Hellmark och de båda poliserna stod utanför Kellys skåp i en grådaskig korridor i skolans källare. Ronald Jönsson hade försvunnit till sitt rum och Hellmark tyckte det var lika bra att slippa se karln. För tjugo år sedan hade han klippt till den förbannade idioten.
Han stirrade på hänglåset. Ingen nyckel, bara en sifferkod. Han tänkte så det knakade, och provade några vanliga kombinationer utan resultat. Så slog det honom att många aldrig valde någon kod alls. Han ställde in de tre nollorna som låsen ofta stod på när de levererades.
Klick.
Låset gick upp.
Han var inte helt säker på vem som egentligen skulle ge tillstånd till att öppna Kellys skåp, och han hade inte tid att ta reda på det heller. Liv kunde stå på spel. Om den omtalade Ratko lagt vantarna på Kelly kunde det handla om timmar. Vem visste vad den där psykopaten kunde hitta på med henne? Varje ledtråd var värdefull.
Det första han fick syn på var en mobiltelefon. Egendomligt. Han trodde inte att tonårstjejer kunde gå tre steg utan sin mobil. Det bevisade att bortrövandet måste ha gått snabbt.
”Titta igenom skåpet”, instruerade han de båda poliserna, som skred till verket med sammanbitna miner.
Hellmark slog igång mobilen. Skärmlås. Fyra siffror. Han tryckte in lite siffror på måfå men utan framgång. Han vände sig till poliserna igen.
”Ni får hålla ställningarna här. Släpp ingen i närheten av skåpet. Jag måste åka till tekniklabbet och se om vi kan öppna den här mobilen.”
*
Sir Nigel hällde upp ett glas sherry och satte sig vid skrivbordet. Han hade skickat hem sin sekreterare och satt nu med handen om ett glas som snabbt blev varmt av hans kroppsvärme. Han höjde glaset mot det tomma rummet och sa lågt:
’Skål’.
Samtalet hade varit kort och koncist, precis som Williams samtal brukade vara. Men beskedet var omöjligt att misstolka. William slutade som diplomat. Med omedelbar verkan.
Han svepte innehållet utan att blinka och lade försiktigt upp fötterna på skrivbordet. Med det tomma glaset i handen lättade han på slipsknuten. Han drog av sig slipsen och vek ihop den med en hand. Fortfarande med glaset i handen gned han sig i ansiktet, ögonen värkte, förmodligen efter anspänningen de senaste veckorna. Det var så mycket att hålla reda på.
Och det som hade hänt William Smythe var i sanning häpnadsväckande. Vem hade kunnat ana vilka konsekvenser det skulle få? Han log för sig själv. Det var sannerligen en egendomlig historia.
Han ställde sakta ifrån sig glaset på sitt välpolerade skrivbord. Han gned sig i ögonen på nytt, knäppte upp en knapp i skjortan och drog telefonen till sig.
Ett leende smög sig över ansiktet medan signalerna gick fram.
*
”Vi drar oss ur.”
”Är det över?” sa Johnny överraskat.
”Ja”, sa Peter. ”Du kommer att kunna hämta dina pengar inom några dagar. Kasta telefonen i vattnet på nåt djupt ställe.”
Johnny sa: ”Har du hört nåt från Marwan?”
Om han hade märkt Peters tvekan kanske han hade reagerat annorlunda. Men han märkte ingenting.
”Nej. Inte ett ljud”, sa Peter.
”Vad händer nu?”
”Du får dina pengar som vanligt och håller tyst med vad du vet. Utöver det händer ingenting.”
”Vad gick egentligen allt det här ut på?” sa Johnny.
”Vad har det för betydelse?”
Johnny tänkte efter. Det var så mycket av det han sett i den här … operationen som han inte förstod. ”Egentligen ingen alls.”
”Då så. Ligg lågt. Kasta telefonen”, sa Peter. ”Jag fixar det sista själv.”
*
Teknikern grejade med mobilen under några minuter. Hellmark hängde över axeln och frågade: ”Kan du komma in i den eller inte?”
”Det är ett skärmlås, det behövs en pin-kod.”
”Verkligen? Jag vet det. Därför kom jag till dig.”
”Men jag kommer in i den om du ger mig några minuter bara.” Han kopplade mobilen till sin dator. Efter tio minuter – Hellmark imponerades av sin egen förmåga att bara sitta stilla på en stol och inte göra någonting alls – sa teknikern: ”Så där. Men du får ge mig ett underlag. Jag måste dokumentera alla såna här jobb.”
”Ja, ja.” Hellmark ryckte åt sig mobilen och stormade ut från rummet.
Medan han tog hissen upp i polishuset bläddrade han igenom Kelly Smythes telefonlistor. Inte mycket av intresse. Så slog det honom att ungdomar messar mer än de ringer. Han såg snabbt hennes senaste meddelande.
Det han såg fick det att isa sig i bröstet på honom.
Kelly hade sparat en enormt lång sms-konversation med någon hon döpt till ett frågetecken.
Vem i helvete hade hon messat?
Han klev ur hissen och gick långsamt genom korridoren medan han fortsatte bakåt i dialogen med det okända numret. Med stigande oro läste han texten i de meddelanden som skickats fram och tillbaka.
Han stannade till och gned sin haka.
Det var rent djävulskt.
