Tumultet lade sig till slut. Ordning upprättades och logistiken tog över.
Personalen på den brittiska ambassaden stod uppradad efter väggarna när sir Nigel bars ut på båren. Det som mest av allt satte sin prägel på scenen – förutom det självklara allvaret – var tystnaden. Ingen sa någonting, ingen grät, ingen torkade några tårar. Faktum var, att ingen ens slog ner blicken. Varför ingen visade någon större vördnad för den man som varit deras chef under så många år visste endast var och en.
Insvept i ett vitt lakan lämnade sir Nigel Stockington den plats han gått så långt för att få behålla – symbolen för makten i form av ett elegant och överdimensionerat kontorsrum. Snart skulle alla hans tavlor och diplom vara nerplockade. Inom kort skulle någon annan sätta sin prägel på detta maktens rum.
Sir Nigels närmaste man fanns inte där för att bevittna uttåget. William Smythe befann sig på okänd plats i London, och inte ens den svenska polisen visste hur han kunde kontaktas.
Efter ett otal telefonsamtal och hemliga möten mellan höga svenska och engelska dignitärer, överlämnades Helen Smythe till Storbritannien. Hon sattes på ett plan till London och lades in på en avgiftningsklinik under hård bevakning. Barnen, Kelly och Andy, skickades tills vidare hem till släktingar i England.
Inom en vecka var fallet avslutat.
*
Tre veckor senare kylde ett lätt duggregn effektivt ner de tre personer som stod runt hålet i marken.
Alex och Nina. En katolsk präst som läste ur en lettisk bibel.
De såg på medan en kista långsamt sänktes ner i jorden. Liga Pärr hade inte haft många vänner här i Sverige. Såvitt Alex förstått hade Hellmark hört av sig till Ligas familj i Riga och försökt förmå dem att komma till Sverige. Alternativt höra om de ville begrava henne i Lettland. Ingen hade återkommit. Det hade fått Alex att på nytt fundera över vad som fanns kvar om man förlorade sin familj. Och han påminde åter sig själv att inte överge Nicole där hon låg på det franska sjukhemmet. Han svor på att han aldrig skulle svika henne.
Efter en kort ceremoni var allting över. Prästen skakade hand med dem och försvann från platsen.
Nina och Alex hade båda försökt hitta vägar att komma vidare i sin relation. Alex suckade dämpat, funderade över hur förutsättningarna egentligen såg ut. Fortfarande osäker på sina känslor, fortfarande inte helt klar över vad han ville.
”Vad händer med Helen Smythe tror du?” sa Nina plötsligt, och Alex var tacksam över att få något annat att tänka på. Han stirrade på presenningen som spändes över hålet i marken av två tystlåtna män i mörka overaller.
”Ingenting, egentligen.”
”Efter allt som familjen drabbats av. Jag trodde att allting skulle bli bra. Och sen gör hon det där.”
”Hon förlorade ju allt hopp igen”, sa Alex. ”Just som hon trodde att det var över, hämtades William av MI5 och hon fick samtidigt bevis på att sir Nigel låg bakom hela den här gräsliga historien.”
”Tydligen skickade nån en ljudfil till Helen, där man tydligt och klart hör sir Nigel beställa den här … aktionen.”
Alex hade hört Hellmark berätta om cd:n som Helen fått med posten. Polisen hade lyssnat på den och analyserat materialet. Tillsammans med övriga bevis rådde det inte längre någon tvekan om vem som legat bakom terrorn mot familjen Smythe.
”Men vem kan ha skickat den?” sa han. ”Och varför? Vad kan motivet ha varit?”
Nina ryckte på axlarna. ”Det får vi förmodligen aldrig veta. Kanske nån av de inblandade trots allt hade lite samvete och inte ville att William skulle åka dit för nåt han inte hade gjort.”
”En skurk med samvete?” Alex lät skeptisk. ”Och hur skulle han kunna veta att William blev förd till England?”
