William knackade inte på dörren när han senare samma eftermiddag steg in till sir Nigel med en tidning under armen. Ambassadören såg överraskat upp från skrivbordet. William betraktade sin gamle chef ett ögonblick.
”En gång sa du till mig att makt var nånting som varje enskild utövare definierade.”
Sir Nigel sa ingenting, bara lutade sig tillbaka i stolen.
”Du sa att makt inte hade nån absolut definition, och jag tänkte ge ett exempel på det innan jag reser hem.”
Sir Nigel sa fortfarande ingenting. Han tittade på William som satte sig ner framför honom.
”Det finns ingen absolut makt. Makten definieras snarare av den som blir utsatt för den, vilket betyder att även om du enligt din egen uppfattning har utövat makt över mig betyder det inte automatiskt att jag uppfattat det så. Och frågan är då om du verkligen har nån makt över mig, Nigel.”
Ambassadören strök en hand över håret och knäppte sedan händerna framför sig. Om han noterade det utelämnade sir visade han det inte. ”Makt är korrumperande, det borde du veta.”
”Och absolut makt korrumperar absolut”, sa William.
Han log, för första gången på mycket länge hittade han någonting att le åt. ”Du har faktiskt gjort mig en tjänst utan att ens veta om det.” Han gjorde en paus, betraktade sir Nigel. ”Om du hade gjort det för min skull kunde din makt över mig ha bestått.”
När sir Nigel drog efter andan höjde William handen. Han lade tidningen på bordet med rubriken uppåt.
Jag gör det för drottningen.
William sa: ”Det tog mig en hel timme att räkna ut sambandet. Jag har varit så upptagen med mitt att jag inte riktigt följt med. Men dina kontakter är vad som krävdes. Frågan är bara vad allt det här har kostat.” Han pekade på tidningssidan mellan dem. ”Men makten ligger i mina händer nu.”
Sir Nigel tog ett fast grepp om bordsskivan.
”Lugn”, sa William, ”jag tänker inte spela ditt spel. Det är en del av min makt.” William tystnade och betraktade mannen som han beundrat och respekterat under så många år. Han ville känna avsky, hat, vad som helst, men egentligen kände han – ingenting.
”Genom att reagera på ditt spel kommer makten mellan oss att ligga i mina händer. Ditt inflytande över mig är över.” Han lade händerna på bordsskivan och lutade sig fram mot sir Nigel. Han betraktade sin gamle chef.
”Vem som har rätt spelar ingen roll.”
”Du vinner i vilket fall som helst”, sa sir Nigel kvävt.
”Du har räddat mig från att bli som du. Jag vill inte ha jobbet. Och du får det inte.”
William lämnade rummet, noga med att inte smälla i dörren.
*
Johnny rev sig i håret med ena handen medan den andra höll hårt i mobilen. Det kom aldrig någon och hälsade på honom. Fasen, ingen visste var han bodde. Ändå ringde dörrklockan sedan någon minut. En högljudd, ilsken signal.
Han höll andan. Tittade på mobilen. Inga meddelanden. Signalen ljöd igen, och det stod alltmer klart att den som ringde på dörren inte tänkte ge sig. Eftersom TV:n stått på på högsta volym var det svårt att låtsas som om han inte var hemma.
Han reste sig, torkade handflatorna mot låren. Någon slog en näve mot dörren, hårt, taktfast och mycket enträget.
Johnny smög fram till dörren och kikade ut genom titthålet. Ingenting. Den som fanns på andra sidan höll en hand för hålet.
Han hade hört alla historierna. Han visste hur det kunde gå för den som föll i onåd. Ändå vägrade han tro att det kunde hända honom. Ett enda namn fanns i Johnnys medvetande. Det gick inte att få bort det ur skallen.
Ratko.
”Vem är det?” sa han.
Låt det inte vara Ratko.
Bankandet upphörde. Några sekunder passerade.
Han satte ögat mot hålet på nytt. Det han såg fick honom att svälja några gånger. Han hade inget val.
Med stela händer öppnade han dörren.