Liga sprang uppför trappan, snubblade och slog knäet i trappstegen. Halvvägs uppe stannade hon tvärt och lyssnade. Hissen stod stilla, hon kunde se vajrarna genom gallret.
Hon rusade vidare uppåt. När hon kom upp till Smythes våning var hennes första instinkt att slita upp lägenhetsdörren och skrika på hjälp, men hon tvingade sig att tänka förnuftigt. Nerför trapporna igen, åtta halvtrappor, sexton trappsteg i varje, etthundratjugoåtta trappsteg totalt. Järnräcket sved under handflatorna när hon grep tag i det. Tårarna brände i ögonen.
Hon vred huvudet fram och tillbaka när hon kom ner till bottenvåningen. Strax intill hissen fanns en ståldörr, effektivt dold av en muralmålning. Antagligen ledde den ner i källaren. Hon hade aldrig varit där. Hon tog två långa kliv, slet i handtaget, sjönk ihop när hon märkte att den var låst. Hon satte händerna för tinningarna och försökte tänka klart. Hon slet i dörren igen. Den var lika låst.
Låst?
Hon drog fram nycklarna ur fickan, provade dem en efter en, den sista passade, det var samma som till cykelförrådet. Hon tryckte upp dörren, den gnisslade oerhört. Varför hade hon inte hört den om nu någon kört vagnen den vägen? För att hon torkat bort blod från en okänd gubbe ute på gatan.
Hon tände ljuset och rusade in, stirrade ner på en brant trappa. Liga sprang nerför trappan, korridoren svängde av både till vänster och höger. Vilken väg skulle hon välja?
Vänster eller höger?
Förra gången hon förlorat Andy hade hon meningslöst ropat hans namn. Som om han skulle svara. Ändå kunde hon inte avhålla sig från att ropa på nytt. Hon sprang genom den gröna korridoren, kände på samtliga dörrar hon passerade, alla var låsta. Hon höll på att snubbla över påsen med gamla tidningar. En ny trappa som hon sprang uppför.
På nytt det där kvidande ljudet. Hon satte en hand för munnen för att slippa höra det.
Liga slog upp dörren och klev ut i det intilliggande trapphuset. Tre kliv och hon var ute på gatan igen. Lite i taget förstod hon att om hon hade stått kvar utomhus hade den som tagit barnvagnen inte kunnat komma undan.
Långsamt började hon gå tillbaka till sin egen port, trettio meter bort. Gatan var öde på nytt, förutom en skåpbil som passerade. Föraren talade i telefon. Med spöklik skärpa såg hon hur han släppte ratten för att peta bort någonting mellan tänderna.
När hon kom fram till porten stannade hon till och såg ner på gatstenen. Hon betraktade en liten blodfläck efter gamlingen som ramlat omkull nyss.
Gösta, din gamla dåre.
Liga torkade sig i ögonen. Hon höjde frånvarande på ögonbrynen, hon som skulle föreställa en flicka som hette Liga Pärr, en flicka som kommit från ett annat land, som rest över havet på flykt från ett outhärdligt liv. Hon såg ner på sina händer. De skakade, och hur hon än gjorde kunde hon inte få dem att sluta. Med några djupa andetag försökte hon samla sig.
Inte gripas av panik nu.
*
Liga var på väg att torka sina händer på jeansen när hon mindes att det var blod och inte svett på dem. Hon gjorde korstecknet. Hon gick sakta in i huset, tog trapporna upp till lägenheten. Med en bedövande tyngd i bröstet låste hon upp dörren. Hon gjorde inga försök att smyga utan rörde sig som vanligt. Hon ställde skorna i hallen och gick mot sitt badrum för att tvätta bort blodet. När hon passerade det stora sovrummet såg hon Helen genom springan i dörren. Hon stannade och tittade på den fyrtioåriga, brittiska kvinnan som låg på sängen fullt påklädd med handen över ansiktet.
Helen rörde sig inte.
Liga betraktade henne en stund. Sedan drog hon sakta igen dörren. Under några minuter stod hon bara där; ryggen tryckt mot dörren, andan i halsen.
Hon tryckte handflatorna mot sina bultande tinningar.
Hon visste vad hon skulle bli tvungen att göra.