”Så hur ska du göra med Nina då?” sa Norrlänningen, bolagets vd och Alex chef, med munnen full av mat.
Alex ryckte på axlarna. Innan han hunnit tänka ut något att säga fortsatte Norrlänningen: ”Vi pratar med varann om allt, Eva och jag.”
”Ni har varit gifta i tio år”, sa Alex.
”Vi har alltid pratat med varann om allt. Det är så man får det att funka. Men så har vi samma drivkrafter också. Rakt igenom.”
”Är Eva teoretiker precis som du?”
Norrlänningen nickade. ”Estet också, men det teoretiska har vi gemensamt. Vi behöver båda två förstå hur saker och ting funkar innan vi kan gå vidare. Måste veta hur allting hänger samman.”
Alex fyllde munnen med bröd för att få lite extra betänketid. Han visste ju att Norrlänningen fungerade så. Trots att denne var röd och dominant, otålig och snabb – bromsade han utan minsta betänklighet vilken diskussion som helst om han inte förstod sakfrågan. Då fick alla andra vänta. Vilka var Ninas drivkrafter? Och hur matchade de hans egna? Estet var hon helt klart. Hon var till exempel den enda kvinna han någonsin träffat som burit slips och sett bekväm ut med det. Hon ville sticka ut, ville visa att hon var unik. Men hon var också resultatorienterad. Förmodligen hade hon en ganska stark praktisk ekonomisk drivkraft. Det stämde med att hon faktiskt var väldigt effektiv i det hon gjorde. Han var själv traditionell. Han ville gärna hjälpa andra människor, eftersom han även hade en social drivkraft.
Han försjönk i tankar. Deras drivkrafter matchade inte. De motiverades av helt olika saker. Det behövde inte vara ett problem, men det förklarade ett och annat kring deras varierande syn på saker och ting.
Norrlänningen tycktes inte märka att det blev tyst. Han pratade vidare. ”Enda sättet att bygga den tillit som måste finnas i en relation, är att vara öppen. Totalt öppen.”
Alex svalde och undrade hur han hamnat i en situation där han plötsligt fick äktenskapsråd av en kollega som var känd för att inte bekymra sig nämnvärt om relationer på arbetsplatsen. Men en sak var sann – han prioriterade familjen. Värderade alltid Eva och flickorna högst.
”Men Nina är inte intresserad av allt. Jag skulle tråka ut henne om jag berättade en massa detaljer ur mitt liv”, sa Alex.
”Hur vet du vad du ska utelämna?” sa Norrlänningen.
”Det vet jag inte. Men jag är inte särskilt öppen av mig.”
”Du har integritet. Folk respekterar dig för det. Men det här är nåt annat.”
Alex ryckte på axlarna. ”Jag har inte så mycket intressant i bagaget.”
Norrlänningen lade ner besticken och pekade på Alex. ”Du fattar ju inte. Låt Nina avgöra vad som är intressant.”
De åt en stund under tystnad. Till sist sa Alex: ”Tänk om det finns saker jag helt enkelt inte vill att hon ska veta?”
”Saker? Vadå för saker?”
”Om mig, sånt jag gjort. Saker jag kanske inte är stolt över.”
Norrlänningen flinade. ”Om jag skulle slösa tid på att avgöra vilka saker som borde berättas eller inte fick jag ju inte göra annat.”
Alex förstod precis vad han menade. För den röde Norrlänningen var tanke och handling samma sak, och ibland gjorde han saker som senare kunde visa sig rätt så illa genomtänkta.
”Var du inte rädd för att skrämma iväg henne? I alla fall till en början?”
Norrlänningen funderade några ögonblick. ”Det här är jag. Hon älskar mig som jag är. Och jag älskar henne.” Han såg på Alex och log brett. ”Konstigare än så tror jag inte det behöver vara. Man får helt enkelt lita på den andras förmåga att se ens bra sidor, antar jag. Eva förväntar sig inte att jag ska vara perfekt – även om jag försökt omvända henne i åratal, ha, ha.”
När kaffet kom in sa Norrlänningen med illa dold otålighet: ”Bestäm dig bara, för helvete.”
*
När Kelly Smythe kom hem från skolan fann hon mamma på sängen. På sängbordet stod ett glas. Kelly luktade på glaset. Alkoholdoften slog emot henne, fick henne att rynka på näsan. Hon ruskade om mamma försiktigt. Helen mumlade någonting obegripligt djupt ner i kudden.
Kelly gick ut i köket och drack vatten, det enda hon tänkte dricka resten av livet. Liga drack bara vatten. Det blev man inte tjock av. Kelly hade fått kommentarer av några killar i skolan som tyckte hon hade stor bak. Hon hade inte varit med på idrotten i flera veckor efter det. Från och med nu var det vattendieten som gällde.
Det var förvånansvärt lugnt i lägenheten.
Hon gick till Ligas dörr och sköt upp den. Rummet var urstädat, sängen tom. Sängkläderna borta, täcket prydligt hopvikt vid fotänden. Fotografierna på det lilla skrivbordet var borta, bibeln som alltid låg på kudden likaså. Kelly öppnade garderoben. De få kläder som Liga hade haft saknades, väskan som stått på golvet i garderoben också.
