Johnny väntade i mörkret.
Timo hade förmodligen varit påtänd, hur skulle man annars förklara att han bitit av Johnny ena örat? Smärtan trotsade alla beskrivningar. Ögat som hängde på kinden förmedlade fortfarande någon sorts synintryck, en grumlig vision av rummet från fel håll.
Kanske var hela den här cirkusen bara inbillning. Kanske satt han fortfarande hemma på sängen och tittade på X Factor.
Han hade kört i sig fyra Paraflex comp och en halv liter whisky mot smärtan. Kom han inte under vård snart skulle han förmodligen förblöda.
Blixtar sköt upp i skallen på honom; minnet var dimmigt, diffust, han var inte riktigt säker på vad som hänt.
Han visste knappt hur han tagit sig till Peter, begrep inte hur han klarat av det. Tabletterna, han måste ha fler av dem. Han trevade i fickan med den hand som fortfarande fungerade hjälpligt. Den ena axeln var antagligen ur led, fungerade inte alls.
Han måste släppa pistolen för att kunna treva i jeansen där han kört ner tabletterna. Han sträckte ut ena benet för att komma åt dem. Om Ratko dök upp nu vore han förlorad.
Pistolen gled ner på golvet.
Han tittade efter den. Han borde ta upp den, men ansträngningen var för stor.
Johnny hittade tabletterna, munnen var torr, men han lyckades svälja ner ett par stycken. Men det spelade ingen roll längre, eller hur? Det som hände nu var bara en fråga om nyanser.
Han gled ner i stolen, försökte sträcka sig efter pistolen. Han nådde den nästan med sina spretande fingrar. De var förmodligen inte brutna. Kanske stukade, men inte brutna. Det handlade om viljestyrka, enbart viljestyrka.
Johnny väntade i tystnaden medan sanningen lite i taget gick upp för honom.
Han hade blivit lurad.