Hellmark drog av sig kavajen och släppte den i en skrynklig hög på besöksstolen. Han satte sig tungt i sin stol och lade upp fötterna på skrivbordet.
Mötet med Ulvgren hade gått bra, och Hellmark hade påmint sig om något som Alex sagt. Ulvgren har ett stort ego. Gör inte bort honom. Så, i stället för att framföra allt han hade kunnat säga om Ulvgrens idiotiska missgrepp om situationen med terrorn mot familjen Smythe – vilket han normalt sett skulle ha gjort – lyssnade Hellmark och hummade lite.
Det var en enda teater, men han kunde inte bry sig mindre. Sir Nigel hade fått sitt straff. Själv var Hellmark beredd att gå vidare.
Innan han hunnit njuta av tystnaden ens en minut ringde den fasta telefonen.
”En person här nere frågar efter dig”, sa vakthavande nere i stora receptionen.
Hellmark hade gärna slappat resten av eftermiddagen. Å andra sidan var han dålig på att göra ingenting.
”Vad vill han?”
”Det vägrar han säga, men han vill specifikt prata med dig.”
”Jag kommer ner.”
Besökaren var någonstans mellan trettio och fyrtio och hade ett ovanligt anonymt utseende. Inga utmärkande drag; vanlig frisyr, ingen hög panna, ingen konstig form på näsan. Det var som om blicken liksom halkade av honom.
”Vad kan jag hjälpa dig med?” sa Hellmark.
Mannens blick var stadig. ”Kan vi prata ostört?”
Hellmark pekade på ett par stolar i receptionen.
”Nej, jag menar i nåt enskilt rum.”
Hellmark sa: ”Vi börjar här så får vi se sen.”
De satte sig och mannen såg sig omkring. ”Jag vill att ni häktar en person som begått allvarliga brott. Jag vet massor om honom.”
Hellmark kände hur han oavsiktligt rätade på ryggen. Han borde ha förstått det. ”Vi har skickliga poliser som är vana att ta upp en anmälan.” Han pekade mot raden av luckor bakom vilka det satt poliser.
Mannen skakade på huvudet. ”Om jag gör en anmälan kommer den bara bort. Jag vill prata med just dig. Det här handlar inte om nån cykeltjuv.”
Hellmark suckade. ”Jag följer med dig till disken så ordnar vi snabbt det här.” Han började resa sig upp.
”Jag har redan gjort en anmälan. Utredningen lades ner. Jag har en massa information om den här mannen, och jag vill dela med mig av den.”
Hellmark sa: ”Vad sa du att du hette?”
Mannen mötte hans blick utan att vika undan ett ögonblick. Han sa: ”För två år sen blev min fars företag stulet. Han hade byggt upp det under trettio år och det var hans pensionsförsäkring.”
”Stulet?”
”Pappa blev hotad till livet. Det var bara att skriva över företaget på en annan person. Även efter ett halvt livs hårt arbete var valet ganska enkelt. Det knäckte honom, och för två månader sen tog han sitt liv. Han kunde inte leva med skammen. Mamma ligger sjuk, och det ser dystert ut. Läkarna kan inte förklara det. Men jag vet vad det beror på.”
Hellmark sa: ”Jag beklagar. Men en anmälan måste ändå upprättas, sen får en åklagare bedöma huruvida vi kan styrka att …”
”Det är redan gjort! Utredningen lades ner i brist på bevis! Jag sa ju det!”
Hellmark kände igen reaktionen. Typisk för människor som upplevde sig utsatta för orättvisor och inte kunde få upprättelse på grund av bristande bevis.
Hellmark lutade sig fram och mötte mannens blick. ”Det är så det fungerar. Alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats.”
”Han hade smarta advokater som ljög ihop en historia som alla trodde på. Men jag vet vad som hände.” Mannen pekade på sig själv. ”Och jag har hört att du tänker annorlunda. Att du är … beredd att göra vad som krävs för att sätta dit grova brottslingar.”
Hellmark ägnade några ögonblick åt att överväga det han hört. Han fick en känsla av rättshaverist när han tittade på mannen framför sig. Det hetsiga sättet trots ett yttre lugn. Och att han menade att han själv satt på en massa viktig information. Men egentligen var svaret givet.
Hellmark reste sig upp.
Mannen sa: ”Förtjänar vi inte rättvisa?”
”Jag är ledsen. Det finns tusen ärenden på mitt bord. Jag vet inte var du har fått din information ifrån, men vi följer det regelverk som finns. Antingen gör du en anmälan, eller så går du hem och försöker fortsätta med ditt liv.”
Mannen stirrade ner i golvet under några ögonblick, sedan vände han blicken mot Hellmark. Med en röst, så dämpad att Hellmark knappt hörde honom, sa han: ”Det var synd. Du kommer kanske att få anledning att ångra ditt beslut.”
”Jag är ledsen att du slösade bort din tid. Du skulle ha ringt mig först.”
Mannen sa, lågt, och mycket långsamt: ”Det gjorde jag. Men du ringde aldrig tillbaka.”
Han reste sig upp och gick.
När Hellmark trettio sekunder senare stod i hissen hade han redan glömt bort hur mannen såg ut.