Ratko skrattade svagt i mobilen. ”Marja är död. Det vet du väl?”
Och det Timo hela tiden vetat kom över honom på en gång, insikten att Marja var borta för alltid. När nu Ratko ringde på nytt var det som att hälla bensin på en brasa.
”Ditt svin”, sa Timo Svart. ”Du dödade henne! Peter sa att det var Marwan och Sandra. Men Marwan verkade inte alls fatta vad det handlade om.”
”Du får fråga honom igen.”
Timo gned svett ur ögonen. ”Det … går inte.”
Efter vad som verkade vara en lagom lång paus sa Ratko, mycket långsamt, mycket tydligt: ”Det var inte jag, Timo. Men jag vet vem det faktiskt var. Det har jag vetat hela tiden.”
Timo drog ett djupt andetag, flämtade till. Benen nästan vek sig, det smärtade i bröstet. ”Vem? Vem var det?”
Ytterligare några sekunder passerade. ”Han var brutal, Timo, mycket brutal.”
”Vad gjorde han?” flämtade Timo.
”Han försökte tvinga sig på henne. Men hon ville inte ha honom.”
”Det svinet.”
”Hon gjorde motstånd och han ströp henne.”
Timo gled ner på den fuktiga trottoaren. Han grät öppet och behövde något att bedöva sig med.
”Men det var inte det värsta.”
Timo lade ena armen runt sin kalla kropp.
”När han dödat henne gjorde han det han kommit för”, fortsatte Ratko med låg och liksom olycksbådande röst.
”Nej!” flämtade Timo.
”Jo, min vän. När hon var död våldtog han henne, Timo. Hör du mig? Han skändade hennes döda kropp eftersom han inte klarade av att göra det medan hon levde. Sen hängde han upp henne i lampkroken i köket för att få det att se ut som självmord.”
”VEM VAR DET!?” Timo kämpade sig upp på fötter och började gå gatan fram lätt haltande.
”Du gör väl inget dumt, Timo?”
”Nej, jag vill bara höra vem som dödat Marja. Sen ska jag gå hem, supa mig full och försöka glömma att jag nånsin hörde det svinets namn!” skrek han.
”Det är bra, jag vill ju inte att han ska tro att jag hittat på nånting för att sätta dit honom, men eftersom du inte tänker göra något du kommer att ångra så …”
En paus uppstod på nytt och Timo kunde ha svurit på att det var ett skratt som hördes genom telefonen.
”Johnny”, sa Ratko dämpat.
Timo var tyst en lång stund. Tankarna infann sig sent den här dagen, men plötsligt föll allting på plats.
”Den satans nekrobögen”, viskade han.
”Johnny dödade Marja, Timo.”
Timo Svart flämtade, kunde knappt andas.
*
Alex såg på William Smythe. I den stora salongen dirigerade Helen Smythe flyttkarlarna, ögonen strålade på ett sätt han inte sett någon gång tidigare. Bilden av den hysteriska kvinnan ett par veckor tidigare fanns fortfarande kvar i hans minne. Tydligen hade Williams beslut gett henne ny energi. Någon hade i alla fall vunnit på det som hänt.
Kelly syntes ingenstans. Alex gissade att skammen över att ha blivit så lurad fick henne att stanna inne på sitt rum. Den hon trott var en allierad visade sig vara det största hotet av alla. Han vågade inte spekulera över hur hon kände sig i hjärtat.
William såg efter omständigheterna nöjd ut, avslappnad och sansad. Med en kort kommentar om att Alex såg lite trött ut – inte ett ord om blåtiran eller plåstren på hakan – fortsatte han som om ingenting hänt. William hade precis berättat för Alex vad han gjort. Och att han förstått sir Nigels inblandning i hela den trista historien.
”Är du inte det minsta upprörd?” sa Alex.
William såg ner på sina skor en lång stund, han verkade överväga vad han skulle säga. Med fullkomligt neutralt ansikte vände han blicken mot honom.
”Han var som en far för mig. Är som en far för mig.”
”Just ett snyggt sätt att behandla en son på”, sa Alex, plågsamt medveten om hur kontakten med hans egen mor var.
”Mitt beslut att överge karriären har till slut fört mig och Helen tillbaka till varann. Vi har mycket kvar att göra för att reparera vårt äktenskap. Hon måste läggas in på en klinik för avgiftning. Kelly hatar oss, pratar inte med oss, vägrar att flytta tillbaka till England.” William log ett avmätt, men inte konstlat leende.
”Det var inte svar på min fråga.”
William lät blicken söka sig ut genom ett nyputsat fönster.
”Jag misstänker att sir Nigel såg hur vi hade det, och det betydligt tidigare än vad jag själv gjorde. Om det är som du säger så visste han nog vad han gjorde. Han såg det jag missade, men han förstod samtidigt vad jag hade att vinna på att ta mitt förnuft till fånga.”
”Varför sa han inte bara åt dig att hoppa av jobbet, eller att prova äktenskapsrådgivning?” sa Alex.
William log svagt. Han plockade med sin slips några ögonblick, rättade till ett veck i byxorna. Han vände blicken mot Alex. ”Jag vet precis vad jag skulle ha svarat.”
Alex betraktade engelsmannen.
”Jag förstår bara inte hur han kunde hitta människor för att iscensätta allt”, sa William. ”Jag trodde inte han hade såna kontakter.”
”Han mer eller mindre erkände det igår. Och vi har teknisk bevisning.”
”Du vet väl att han har diplomatisk immunitet? London kommer bara att kalla hem honom.”
Alex nickade. Det hade han nog allt förstått.
”Jag har en familj, en son som behöver både en far och en mor. Jag har en rasande tonåring som tänker hungerstrejka tills hon får sin vilja igenom. Jag har en fru som missbrukat olika typer av tabletter under flera år. Hon är dessutom alkoholist. Jag har fått upp ögonen för att nåt måste göras. Jag vet inte om jag har det som krävs, men jag måste i alla fall försöka.”
Alex höjde rösten. Han kunde inte tro att karln accepterade allt så lättvindigt. ”Jag tror knappt vad jag hör. Menar du att du inte vill konfrontera sir Nigel, ställa honom mot väggen, fråga hur han kunnat göra det här mot dig? Mot din familj? Mot dina barn? Du kan ju inte bara släppa det?”
William Smythe reste sig upp, gick fram till ett fönster och lade händerna bakom ryggen. Han skakade lätt på huvudet.