”Inte vet jag. Teknikerna letar fortfarande efter elektroniska spår på cd:n. Tydligen har en väldigt avancerad krypteringsutrustning använts. Syftet med ljudfilen var förstås uppenbart – man skulle känna igen Stockington men inte den andra personens röst.”
”Avancerad utrustning”, sa Alex rakt ut i luften.
”Jag har svårt att tänka mig att William verkligen blir åtalad.”
Alex sa: ”De har skickat honom till England, och om MI5 lyssnar på SÄPO:s vansinniga teorier måste de väl göra nånting. Men bevisen mot sir Nigel är ju uppenbara.”
”Men SÄPO straffar ju även William. Och Helen. Man kan faktiskt påstå att de provocerade henne till att döda sir Nigel.”
”Även Helen har diplomatisk immunitet.”
”Men hon är en mördare”, sa Nina.
”Enligt min mor kommer London förmodligen att tysta ner det i utbyte mot att sir Nigels aktiviteter här i Stockholm aldrig blir offentliga.”
Nina mötte hans blick. ”Hur vet hon det? Är det vad hon skulle ha gjort i samma läge?”
”Det är väl så såna här saker fungerar, skulle jag tro.”
Alex torkade bort lite regnvatten från pannan. ”Att tvingas hantera att en av deras toppdiplomater begått brott var tydligen värre än att han blev mördad av hustrun till hans närmaste man. Nu är de av med både honom och skandalen. Förmodligen sopas alltihop under mattan.”
”De har tur med timingen”, sa Nina.
”Hur menar du?”
”Thatcher dog igår.”
”Thatcher?”
”Järnladyn”, sa Nina.
”Jag vet vem Margaret Thatcher var. Men jag trodde faktiskt att hon redan var död.”
”Men pressen kommer att ha fullt fokus på den saken, så du ska se att den här lilla förtretligheten med sir Nigel Stockington försvinner i den allmänna uppståndelsen.”
Alex begrundade det hon sa. Det lät rimligt, antog han.
Nina sa: ”Så vem kommer britterna att tro på? SÄPO eller William?”
Alex ryckte på axlarna. Han kände sig nedstämd när han tänkte på hur familjen Smythe skulle klara sin framtid. Och stressen kändes i nacken. Hans whiplash hade gjort sig rejält påmind den senaste veckan.
”Hur kunde du veta att det var sir Nigel?” sa Nina.
”Jag funderade på vilken typ av person som skulle kunna begå den här sortens handlingar mot nån annan. Att det var nån i Williams närhet var väl givet från början. Och sir Nigel passade ju bra in i mallen. En resultatfixerad maktfullkomlig individualist. Dessutom hade han råd att genomföra det. Fast ett tag trodde jag att SÄPO ville komma åt Hellmark.”
”Han har fortfarande problem med auktoriteter”, sa Nina med ett snett leende.
”Och somliga tål inte att man gör bort dem. Vissa vill helt enkelt hämnas. Underskatta inte en människas drivkrafter.”
Alex hade grunnat en del på Hellmarks drivkrafter, men visste att det inte var läge för någon föreläsning just nu. Däremot kände han en öppning eftersom det här var någonting de var överens om. Och kanske kände Nina samma sak.
Hon sa: ”Du, vi måste prata om oss.”
Han drog efter andan. ”Ja. Det måste vi nog.”
”Hur tänker du?”
Alex lade en hand på hennes arm. Han försökte sig på ett leende. ”Jag vill att vi försöker igen.”
”Då får du lova att inte uppträda som en idiot så ofta.”
”En idiot?”
”Som stolpar runt och tror att du alltid vet bäst. Och som inte fattar att du inte kan knacka på hos brottslingar hur som helst.”
”En idiot.” Han försökte fnysa, men det gjorde ont i underläppen där Timo Svarts knytnäve hade träffat.
Nina svalde. Han såg att hennes ögon blev blanka.
Han sa: ”Men på riktigt den här gången.”
”Du menar flytta ihop?”
Han nickade. ”Det är precis vad jag menar.”
Hon höjde på hakan en aning och kysste honom på munnen.
Alex glömde smärtan och besvarade kyssen.