Liga satt på Stockholms Central och försökte låta bli att gråta. Hennes få ägodelar låg i två sportbagar. Kläder, egentligen bara fyra ombyten. Ett par alldeles för dyra skor som var för små. Lite smink. En vältummad lettisk bibel. Mobilen och en gammal mp3-spelare som inte fungerade längre.
Människor stressade förbi henne där hon satt på golvet och lutade ryggen mot en pelare. Knarklangarna brydde sig inte om henne. Inte heller alla kvinnor med barnvagnar och sina mobiltelefoner maniskt pressade mot örat. Ungdomarna som skrek åt varandra en bit bort brydde sig bara om sig själva.
Det var ingen som såg henne.
Hon hade räknat sina pengar tio gånger redan. Efter att ha ätit en hamburgare på Burger King hade hon ganska precis åttahundra kronor. Inte så lite, om man hade hyran och maten betald. Men utan tak över huvudet var det ingenting. En kille hon kände lite grann var skyldig henne ett par tusen. Men hon visste att det vore lönlöst att ringa honom. Han skulle fatta läget direkt och bara försöka utnyttja henne ännu mer.
Hon blinkade bort tårarna ur ögonen. Hon gick igenom vilka hon egentligen kände här i stan. Men vem av de andra barnflickorna skulle vilja hjälpa henne?
En väktare stod plötsligt en bit ifrån henne. Han höll ett fast grepp om bältet som om han var någon jäkla snut. Han rörde sig sakta mot henne. Liga hade ingen lust att ta reda på om han tänkte köra ut henne eller bli oförskämd. Hon slet åt sig båda väskorna, ställde sig upp och gav honom fingret. Förvånat skrattade han till som om hon sagt något roligt.
Hon stannade inte kvar för att höra vad han hade att säga.