Hellmark stirrade på mannen framför sig. Alex hade tidigare beskrivit Ronald Jönsson på Olympus skola och Hellmark kunde snabbt se vad Alex menat. Mannen hade ett högfärdigt och enerverande sätt eftersom han inte kunde vara tyst ens en sekund. Han pratade utan uppehåll. Intill Jönsson stod en kvinna som försökte flika in detaljer, men hon blev avbruten hela tiden. Hennes kroppsspråk visade irritation och Hellmark klandrade henne inte.
Han avbröt utläggningen och sa: ”Har jag förstått det här rätt? Kelly Smythe – som själv har blivit kidnappad en gång och vars familj upprepade gånger har kidnappats – har alltså försvunnit från skolan?”
Ronald Jönsson harklade sig under säkert fem sekunder. Det höll redan på att göra Hellmark tokig. Ljudet var ofattbart irriterande och mannens uppblåsta sätt gjorde inte saken bättre. Sedan sa Jönsson: ”Jag kan inte ta ansvar för vad hon gör. Vi försöker driva en skola här.”
En av poliserna från bilen som posterats utanför skolan lutade sig fram och sa hjälpsamt: ”Du sa tidigare att du personligen skulle ansvara för Kellys säkerhet.”
Jönsson stirrade på polisen. Blicken pendlade mellan polismannen och Hellmark. Han öppnade munnen men stängde den igen utan att säga någonting.
”HUR KUNDE HON FÖRSVINNA?” röt Hellmark.
”Alltså, flickor i den där åldern, de kan få idéer. Hon kan mycket väl ha stuckit på egen hand”, pladdrade Jönsson på.
”Hon har inte kommit ut genom dörren”, sa polismannen som suttit i bilen.
Kvinnan som hittills inte fått en syl i vädret, vände sig mot Jönsson. ”Har du berättat för dem om bakdörren?”
”Finns det en bakdörr?” morrade Hellmark. Han kände hur det kokade i honom. ”Och vart leder den?”
”Egentligen bara ner i källaren”, sa kvinnan. ”Men det går att ta sig ut genom nåt av kontoren där. Om en dörr råkar vara olåst …”
”Men ni tyckte inte att vi borde veta om den? Vi har visserligen sökt igenom lokalen, men ingen sa nånting om att det gick att ta sig ut nån annan väg!” dundrade Hellmark.
”Hon har kanske bara smitit ut ett tag. Hon kommer att komma tillbaka. Hon vet att hon är under bevakning, men kanske behövde lite utrymme för sig själv! Så måste det vara!”
Dörren till det lilla konferensrummet öppnades. En kvinna i sextioårsåldern tittade in. Hon sökte med blicken tills hon fick syn på sin chef. Hon klev in i rummet och sträckte fram ett papper mot Jönsson. ”Du borde kanske titta på det här”, sa hon med låg röst.
Innan Jönsson hunnit reagera slet Hellmark pappret ur händerna på kvinnan. Han vek upp det och stirrade på bokstäverna.
”Åh, fy fan”, utbrast han utan att kunna hejda sig.
”Vad … står det?” kved Jönsson.
Hellmark höll fram pappret.
”’Jag har henne. Ratko’”, läste han. ”Ratko? Vem är det?”
Hellmark nöp sig om näsroten med ena handen.
Detta var en katastrof.