Satan, vad det värkte i skallen. Den feta bruden hade lyckats få in några träffar på honom. Vem hade trott att hon överhuvudtaget kunde röra sig så in i helvete fort? Timo hade klivit in i köket och innan han vetat ordet av hade hon varit över honom, hade drämt en stekpanna i hans skalle.
Ett ljud som påminde om någonting mitt emellan en tågvissla och ett reaplan studsade mellan innerväggarna i skallen. Saker och ting utvecklades inte alls som han tänkt sig. Och nu låg han på golvet med en bula stor som en Fiat i pannan, kvidande, försvarslös.
Så inträffade miraklet. Hon böjde sig ner och tittade på honom, gjorde stora ögon och sa:
”Åh, är det du!”
Vem fan trodde du att det skulle vara, ville han skrika till henne. Stora Stygga Vargen? Men i stället valde han att stöna och stånka och pusta för att verkligen visa hur illa skadad han var.
Medan hon pysslade om honom återhämtade han sig, och lyssnade till hur hon svamlade om Marwan hit och Marwan dit medan hennes bröst hängde och slängde framför hans ansikte när hon torkade bort blodet i pannan. Han borde kanske ha låtit bli, men han var så speedad att han inte kunde hejda sig; han hade bara en dimmig uppfattning om vad han egentligen dragit i sig innan han gått hemifrån. Det kunde vara vad som helst, strängt taget.
Han lade händerna på hennes bröst.
”Vad fan gör du”, skrek hon och backade bort från honom.
”Har du nånting emot det?” sa Timo.
Hon försvann ut från köket och började svära och gorma ute i vardagsrummet om att alla män var likadana. Det kanske stämde i vanliga fall, men den här mannen var faktiskt annorlunda, och exakt hur annorlunda skulle han minsann visa henne.
Hon kom tillbaka in i köket, betydligt mer påklädd nu.
Lite i taget släppte smärtan. När han klivit in i trapphuset hade huvudet känts som en heliumballong, och när Sandra klippt till honom med stekpannan – en stekpanna, för fasen – hade allting förändrats. Huvudet hade liksom sjunkit ihop. Men nu fylldes ballongen på nytt.
När Sandra kom fram till honom igen iklädd den där fula stickade tröjan kunde han ändå se hennes bröst röra sig där under. Han upplyste henne om saken, undrade om hon inte kunde klä av sig i stället för att klä på sig. Då begick hon ett fatalt misstag, hon gav honom en örfil.
Huvudet började ringa igen. Vad var det Peter hade sagt? Att Sandra och Marwan mycket väl visste vad som egentligen hänt Marja. Galen av raseri reste han sig upp och slog henne med en knytnäve mitt i ansiktet.
Och som hon flög, rakt in i kylskåpet. Hennes mun rörde sig, men det lät egentligen ingenting. Det var som om han befann sig under vatten och hade fått slut på syret. Han böjde sig ner för att lyssna men böjde sig för häftigt och ramlade omkull ovanpå henne.
Med nävar, som kändes som mjölfyllda ballonger, bearbetade han hennes ansikte, trots att Peter uppmanat honom att bara snacka med henne när han ringt samma morgon.
Eller hade han sagt det? Hade inte han sagt att det var okej att ta upp ett och annat med Sandra?
Visst fasen hade han det.
Han släpade henne i håret ända ut till vardagsrummet, och när han släppte henne i golvet gjorde hon fler oväntade saker. Tydligen hade hon krafter kvar, hon sparkade honom i skrevet, en fot rakt på ballarna, och han sjönk ihop med händerna tryckta mot underlivet.
Han övervann smärtan mellan benen och ställde sig upp.
Rasande kastade han sig över henne med tänderna blottade. Hur länge han höll på visste han inte riktigt, tiden var ett relativt begrepp i detta sammanhang.
Till slut gick han ut till badrummet och tvättade av sig. Han tog fram lappen han skrivit innan, satte den på spiken på insidan av ytterdörren. Han gick ut i köket, spolade lite i diskhon. Det låg någonting jävligt äckligt där nere. Han undrade flyktigt vad det var och framförallt hur det kommit dit.
Just som han skulle lämna lägenheten hördes en nyckel i låset.
Snabbt som en vessla smet Timo in i badrummet och drog igen dörren efter sig.
In kommer Marwan. Och i handen har han blommor, för helsike, det var helfestligt, blommor till bruden.
Nå, polarn, välkommen hem då.