*
Marwan öppnade dörren till lägenheten. Han höll en bukett blommor i handen, ett rent impulsköp på väg upp från tunnelbanan. Han hade aldrig gett Sandra blommor, de hade inte haft den typen av förhållande. Deras relation handlade mer om två människor som en gång råkat hamna nakna i en säng och inte lyckats ta sig upp igen. Förmodligen gick de båda och sökte efter någonting annat, någonting bättre, men tills detta andra dök upp så … tja.
När han blivit släppt ur häktet hade han med förtjusning noterat den gigantiske kommissariens frustration.
Vi har inte tillräckligt på dig, hade han sagt. Just nu.
Marwan prisade det svenska rättssystemet som faktiskt släppte ut misstänkta på stan i väntan på fler bevis på deras förmodade skuld. Man släppte till och med ut snubbar som uppenbart var skyldiga i väntan på rättegång. Helsike, man släppte till och med ut killar som blivit dömda efter en rättegång.
Det skulle vara i Egypten det. Där blev man inlåst utan att någon ens andades om någon pågående utredning. Visst hade det blivit lite bättre, men bara marginellt. Men Marwan anade att nästa gång han hamnade i polisens nät kunde det vara för gott.
”Sandra?” Inget svar.
”Sandra?” Lägenheten var kusligt tyst. Marwan stannade till i köket och lade tankspritt blommorna på den röriga diskbänken. Han tog en burk öl ur kylen.
När han tittade ner i diskhon drog han efter andan. Det såg ut som om någon sköljt ur en stekpanna efter att ha stekt något slags kött. Det var en mörk sås, nästan som soja. Han böjde sig ner mot slasktratten och luktade. Han stack ner ett finger och petade på kletet som låg i botten av tratten. Det var mjukt och äckligt, och påminde om svålen på en fläskkotlett.
Han rörde på den konstiga köttbiten och när den vändes i den kletiga såsen såg han någonting som fick hans mage att dra sig samman i våldsam kramp. Han tappade ölburken.
I köttbiten satt en tand.
Marwan vände sig över köksbordet och kräktes.
Med en hand för munnen rusade han ut ur köket och klampade in i det lilla vardagsrummet. Det han såg fick honom att gå ner på knä. Åh, store Allah, här hade han stått i köket medan detta fanns i det andra rummet. Möblerna var omkullvälta och mattan hade knölats ihop, en stol var sönderslagen, TV-rutan var krossad och det fanns ett omotiverat hål i ena väggen. En tavla hängde halvvägs ut genom den krossade rutan till balkongdörren.
En mörkröd vätska, som förmodligen var blod, fanns överallt. På golvet, soffan, prydnadssakerna på TV:n. Marwan gick igenom det ödelagda vardagsrummet, undvek i möjligaste mån blodstänken. När han hoppade över den mörkfläckade, hopknölade trasmattan fick han syn på någonting intill ena bordsbenet.
Han svalde några gånger, försökte betvinga nya kräkreflexer. Intill bordsbenet låg någonting som var både ljust och mörkt på samma gång.
Ett öra, förfärande malplacerat. I örsnibben satt ett av Sandras örhängen.
Han reste sig upp och vacklade som en drucken in i sovrummet. Där gav han upp ett skrik som hördes ut på gatan. Hjärnan vägrade ta emot intrycken, men han kunde inte låta bli att titta. Tårarna vällde fram utan att han ens märkte det.
Sandra låg på sängen.
Han ville ta hennes kropp i armarna, men kunde inte förmå sig. På något sätt var det inte hon som låg där i de tilltrasslade och blodiga lakanen.
Bitar av henne saknades, det var inte bara örat som var borta. Han slog näven mot tinningen och bet ihop tänderna med full kraft. Han stod bredvid sängen och bankade sig i huvudet med en krampaktigt knuten näve.
Plötsligt kom han ihåg blommorna.
Han reste sig upp och vinglade ut i köket, brydde sig inte längre om var han satte fötterna. Han hämtade blommorna. Maginnehåll även på dem, det spelade ingen roll; ingenting spelade någon roll längre.
Han lade blommorna vid Sandras nakna fötter, ville inte komma för nära. Som i en dröm såg han att hennes tånaglar var nymålade, en mörkröd nyans alltför lik det blod som täckte foten.
Marwan gick ut i köket på nytt och plockade fram en kakburk ur ett skåp. Han lyfte upp sitt pass och stoppade det i bakfickan på jeansen. Ur en annan burk hämtade han tjugotusen i kontanter.
Först när han satte handen på handtaget för att lämna lägenheten såg han lappen.
Den var handtextad med spretiga bokstäver.
Någon hade tryckt så hårt med pennan att det gått hål i pappret. En liten brun fläck syntes i det övre hörnet.
Se dig om i fortsättningen.
Han rev ner lappen och knölade ihop den, stoppade den i fickan. Sedan tog han upp den igen och vecklade ut den, satte tillbaka den på spiken på dörren, svor och insåg att hans fingeravtryck fanns på den, rev ner den på nytt och stoppade den i fickan.
Sedan drog han fram den och tog tag i handtaget till badrumsdörren. Spola ner den, enda lösningen. Han öppnade dörren.
Mannen som gömt sig i badrummet saknade en tand i underkäken.
”Hej, Marwan”, sa han.
Marwan skrek rakt ut.