Ambassadören nickade mot Alex blåtira. ”Haft lite otur på sistone? Retat upp fel personer?”
”Du skulle ha sett de andra. Men nu till mitt ärende. Jag kommer med en god nyhet”, sa Alex.
Ambassadören log lätt. ”Så? Och vad kan det vara?”
”Ska ni inte erbjuda mig att sitta ner, sir Nigel?”
Leendet blev bredare. ”Nåt säger mig att det här samtalet inte blir långt. Vad hade ni nu för nyhet? En god nyhet, sa du? Det ska bli intressant att höra, må jag säga.” Mannen log nu öppet.
”Vi har hittat den skyldige till slut”, sa Alex.
Sir Nigel höjde ett ögonbryn. ”Minsann.”
”Vill ni inte veta vem det är?”
Sir Nigel såg ut som om han tänkte över saken. Så log han igen.
”Nej, det vet ni ju förstås redan. Det spelar inte er nån roll längre, eller hur?” Alex fnös lätt, han kände hur irritationen växte. ”Om William är taktikern är ni strategen. Han vinner slagen, men ni vinner krigen, är det inte så? Sir Nigel?”
”Ni smickrar mig, monsieur King.”
Sir Nigel justerade ena skjortmanschetten.
”Ni visste att London skulle be er stanna kvar när han hoppade av, eller hur?”
”Möjligheten föresvävade mig.”
”Peter Halloran.”
”Ursäkta?”
”Jane McIntyre.”
”Ah, hon var inte mycket att ha.”
”Lewis Finley.”
Sir Nigel drog upp överläppen och signalerade total avsmak. ”Riktiga förlorare. En samling andrahandsfigurer, för att vara ärlig. Jag skulle inte lyssna på dessa individer alltför mycket. Dåliga förlorare.”
”’Jag är för gammal’ sa ni, men tydligen inte tillräckligt gammal. Jag måste ge er en eloge dock.” Alex såg sig omkring i rummet. Det bar alla spår av sir Nigel Stockington. Fotografierna, tavlorna. Han kunde sätta en slant på att möblerna var ambassadörens privata. Egoväggen, komplett med bilder på sir Nigel som skakade hand med alla de stora ledarna. Diplom och utmärkelser från golv till tak.
”Det var starkt gjort att kalla sig själv för drottningpippare. Jag kan inte säga annat än att det satte griller i skallen på mig.”
”Är ni färdig? Min tid är dyrbar …”
”Den har väl blivit det, tänker jag.”
Sir Nigel stannade upp och fäste blicken på honom.
”Varför?” sa Alex.
Sir Nigel tog ett steg närmare Alex och såg honom länge i ögonen och Alex undrade om mannen skulle kunna låta bli att blåsa upp sitt ego. Men det kunde han inte.
Ambassadören sa: ”De borde ha lyssnat på mig.”
Du straffar inte bara William för att han är mer eftertraktad av London än du själv, tänkte Alex. Du straffar London också.
Han lämnade sir Nigels rum.
*
På vägen ut mötte han en kvinna i ljus kappa och solglasögon. Förvånat stannade han till i trappan. ”Helen?”
Helen vred hastigt huvudet mot honom. Han kunde inte se hennes ögon. Hon tog ett fastare tag om sin omfångsrika handväska, men hon stannade inte till för ett ögonblick. Alex tittade efter henne medan hon fortsatte uppför trappan.
”Han kommer inte att lyssna”, ropade han efter henne.
Tanken tog flera sekunder på sig att få fäste i hans huvud. Han tog ett trappsteg neråt. Stannade igen. Vände sig om och började gå uppåt igen.
Alex ökade takten uppför trappan.
Skottet hördes som en dämpad knall. Strängt taget lät det inte alls särskilt dramatiskt.
Assistenten stod och stirrade på den stängda dörren. Han vände sig mot Alex och öppnade munnen. Ingenting kom över hans läppar.
Alex slog upp dörren.
Mitt på golvet stod Helen. I handen höll hon en av Williams gamla pistoler. William hade haft rätt – de fungerade alldeles utmärkt.
Sir Nigel låg ner i stolen. Ögonen var vidöppna och han såg förvånad ut.
Blodfläcken på det vita skjortbröstet växte sig långsamt större.
Så var allt över.
Kroppen sjönk till golvet.
Helen vände sig mot Alex. Med dimmig blick sa hon: ”Han kom till mig. Till mitt hem.”
*
Trettio sekunder senare stövlade kommissarie Hellmark in i rummet och ställde sig intill Alex.
De stirrade båda två på Helen Smythe när hon släppte vapnet i golvet och satte sig i besöksstolen. Alex sökte Helens blick, men hon verkade inte kunna slita ögonen från den döde sir Nigel.
Hellmark höll i en mörkblå mapp.
”Vad har du där?” sa Alex dämpat.
”Alla bevis vi nånsin hade behövt för att sätta dit gubben.”
De betraktade den döde sir Nigel.
”Schack matt”, sa Hellmark och slängde mappen på den döde ambassadörens bord.