slog ner blicken. Sedan började hennes underläpp att darra. För att förhindra det bet hon i den. Hårt.
William såg på henne medan hon tog sig om huvudet med båda händerna. Han sa: ”Jag vet inte varför vi befinner oss i den här situationen, men vi ska ta oss ur den, lita på mig.”
Och då hände det. Precis när han sa vet inte varför hände någonting i hennes ansikte. Ett tvivel svepte snabbt över henne för att sedan försvinna.
”Helen … du tror att jag vet nåt, eller hur?” När hon inte svarade sa han: ”Du tror att det är nånting jag inte berättar.”
Han ställde ifrån sig sin tekopp och lutade sig tillbaka i stolen. Han mötte Helens blick som visade många olika uttryck samtidigt.
”Inte Kelly igen”, viskade hon. ”Det tar aldrig slut.”
”Jo, det ska ta slut, Helen”, sa han. ”Jag älskar dig. Jag borde nog ha sagt det betydligt oftare, men tyvärr kan jag vara en idiot ibland.”
Helen stängde långsamt ögonen och darrade i hela kroppen. Händerna låg i knäet, den ena höll i en halvtom tekopp. Hon vände blicken mot barnsängen. Ett svagt gurglande hördes från sängen. Hon sa ingenting.
”Jag vet inte mer än det jag har berättat. Jag har aktiverat polisen så mycket jag vågat, försökt att påverka det som gått att påverka. Sir Nigel har erbjudit sitt stöd och en bättre bevakning. Jag har varit dum nog att tacka nej. Jag trodde att den här … terrorn skulle gå över.”
Han såg på Helen som öppnat ögonen igen. De var fyllda med tårar, men hon hade slutat skaka. Hon höjde en hand till munnen.
”Jag vet inte vad du tror att jag inte har berättat, men allt som polisen sagt har jag talat om. Jag har inte sagt allt till Kelly, jag har inte berättat att Liga är död. Men det var vi ju överens om att vänta med.”
Helen snyftade till. ”Varför, William?” Hon ställde sig upp och gick fram till barnsängen. Tittade ner. Andy blinkade mot henne, men visade inga tecken på att han ville upp ur sängen. Hade han precis vaknat, eller höll han på att somna? Hon kunde inte avgöra det längre. Vad hade hänt med hennes naturliga modersinstinkter? Hon snyftade till igen.
William såg frågande på henne.
Hon torkade sig under näsan. ”Varför sa du inte vad du ville ha? Om du var trött på mig kunde du väl bara ha sagt det.” Hon grät öppet nu, och han ville inget hellre än att gå över till henne och lägga armarna om henne, vagga henne och säga att allting skulle bli bra. Men han gjorde ingenting.
”Vad är det du tror att jag har gjort? Det här sms:et kom just från skolan. Vill du läsa det själv?” sa han i stället.
Hon vände bort blicken från Andy och började berätta om allting från kondomerna i sängbordet till att hon sett hans bil i Gävle, att hon räknat ut att han ville slippa henne i sitt liv och att han inte nöjde sig med en skilsmässa.
William stirrade på henne medan hon pratade. Han hörde vad hon sa, men kunde ändå inte förstå. Han hade anat att hon misstänkte otrohet eller någonting ditåt, men detta var ofattbart. Helen trodde att han själv låg bakom terrorn mot familjen, mot deras gemensamma barn.
”Du har fel. Kondomerna är sen tiden innan Andy. Du vet att jag aldrig slänger nånting. Min bil blev stulen samtidigt som jag blev inlåst i lägenheten på Söder, det står i polisens rapport.”
”Där står bara vad du sagt till dem.”
”Hur skulle jag kunnat vara i Gävle samtidigt som jag var i Stockholm?”
”Din kidnappning kan vara påhittad.”
”Polisen hämtade mig ju i lägenheten.”
”Ingen har sett dig åka iväg. Det kanske bara var ett sätt att få alibi.”
Han tänkte efter. Det stämde faktiskt. Polismannen som bevakat lägenheten hade halvsovit på sin post.
”Jag var inlåst. Och drogad.”
”Hur svårt är det att ordna på egen hand?”
”Helen, tror du att jag har dödat Liga för att jag inte vill vara gift med dig? Försök att vara åtminstone lite rationell. Tänk efter nu, jag begär inte att du ska tro på mig, men tänk efter för guds skull!”
Hon satte händerna för öronen och skrek: ”Jag vet inte vad jag tror längre! Jag vill tro på vad du säger, men kom med några bevis! Du om nån borde veta hur viktigt det är att se saker med egna ögon!”
”Helen, jag kan inte bevisa det. Det är en omöjlighet. Polisen släppte ut mig ur lägenheten, men jag kan inte bevisa att jag blivit kidnappad.”
