Alex stod utanför den franska ambassaden och tittade upp mot det han visste var hans mors fönster. Han tog bara en kort promenad, men hade undermedvetet – eller var det kanske medvetet? – hamnat här. Han tänkte inte gå in, det vore att fresta på sin mors tålamod mer än nödvändigt. Men hela historien med familjen Smythe hade fått honom att tänka på hur lätt det var att en familj slogs i spillror. Visserligen hade familjen Smythe gått igenom extremt mycket, det insåg han ju, men hur mycket klarade en normal relation innan den sprack? Och vilka slags relationer var egentligen starka? Det enda han visste helt säkert var att han skulle ta ett allvarligt samtal med Nina mycket snart. De måste ta ett beslut, det gick inte att fortsätta så här. Han visste också att när detta var över var det dags att ta en tur till Frankrike och hälsa på Nicole igen.
Därefter hade han ingen aning. Han bestämde sig för att låta det ske som skulle ske. Det fanns dock någonting han måste ta reda på, innan han kunde släppa historien med sir Nigel och William Smythe.
Och det fanns väl bara ett sätt att ta reda på det?
*
Peter hade läst om Smythes avhopp på den brittiska ambassadens hemsida. Han hade trott att ett nytt namn skulle dyka upp, men nu hade den gamle ambassadören tydligen lovat sin regering att stanna kvar i fem år till för att visa alla yttre krafter att det inte var någon idé att försöka manipulera drottningen. För att ingen skulle få för sig att upprepa den här aktionen ville man nu visa att britterna var orubbliga. De behöll helt enkelt sin gamle trotjänare.
Tänka sig.
Han var glad att polisen hittat Kelly Smythe så pass fort. Han hade inga resurser kvar att hålla koll på henne. Det var bara den sista knuffen som behövts för att få Smythe över stupet och han var nöjd med att det fungerat så pass smidigt.
Det ringde på dörren. Han lät det vara. Han väntade ingen.
Ratko hade elegant spelat ut Timo Svart och Johnny mot varandra. Det hade fungerat oväntat väl.
Det ringde på dörren igen.
Fördömt.
Peter öppnade utan att närmare fundera över vem det kunde vara.
Utanför stod Johnny. Eller det som var kvar av Johnny.
Peter klev snabbt ut genom dörröppningen innan Johnny fick för sig att tränga sig in. Han slog igen dörren bakom sig och tog en närmare titt på Johnny. Det han såg var vidrigt.
Johnny blödde från ena ögonhålan. Näsan var sned, han hade flera halvmånformade märken i ansiktet, kusligt lika bitmärken. Han höll ena armen tätt intill kroppen och grinade illa. På ena sidan av huvudet var håret tovigt av blod. När Peter tittade närmare efter såg han att hans ena öra var till hälften bortslitet.
Johnny höjde sin brukbara hand och lade den på Peters axel. Flera av Johnnys fingrar verkade vara brutna. Instinktivt ryggade Peter bakåt. Han kände hur hjärtat rusade i bröstet.
”Ratko”, kraxade Johnny med en röst som av krossat glas.
Peter lät blicken glida över honom. Det var ju inte möjligt. ”Har … Ratko gjort det här?”
Johnny bara stirrade rakt framför sig, och Peter anade en ny insikt hos honom.
”Du kan inte komma in här. Jag har folk i huset.”
”Stugan”, sa Johnny och nickade mot en mindre byggnad precis intill grinden.
Johnny drog med sig Peter nerför trappan.
”Jag måste hämta nyckeln”, sa Peter. Johnny drog honom till sig med en hand som inte borde kunna hålla i någonting. Han verkade gå på något okänt bränsle som gjorde att han inte kände av hur illa misshandlad han var. Kanske var det chocken som höll honom uppe trots de fruktansvärda skadorna. Peter fick kväljningar bara av att titta på det söndertrasade ögat.
”Du hittar väl inte på nånting?” väste Johnny mellan tänderna, och Peter insåg att flera av dem saknades.
Peter slet sig lös från Johnnys grepp och gled in i huset igen. Han tackade sin otroliga tur att han faktiskt var ensam hemma. Han fiskade upp nycklarna ur rocken som hängde innanför dörren, vägde nyckelknippan i handen.
Han smög ut och släppte in Johnny i den lilla stugan som en gång i tiden antagligen hade varit chaufförsbostad. ”Hur tänder man?” sa Johnny och hostade.
”Inga lampor!” sa Peter.
Johnny svor. Han gjorde en obestämd gest med sin friska hand mot sitt ansikte. ”Hur illa är det?”
Peter satte en hand till sitt eget ansikte. ”Vet du inte det själv?”
”Jag har inte direkt speglat mig, om det är vad du menar. Är det ögat?”
Peter nickade, visste inte var han skulle fästa blicken. ”Vem var det?”
”Timo Svart.”
Peter tittade upp.
”Den jävla tattaren.” Johnny kved, det var uppenbart att han hade fruktansvärda smärtor.
”Men … varför?”
”Stormade in, skrek och levde om som det psykfall han är. Skulle ge mig för vad jag gjort. Mot. Marja. Mot MARJA!?”