Kelly snurrade runt i rummet, de vita väggarna hånade henne i sin nakenhet. Jesusbilden, urklippt ur någon veckotidning, hängde kvar på väggen. Hon stirrade på det tomma rummet.
Det tog några ögonblick innan hon förstod vidden av det hon såg. Med långsamma steg gick hon till Andys rum.
Tomt.
Och var fanns barnvagnen?
Hon rusade tillbaka till sin mamma.
”Vad sa du till Liga?” Kelly grep tag i sin mammas armar och ruskade henne. ”Slog du henne igen? Gjorde du det?”
”Jag har inte gjort nåt”, sa Helen och satte sig sakta upp i sängen. Hennes hår spretade åt alla håll. En sträng saliv hade torkat på ena kinden.
Kelly höjde rösten och skrek: ”Det är ditt fel, din häxa!”
Hon skrek frustrerat rakt ut, arga ljud utan ord.
Liga var borta. Det fick bara inte vara sant. Den enda som någonsin brytt sig om henne, som hjälpt henne med läxorna när pappa var absorberad av arbete och mamma för upptagen med att lata sig eller för ointresserad eller för onykter eller bara allmänt grinig, hade försvunnit.
Och Andy? Var fanns hennes lillebror?
”Fattar du inte att Andy är borta igen? Jag hatar dig!”
Gråten vällde fram och hon rusade in på sitt rum, smällde igen dörren och vred om nyckeln på insidan. Hon kastade sig på sängen.
*
William lade sakta tillbaka den gamla telefonluren i klykan. Det hade tagit flera minuter att förstå vad Kelly sagt. Till slut hade dock budskapet gått fram. Medan han röjde av skrivbordet och omsorgsfullt låste in allting i säkerhetsskåpet – säkerheten var livsviktig, ingenting fick ligga framme – funderade han på Liga. Hade han verkligen gjort en sådan missbedömning? Försvunnen? Vart skulle hon ha tagit vägen? Och varför? Kelly måste ha fått någonting om bakfoten. Beteendet var ju helt irrationellt.
Han lyfte luren, slog numret till vakten på bottenvåningen. ”Om det kommer en leverans till mig vill jag veta det i samma sekund, har du förstått? I samma sekund!” Helt olikt sitt normala beteende inväntade han inget svar utan lade bara på luren.
Någonting gick i baklås i huvudet. William grep till de tekniker han lärt sig under sin utbildning. Han drog några djupa andetag, placerade händerna på skrivbordsskivan. Han slöt ögonen och bara satt i stolen, blick stilla. Var det något tillfälle då han inte fick förlora greppet så var det nu.
En minut.
Två minuter.
Han öppnade ögonen igen. Hur såg fakta ut? Enligt Kelly var Ligas rum tomt. Barnvagnen var borta, Andy var obegripligt nog borta igen. William gned sig i ansiktet och tvingade bort de mörka tankarna som ville berätta för honom att någonting riktigt allvarligt hänt med hans son. Det måste finnas en logisk förklaring.
Måste.
Vad visste han mer? Helen hade sagt till Kelly att rummet inte varit tomt när Liga tagit ut pojken på förmiddagen, alltså hade flickan kommit tillbaka och städat undan sina saker.
Varför?
Det enda rimliga svaret gled upp i medvetandet. Hon hade blivit av med Andy en gång till. Möjligheten att hon själv fört bort honom fanns ju, men verkade ologisk. Och sådant som inte var logiskt var helt enkelt … fel.
William ställde sig upp och tittade ut genom det höga fönstret. Några skator slogs om ett tuggummi. Han studerade de gamla blyinfattningarna i fönstret samtidigt som han tvingade tillbaka andhämtningen till det normala. Stressen fick inte ta sitt grepp om honom. Han kunde helt enkelt inte tillåta det. Inte nu.
Fastigheten var gammal, och kändes förvånansvärt engelsk. Kanske var det därför man på fyrtiotalet valt att inrymma den brittiska ambassaden just här. Hans kontor var betydligt mindre och enklare inrett än ambassadörens, men det betydde ingenting.
Han trummade ett finger mot läpparna och funderade. Barnflickan blir av med sonen, familjen river upp himmel och jord. Hon får en örfil av Helen som i vanlig ordning inte har kontroll över sina känslor.
Barnvagnen återlämnas med barn och allt. Det verkar som ett misstag alltihop. Men ponera att hon blir av med barnvagnen en gång till?
Vad skulle han då själv ha gjort om han varit i flickans situation? Vilken vore hennes logiska slutsats?
Hon förstår hur vi kommer att reagera. Alltså ger hon sig av, tänkte han nyktert. Mer rationellt än så kunde det inte bli.
Tänk om det nu var så att pojken kidnappats på nytt – men inte av Liga Pärr?
Känslorna kokade under ytan, och han var glad att han var tränad för den här typen av situationer. Visserligen kände han hur svetten rann i nacken, men han höll sig lugn. Vilken annan far som helst skulle ha kastat sig hals över huvud ut från kontoret utan att tänka efter. William såg på klockan, fullt medveten om att han drog ut på det oundvikliga. Det gällde att inte förhasta sig.
Tänk om han hade fel? Tänk om Liga faktiskt var inblandad? Efter en stunds övervägande slog han ett telefonnummer.