Alex hörde signalen som i en dröm, vagt och otroligt långt borta. Men visst var det hans mobil som ringde? Signalerna fortsatte ihärdigt och han försökte verkligen komma upp till ytan igen.
Signalerna tystnade.
Smärtan i huvudet var inte av denna värld, men i övrigt kändes kroppen bedövad. Han tänkte att han skulle resa sig upp, men bara att öppna ögonen var oöverstigligt.
Han domnade bort på nytt. Sjönk ner i det svarta.
Efter en stund hördes mobilen på nytt.
Den här gången kom han upp till ytan betydligt snabbare. Han öppnade ögonen och såg upp i ett smutsfläckat tak. Det tog några sekunder att dra sig till minnes var han befann sig. Någonting tryckte mot hans lår.
Han drog fingrarna över någonting som kändes precis som …
Alex drog åt sig handen med ett rop av förvåning.
Mobilen fortsatte att ringa. Han vickade lite på huvudet och kände att det gick bra. Så höjde han på huvudet och tittade ner mot sina ben.
Marwans döda blick mötte hans. Alex hade just strukit honom över kinden.
Ovanpå Marwan låg en halvnaken, död kvinna med blodtäckt ansikte.
Alex ropade högt av chocken och sparkade till med båda benen. Han hasade sig bakåt, angelägen att komma bort från de båda liken. Det sprängde i skallen, och värkte kraftigt i nacken.
Han stirrade med vämjelse på Marwan och torkade handen mot kavajen. Han sneglade bort mot den döda kvinnan som fallit åt sidan när han dragit sig undan. Hennes ögon var slutna. Levrat blod täckte ena sidan av hennes huvud. Hur mycket han än stirrade kunde han inte känna igen henne. Med viss ansträngning fick han fram mobilen ur innerfickan. Efter tre försök lyckades han svara.
”Alex?” sa Nina. ”Var är du? Jag behöver hjälp.”
”Detsamma”, fick han ur sig innan han kräktes på golvet.
*
Nina och Hellmark betraktade Alex där han satt på en köksstol. Tre tekniker fotograferade hela lägenheten ur varje upptänklig vinkel. Det pratades i mobiler om liken i lägenheten.
Nina var rejält oroad. Han kunde se det, men hon var ändå reserverad. Men själv hade han aldrig varit gladare att se henne än just nu. Hon hade med viss ömhet torkat bort blodet från hans ansikte, och hans kavaj låg för tillfället i hennes knä. Om han lät blicken glida ner mot sina egna byxor kunde han se blodet, därför valde han att inte titta i den riktningen.
Nina fyllde på ett glas med vatten ur en flaska. Han drack tacksamt.
”Låt mig se om jag fattat saken rätt”, sa Hellmark. Han såg inte det minsta bekymrad ut. Så snart han förstått att Alex, trots omständigheterna, var okej gick han rakt på sak. ”Du får alltså för dig att lösa en sak som polisen inte klarar av. Du planerar en egen liten undersökning, så du åker ut till herr Marwan Nasser i syfte att ställa några klyftiga frågor.”
”Jag menar inte att ni inte gör tillräckligt, men jag tänkte att jag kunde ställa frågor, påstå sånt som du kanske inte skulle göra.”
”Okej, storfräsarn. Så när du kommer hit är det inte Marwan som öppnar dörren utan Timo Svart. Som redan är förbannad.”
”Och påtänd.”
Nina sa: ”Hur visste du det?”
”Okej, ni skulle säkert kunna bedöma det lättare, men karln var som galen och hade små pupiller. Såna saker.”
Hellmark sa: ”Så han spöar skiten ur dig och kastar in dig i en TV. Du tuppar av och när du vaknar till liv har han travat Marwans och Sandras lik ovanpå dig?”
”Travat och travat. Jag skulle tro att han helt enkelt slängt dem ovanpå mig.”
”Intressant symbolik”, sa Hellmark. ”Men var fick han dem ifrån? Var de här när du kom?”
”Det vet jag inte”, sa Alex. ”Jag såg dem inte, jag hann ju bara in i köket innan … vänta! När han släpade in mig i vardagsrummet såg jag en fot under en säng. Det måste ha varit nån av dem.”
Nina sa: ”Så de var redan döda när du kom?”
Hellmark sa: ”Är du säker? Han kan ju ha väntat på dem? Jag menar, om han först dödat dem, av vilken anledning det nu kan vara – varför stanna kvar i lägenheten? Han kan ju ha sprungit på dig av ren slump, klippt till dig och fortsatt att vänta på dem.”
”Och när de kom dödade han dem här inne”, sa Nina.
Alex sa: ”Medan jag låg utslagen intill TV:n?”
Hellmark och Nina ryckte båda på axlarna samtidigt.
Alex svalde. Olustigt.
”Med tanke på vad han gjorde med dem, särskilt med bruden, så får man nog ändå säga att du hade tur”, sa Hellmark. ”Han tycks ha bitit henne både här och där.”
”Men vad sa han till dig?” undrade Nina.
”Han skrek mest, ville veta vad jag gjorde här. Men han sa nånting om Marja. Nåt om att det var en konspiration.”
”En konspiration?” sa Hellmark.
Alex skakade på huvudet, vilket var ett misstag. Smärtan sköt upp i skallen på ett ögonblick.
”Du ser förjävlig ut”, anförtrodde Hellmark honom.
Alex ignorerade honom. I stället mötte han Ninas blick, försökte utan framgång att tolka den.
”Vad ska vi göra med dig egentligen?” sa hon, och det fanns en hel massa andra saker han hellre hade hört henne säga.