Alex tyckte inte att Hellmark borde ha släppt iväg Marwan Nasser så lättvindigt. Men fanns det inga bevis så fanns det inga. Förmodligen skulle en advokat slita alla indicier i småstycken. Att Hellmark visade stor irritation var knappast förvånande.
Men Alex hade en egen idé. Att utnyttja Marwans egna drivkrafter mot honom själv. För även om han var en småskojare så drevs han av någonting, och om Alex kunde ta reda på vad, skulle han kunna nå fram och ta reda på viktig information.
Av två anledningar var det dock meningslöst att ta upp saken med Hellmark.
Det ena skälet var uppenbart – Alex hade ingenting där att göra. Ingen befogenhet att prata med misstänkta personer överhuvudtaget, särskilt inte sådana som faktiskt figurerade centralt i utredningen. Och han ville inte sätta Hellmark i klistret igen, så det var bäst att inget säga. Det SÄPO inte visste mådde inte SÄPO dåligt av.
Den andra orsaken var att kommissarien bara skulle hävda att alla skurkar drevs av pengar. Att det var därför som de stal och rånade och gjorde inbrott och sålde knark och allt vad de nu gjorde. Alex hade en teori – även om han saknade större belägg för den – som gick ut på att bilden borde vara betydligt mer komplicerad än så. Även brottslingar måste ju fungera lite olika. Alla kunde inte tänka likadant. Det vore statistiskt omöjligt.
Han antog att Marwan faktiskt brydde sig om andra människor mer än genomsnittsskurken. Skälet till att han trodde det var att Marwan faktiskt gjort en ansträngning för att skydda de andra i gruppen. Visst, hotet från Ratko var verkligt, men det fanns mer under ytan. Och det var just det Alex ville undersöka. Och Marwans adress hade han hittat på ett papper i Hellmarks mapp.
Hur svårt kunde det vara?
*
Peter passerade Berwaldhallen och hittade snabbt rätt gata i Diplomatstaden. Han körde inte ända fram till den brittiska ambassaden. Det vore lika med att få bilen bortforslad. Bara två saker kvar att hantera innan projektet var över. Dels hade han lite affärer att klara av med sir Nigel, dels skulle han hantera Kelly Smythes olyckliga belägenhet. Han parkerade utanför en privat villa, klev ur bilen och gick de tvåhundra metrarna till rätt adress. Han kom in i foajén och såg sig omkring. Med lite tur skulle hans skådespelartalanger räcka till.
En receptionist log brett mot honom när han närmade sig. Peter lutade sig över disken och sa så förtroligt han kunde: ”Jag behöver prata med sir Nigel. Det är ett nödläge.”
Medan han väntade på ambassadören hoppades han att hans förklädnad hade varit tillräcklig tidigare.
*
Sir Nigel Stockington rynkade på sin långa näsa. ”En konsult?”
”Han säger att han har viktiga upplysningar om William.”
Sir Nigel tänkte efter. Någon utomstående inblandning var det absolut sista han ville ha i den här förargliga affären. Men tänk om vederbörande verkligen hade upplysningar om William? Han beslutade sig på några sekunder.
”Släpp in honom.”
Inom en halv minut öppnades dörren och en man i fyrtioårsåldern klev över tröskeln. ”Sir Nigel? Tack för att ni tar mot mig utan att jag avtalat nån tid.”
Sir Nigel reste sig upp i sin fulla längd och sträckte fram handen till hälsning. ”Och ni är?”
”Peter Johansson. Säkerhetskonsult med krishantering som specialitet.”
Sir Nigel skakade mannens hand samtidigt som han snabbt lät blicken glida över honom. Neutralt handslag. Välklädd, ledigt men samtidigt elegant.
De satte sig ner.
”Krishanterare? Har William sökt upp dig?”
”Ja. Han behövde hjälp.”
”Och nu har ni viktig information?”
Peter harklade sig. ”Ursäkta mig, jag ska bara stänga av ljudet på mobilen.” Han plockade fram en vit smartphone och började pilla med den.
Sir Nigel tittade irriterat på medan mannen försökte hitta rätt inställning. ”Vad är det för modell?”
”En alldeles ny Samsung. Jag har inte lärt mig den. Ursäkta mig.”
”Jag har en likadan”, sa sir Nigel. Han plockade fram en mobil ur en av skrivbordslådorna. ”Så här gör du.” Han stängde av skärmlåset och visade vilken knapp som skulle hållas nere för att ställa den på ljudlöst.
”Åh, tack.”
Peter gjorde likadant med sin och lade den bredvid sig.
Sir Nigel lade otåligt ifrån sig sin egen mobil. Efter tjugo sekunder slocknade skärmen. ”Vad är det nu för information ni har?”
”Jag har sökt William Smythe med anledning av det ofredande som han och hans familj utsatts för på senare tid. Men han vill inte göra det han behöver för att komma till rätta med saken. Det vore mycket olyckligt om han inte …”
”Ursäkta att jag avbryter, men om ni tror att jag kommer att vidta de åtgärder som krävs får ni allt tänka om.”
Peter hejdade sig. ”Ni missförstår mig. Jag ville bara berätta att William är i mycket dåligt skick.”
Sir Nigel stirrade på honom. Han ansträngde sig för att inte med en min röja vad han tänkte. ”Så?”
”Jag har talat med många människor i kris tidigare, min erfarenhet säger mig att han är på väg att gå av på mitten. Det är bara en tidsfråga.”
”Jag ser inte på vilket sätt detta angår er?”
Peter lutade sig fram över bordet. ”Nej, men jag gissar att det angår er.” Han plockade upp sin mobil, tryckte på några knappar. Så reste han sig ur stolen. ”Gör det ni tycker behövs. Tack för er tid.”
*
När Peter satt i bilen igen tog han upp sin mobil och tittade återigen på budskapet.
Download completed.
Det hade fungerat. Sir Nigel var en riktig besserwisser. Genom att förmå honom att tillfälligt låsa upp sin egen smartphone för att visa den fumlige konsulten hur man gjorde, hade Peter med hjälp av bluetoothfunktionen och ett avancerat spionprogram kunnat kopiera hela hårddisken. Det hade bara tagit fem sekunder att synka de båda mobilerna. Nu hade han precis allt han behövde för att se vad sir Nigel använde sin mobil till. Och han kunde dessutom plantera exakt vad han ville i sir Nigels mobil, eftersom de båda apparaterna nu var sammankopplade. Nu gällde det bara att invänta rätt tillfälle, så att ambassadören inte skulle upptäcka någonting för tidigt.
Han undrade hastigt om Helen Smythe ännu hade öppnat ljudfilen han skickat till henne. Nå, det skulle väl visa sig. Snart nog skulle hon upptäcka hur saker och ting egentligen låg till.
Det han nu hade kvar att göra var att rensa i de egna leden. Det handlade bara om att trycka på de rätta knapparna.
Det var enbart en fråga om skadebegränsning.
Alla band skulle kapas.