Tegner och Kruse var exalterade. Äntligen hände någonting konkret. De satt på SÄPO:s kontor på Polhemsgatan. Konferensrummet var elegant inrett och luktade nystädat. Äntligen var det dags att agera. Deras egen mycket diskreta utredning hade burit frukt efter ett antal dagars ingående efterforskningar. Allting stämde. Tegner öppnade den tjocka mappen och såg på de båda kostymklädda engelsmännen han hade framför sig.
”We have reached a point where we can give you all the detailed intel you need in order to act.”
De båda männen nickade men sa ingenting. De kom från MI5, och hade för åratal sedan lärt sig att inte visa några som helst reaktioner. De befann sig i Sverige med uppdiktade namn; hade rest dit på falska pass och skulle aldrig gå att spåra upp. De var där för att ta emot information som sedan skulle vidarebefordras till deras chefer.
Tegner sa: ”Vi vet alltså vem som ligger bakom dåden mot Wing Commander William Smythe och dennes familj, och har lyckats isolera de händelser som är av avgörande betydelse.”
Kruse harklade sig. Han ville vara med på ett hörn. ”Polisen har ju arbetat efter en viss teori, men vi har hela tiden tänkt större. Och tillsammans har vi kunnat ringa in den skyldige.”
Den ene agenten lutade sig framåt och sa: ”Move on, please.”
Tegner lyfte upp ett dokument ur sin mapp. Han tittade under några sekunder på det, sedan sköt han över det till andra sidan bordet. De utländska agenterna tittade på pappret. Inte ett ord sades på gott och väl en minut, och Tegner såg hur de försökte bearbeta informationen.
”Are you really sure about this?”
Kruse och Tegner nickade. ”Absolut. Det är ingen tvekan om att det är den här personen som ligger bakom alltihop. Vi saknar fortfarande viss teknisk bevisning, men den kommer vi att få fram när vederbörande är häktad.”
”Den här personen har diplomatisk immunitet”, sa den ene agenten.
”Med er hjälp kommer det inte att bli nåt problem”, sa Tegner. ”Vår utrikesminister är insatt i fallet, och han har redan tagit kontakt med sin brittiske kollega.”
”Det är mycket ovanligt med den här typen av agerande. Vi behöver inhämta ett godkännande från våra överordnade.”
”Varsågod. Vi vill slå till så snart som möjligt.”
De båda agenterna reste sig upp.
”We’ll be in touch.”
*
Alex betraktade fasaden till det slitna hyreshuset, en av de tidiga produktionerna i miljonprogrammet. Illa utförd graffiti prydde den smutsgrå putsen intill Marwans uppgång. En ung man med hörlurar klev just ut genom dörren, och Alex lade en hand på dörren innan den gled igen. Ynglingen brydde sig inte utan fortsatte till en gammal bil som stod parkerad halvvägs upp på trottoaren.
Tre trappor upp i hyreshuset stannade Alex framför dörren.
Skylten på dörren meddelade kort och gott: Ali.
Enligt det han läst i Hellmarks akt om Marwan Nasser stämde det. Det var här han bodde.
Alex tittade på dörren, sedan på dörrklockan. Han hade en ganska bra bild av hur han skulle nå fram till Marwan och få honom att berätta mer om vem den här hemlighetsfulle Ratko egentligen var. Marwan Nasser verkade inte alls vara den våldsamma typen så därför såg inte Alex några större risker med sin utflykt.
Han satte ett finger på knappen till ringklockan.
*
Timo rätade på ryggen. Han stod i badrummet på nytt och stänkte vatten i ansiktet. Det hade spårat ur fullständigt med Sandra och Marwan, och han undrade dimmigt vad hans uppdragsgivare skulle säga om saken.
Värst av allt – Marwan hade inte haft mycket att säga om Marjas död. Faktum var att han hade uppträtt totalt oförstående.
Mycket egendomligt.
Och nu ringde det dessutom på dörren.
Timo grävde i fickorna efter fler tabletter. Han fick upp burken, öppnade den men darrade så förbannat med händerna att han tappade den i golvet.
”Nej!” Han kastade sig ner på kakelgolvet och började plocka upp tabletterna i ena handen. Han hittade inte burken och plötsligt hade han stoppat några av tabletterna i munnen. Utan att närmare fundera på det lämpliga i det började han tugga på dem. Inom loppet av några sekunder kände han hur någonting exploderade inuti hans huvud. Det var som om den där heliumballongen blåstes upp på bara några ögonblick.
Det ringde på dörren igen.
Det var väl själva fan.
Den som stod utanför visste inte vad han hade gett sig in på.