Johnny lyfte ena armen, den andra hängde fortfarande orörlig efter ena sidan av kroppen. Med två fingrar drog han upp en liten pistol ur bröstfickan på jackan.
”Han måste ha varit påtänd. Hög som ett hus. Det gick inte att prata med honom, och han reagerade inte ett jävla skit på smärta.”
”Var är Timo nu?” sa Peter medan hjärnan gick på högvarv. Han måste räkna ut hur han skulle bli av med Johnny.
Johnny hostade till.
”I min lägenhet. Fick honom till slut. Rakt i skallen. Men inte förrän han gjort … det här.” Johnny gjorde en gest mot sitt ansikte.
Peter satte handen för munnen. Paniken lurade strax under ytan. Han ville inte ha med detta att göra. ”Är du säker på att han verkligen är död?”
”Halva …” Johnny grimaserade och tystnade under några sekunder. Peter såg tårar i hans friska öga. ”… hjärnan borta”, fortsatte Johnny.
”Ge mig den”, sa Peter och sträckte spontant ut handen mot vapnet.
”Du är galen.”
”Jag förstör den. Utan den kan polisen aldrig spåra honom till dig.”
”Han ligger i min lägenhet, över TV:n, för att vara exakt. Nu vill jag att du ringer Ratko. Ta hit honom!” Det fanns en ton i Johnnys röst som Peter aldrig hört tidigare. Det var någonting han ville säga till Ratko innan det var för sent.
Någonting var allvarligt fel med Johnny, inte bara hade han förlorat ett öga och ett öra. Varannan minut vek han sig dubbel. Peter gissade att det var en fråga om minuter innan Johnny hade pratat färdigt för gott. En plan för att lösa hela den här soppan började ta form.
”Vad vill du Ratko?” sa han lågt.
”Han svarar inte när jag ringer. Han ska förklara varför han ljög för Timo.”
”Vad menar du?”
”Sa att jag knullat och dödat Timos kusin. Att jag strypt henne. Det är lögn. Jag var aldrig in där. Skulle inte ta i henne ens om jag fick betalt.”
Peter försökte tänka rationellt. Det hade inte utvecklat sig som det var tänkt.
”Ta hit honom!” brölade Johnny. ”Jag offrade Raketen för din skull! För din skull! Nu gör du det här för mig, fattar du? Ta hit Ratko, han ska få förklara … fan!”
Johnny sjönk ihop i stolen, han gick ner på knä och landade hårt på golvet. Ansiktet förvreds på ett ohyggligt sätt.
”Jag kan inte lova nåt”, sa Peter sakta.
”Hjälp mig upp, för fan!”
Peter rörde sig inte. ”Ratko gör vad Ratko vill.”
”Skitsnack! Han gör det du vill!”
”Jag vet inte vad du menar”, sa Peter långsamt medan han såg på hur Johnny mödosamt kravlade sig upp i stolen igen.
”Han lyder dig. Ta hit honom.” Johnny svettades floder, ansiktet var förvridet av smärtan. ”Jag fattade till slut hur det hängde ihop. Du har bara låtsats. I själva verket gör han som du säger.”
Peter bedömde att han vågade ta risken. Det var den där pistolen förstås.
”Jag ringer honom. Jag lovar inget, men du får nog vänta en stund.”
”Vatten! Hämta vatten!”
Peter skakade på huvudet. ”Kan inte springa ut och in i huset, det skulle väcka misstankar. Du vill väl knappast att min fru ska ringa polisen, eller hur?”
Johnny grymtade, svor en stund men lugnade sig till slut. ”Jag vill träffa honom ensam. Hör du det? Jag har ett och annat att säga. Ensam ska han komma.”
Peter lämnade Johnny och låste dörren ordentligt efter sig. Det skulle ta en bra stund, det var han säker på. Han var faktiskt helt övertygad om den saken. Det var länge sedan han känt sig så säker på någonting.
Var det något han lärt sig av den här verksamheten så var det att man långt ifrån alltid var tvungen att ta till våld för att styra människor. Det räckte ofta långt med själva hotet om våld. Och Ratko var det perfekta verktyget. En galen mördare från Balkan som begått diverse vidrigheter under sin tid som soldat i kriget. Vem ville möta en sådan?
Alla rykten han planterat om Ratko hade haft ett enda syfte – att skapa ett skrämmande hot som människor ryggade undan ifrån. Ratkos karaktär var hans bundsförvant, han var inte beredd att riskera honom. Och hur skulle han kunna göra det? Det vore ju att riskera sig själv.
Peter mindes mycket tydligt första gången han stått framför Ratko, mördaren med de där märkligt döda ögonen; det skrämmande ansiktet, det där outtalade hotet om våld som strålade ut från mannen. Det hade krävts en hel del arbete, och ganska mycket teatersmink – men till slut hade det lyckats. Dock skulle det förmodligen bli svårt att lura någon som sett honom som Peter.
Skulle han berätta för Johnny att Ratko … inte fanns på riktigt?
Nej – varför det?
Han gick sakta tillbaka till huset.