Liga småsprang tillbaka till Kaptensgatan och såg sig inte om en enda gång. Hon joggade under de skyddande träden och ut i ljuset, måste bort från skuggorna. Sneglade på klockan, kvart över elva. Hon hade bara varit borta en dryg timme. Hon gick alltid ut klockan tio. Alltid, sådan var ordern.
Ut tio, in tolv. Lunch, sovdags, äta mellanmål, byta blöja och sedan äta igen.
Benen var stumma men nu var hon i alla fall ute bland andra människor. Hon korsade gatan, tittade inte på någonting särskilt, gick vidare så fort hon kunde.
Till slut kom hon till Kaptensgatan. Hon betraktade det välbekanta gathörnet med det gula huset. Svetten pärlade i pannan och tröjan klibbade på ryggen.
Hon böjde sig ner över vagnen och strök Andy över kinden med ett darrande finger. ”Gick det bra? Du blev inte rädd?”
Han tittade storögt på henne.
Liga såg inte den gamla Forden i slutet av gatan. Hon såg aldrig mannen och kvinnan som lämnade bilen och långsamt strosade gatan fram på den motsatta sidan.
*
Liga stannade utanför porten och hämtade andan innan hon baxade in barnvagnen i trapphuset.
Samtidigt närmade sig ett äldre par på trottoaren utanför. Den gamla kvinnan ropade till.
Liga stannade upp och höll dörren öppen för att kunna se vad som hänt. Åldringen hade snubblat. Kvinnan stapplade fram till sin man och böjde sig ner. Hon försökte få honom på fötter, och när Liga såg hans ansikte blev hon förskräckt. Han måste ha slagit ansiktet i marken rejält, för han blödde på flera ställen. Hennes hand åkte automatiskt upp till det jack hon själv hade i ansiktet. Sårskorpan var knölig. Det skulle förmodligen bli ett fult ärr. Hon drog in vagnen mot väggen i trapphuset och slog till fotbromsen. En snabb blick på Andy. Hon klev ut på trottoaren igen.
”Hur gick det?” sa hon och mannen vände ansiktet mot henne.
”Vad?” sa han med knarrig gammelmansröst. Blod rann ner i ögonen på honom från ett fult jack i pannan.
”Gösta, din idiot”, sa kvinnan och bankade på honom med fågelliknande händer. De blå ådrorna stod ut som rep på hennes händer.
Liga lade armen om henne och föste henne varsamt åt sidan. Hon satte sig på huk vid den gamle mannen.
”Hur gick det?” sa hon. ”Vänta jag torkar bort …” Hon använde ärmen på sin tröja och torkade honom i pannan. När hon fått bort det mesta, såg hon på honom.
”Tack, lilla flicka, tack”, viskade han och klappade henne lätt på armen. Ett matt leende spelade över hans bleka ansikte.
”Klantskalle”, sa hans fru. Hon slet och drog i honom utan att få honom på fötter.
Liga frågade honom om han kunde ställa sig upp. Det kunde han. Kvinnan grimaserade mot Liga och började gå tillbaka mot det håll de kommit från. På stela ben rörde hon sig bort från sin man.
”Vänta”, sa Gösta och började följa efter henne. ”Tack”, sa han till Liga över axeln.
Liga följde gamlingarna med blicken ända tills de försvann runt gathörnet. Kvinnan gick nu hela tiden steget framför, grälade på stackars Gösta eftersom han var så klumpig, så dum, så gammal.
Liga skakade på huvudet. Hon hoppades att hon aldrig skulle bli så vārīgs. Hon klev in i trapphuset igen, och skulle just trycka på hissknappen när hon upptäckte att barnvagnen var borta.
*
Mannen rusade genom källaren med lille Andy Smythe framför sig i barnvagnen. Knippan med dyrkar slog mot hans lår i byxfickan. Väggarna i den smala korridoren lyste spygröna mot honom. En påse med gamla tidningar höll på att bli hans fall, men han upptäckte den i tid. Höger och sedan uppför trappan. Han stötte i bakhjulen för hårt i ett av de övre trappstegen och ett vilt tjut steg upp från barnvagnen. Han blev så överraskad att han förlorade greppet om den. Fascinerad såg han på hur vagnen studsade nerför trappstegen igen, långsamt först, sedan allt fortare.
Ungen skrek i högan sky. Högre och högre. Det var då förbannat vilka röstresurser den lille skiten hade.
Förlamningen bröts, och han hastade nerför trappan för att få tag i vagnen, men den rullade ända ner innan han var framme. Handtaget slog i väggen, och det såg under några ögonblick ut som om ekipaget skulle välta. Sedan gick hela härligheten ner på fyra hjul igen.
Han var framme vid foten av trappan. När han tittade ner i vagnen såg han två armar panikslaget fäkta mot honom, två små händer klösa i luften. Babyns ansikte var rött och han kippade efter andan. Han böjde sig ner för att ta en närmare titt. Andades inte ungen?
Jodå. Han hämtade definitivt luft.
Och nu kom ljudet. Herregud. Medan babyn skränade tog han ett fast grepp om barnvagnens chassi. Han lyfte den på sina båda armar och började baxa den uppför trappan igen. Han pustade och stånkade, den var tyngre än han väntat sig. Upp med dörren och strax var han ute i nästa port. Hela tiden skrek babyn för full hals, och sprang han på någon nu skulle spelet vara över innan det ens börjat.
Han såg sig omkring utmed gatan. Ingen barnflicka.
Det var som upplagt för någonting när den gamle gubben kom stolpandes på sina stela ben. De hade insett direkt att de skulle ha nytta av gamlingarna.
Snabbt gick han uppför gatan och vek av runt hörnet. Ljudet som vägrade ta slut steg mot himlen. Om inte ungen tystnade snart skulle han klippa till den, det var då ett som var säkert. Han ansträngde sig till det yttersta för att inte springa, det sista han ville var att dra uppmärksamheten till sig. Efter någon minut hörde han Fordens karakteristiska frustande när den rullade upp bakom honom.
”Här. Hjälp till!”
Kvinnan lyfte hårdhänt upp Andy Smythe. Hans ansikte var ilsket rött.
Kvinnan tog babyn i famnen och satte sig i passagerarsätet medan mannen baxade in vagnen i bagageutrymmet.
Han såg sig omkring. Ingenting. Gatan var mer eller mindre öde.
Han svängde ut från trottoaren och tvingade sig att köra lugnt trots att pulsen slog i dubbel hastighet.
”Håll käften!” väste han till babyn. Inte för att det hjälpte. Skriken fortsatte med oförminskad styrka.