”Du är inte ens upprörd! Hur kan du prata om det här utan att ens höja rösten? Och nu Kelly? Hur kan du bara sitta där?”
”Jag höjer aldrig …”, försökte han.
”När Andy blev bortrövad första gången! Du var inte ens överraskad!”
”Det var ingen riktig kid…”
”Du visste det! Du visste det hela tiden, och du kan inte låtsas vara påverkad av att ditt eget barn försvann! Och nu? Det du precis berättat om Kelly? Varför är du inte galen av oro?” Hon slog med en knytnäve i stolen.
Såg hon inte den bristande logiken i det hon sa? Hur skulle han få henne att förstå? Och det han just fått veta om Kelly? Hur kunde hon tro att han låg bakom det? Det var galenskap. Det var för mycket att ta in. Det kändes som om hjärnan skulle mjukna och rinna ut genom öronen.
Helen sänkte rösten. ”Du blev inte fastkedjad på gatan mitt bland en massa främmande människor. Och skulle du bli det hade du väl knappast brytt dig. Ibland undrar jag om du är en robot som bara ser ut som en människa.”
William försökte formulera sig. Med slutna ögon sa han: ”Jag satt i en timme och höll en död kvinna i famnen i tron att det var du, Helen.”
”Kelly är borta nu, och du reagerar knappt”, sa Helen.
William svarade: ”Det gör ju inte du heller.”
Helen snyftade till.
Han öppnade ögonen. ”Hur kan du säga att det inte påverkat mig? Mina känslor kanske inte syns på utsidan, men det är bara sån jag är.”
”Ge dig! Sluta gömma dig och bara säga det är bara sån jag är? Det är omänskligt!”
”Jag vänder det inåt, det kan inte vara en nyhet för dig som känt mig i tjugo år. Om det gör mig till en sämre människa ger jag dig rätt i sakfrågan.”
”I sakfrågan. Du hör ju själv! Jag skiter i den jävla sakfrågan! Det handlar inte om sakfrågor, det handlar om dina barn och din familj, när ska du inse det?”
William harklade sig, tvekade. Det gick inte att analysera sitt liv på samma sätt som en politisk kris eller ett företag.
”Du har rätt. Jag är en idiot”, sa han tafatt. ”Om du inte vill leva med mig har jag inget annat val än att respektera det. Men jag upprepar det jag sa nyss. Jag älskar dig, Helen.”
Hon såg på honom med hakan aningen höjd. Hon ställde ner tekoppen och lutade sig tillbaka i stolen.
Under fem minuter var rummet helt tyst.
”Bevisa det”, sa Helen.
William såg på henne och greps av en trötthet så stor att han trodde att han skulle falla till golvet.
”Bevisa att det du säger är sant. Bevisa att du älskar mig.”
”Vilka bevis skulle du acceptera?”
”Om du älskar mig vill jag att du gör ett offer.”
Han svalde. ”Ett offer? Ska jag hitta Kelly?”
”Ge upp nånting för min skull”, sa hon lugnt, och hennes tidigare raseri var som bortblåst.
”Vill du flytta? Skaffa ett barn till? Säg det.” Han bet ihop käkarna och väntade.
Helen bara tittade på honom.
William höjde sakta båda händerna till ansiktet. Han förstod plötsligt vad hon menade.
Han nickade långsamt. ”Om jag gör det …” Han tvekade, letade efter rätt ord, ”… kommer du att stå ut med den jag kanske blir då?”
Helen gömde ansiktet. ”Vad som helst är bättre än det här”, snyftade hon bakom händerna.
Han såg på henne. Visste att om han tvekade skulle han kunna förlora henne.
”Då får det bli så. Men jag gör det du vill om du gör det jag vill.”
Helen förstod vad han syftade på. Hon svalde och nickade. Hon snurrade på sin vigselring och nickade oavbrutet. ”Jag ska göra allt jag kan.”
”Inget mer drickande. Inte en droppe till. Det tar slut här.”
Hennes blick gled snabbt till ett av skåpen vid väggen.
William gissade att hon gömt mer sprit där. Han pekade på henne med ett finger. ”Tabletterna också. Du måste lyckas.”
Helen svalde men sa ingenting.
Han ställde sig upp. ”Jag ska åka till ambassaden med en gång. Jag måste prata med sir Nigel om mitt val.”
Hon sa: ”Och du ska hitta Kelly.”
Helen satte en telefon i hans hand. Tryckte den mot honom. Hon såg på honom en lång stund.
”Jag ringer kommissarie Hellmark först”, sa William.
En lätt yrsel svepte över honom. Han svalde när han slog telefonnumret.