Alex tittade på sakerna som han lagt på matsalsbordet. En bok, en necessär, en klocka som stannat. Lite kläder i en påse. Det var allt hon hade hos honom. Inte mycket efter ett års bekantskap.
Han funderade över hur han hamnat i den här situationen. Var det bara hans egen passivitet som var orsaken till sprickan mellan honom och Nina? Visst hade han varit upptagen av fallet med Sara Leijon, och visst hade han hållit Nina på avstånd under ett antal veckor, men hon hade faktiskt bett honom kliva in och försöka stötta den unga flickan så gott han kunde. Det hade tagit mycket energi från honom, energi han kanske kunde ha använt till annat. Han tyckte inte att hon hade rätt att bara avfärda honom som hon hade gjort. Och varför hade hon träffat Ramén? Alex kunde inte avgöra om det var värre att det var just den unge åklagaren, men han tyckte att han borde fått höra hennes ståndpunkt innan han upptäckte att Ramén kom ut från hennes port. Mest av allt var han besviken.
Besviken på Nina som vänt honom ryggen.
Besviken på Ramén som faktiskt borde veta bättre. Karln var ju för fasen gift.
Besviken på sig själv. För sin oförmåga att hålla en relation vid liv. För sin vana att hålla människor på avstånd alldeles för länge. Det hade på något sätt blivit traditionen. Men om han inte kunde göra Nina nöjd och behålla henne nära sig borde han ta konsekvenserna. Han hade ingen rätt att förvänta sig saker av henne när han själv inte kunde leva upp till det hon med all rätt förväntade sig av honom.
Han tittade på klockan på väggen. Halv ett.
*
När Nina öppnade dörren kände han hur någonting rörde sig inuti honom.
”Oj, är du också ledig?” sa han.
Inget i hennes ansikte avslöjade om hon var glad över att se honom eller inte. Hon såg trött ut. Han klev över tröskeln med klädpåsen i handen och ställde ifrån sig den innanför dörren.
Nina sa: ”Jag har precis ätit och tänkte ta kaffe.”
”Ja, tack.”
Alex satte sig i soffan i vardagsrummet men ångrade sig genast. Han borde inte ha kommit in, borde inte ha tackat ja till kaffe; borde inte ha satt sig ner. Det här skulle bara göra saken betydligt svårare.
Inom en minut stod två stora koppar med ångande hett kaffe på bordet. Nina satte sig intill honom. Han kom på sig själv med att analysera avståndet mellan dem för att hitta budskap som kanske inte ens fanns där; insåg att han var löjlig och försökte slappna av. Men hennes temperament lurade under ytan. Det syntes på hennes kroppsspråk.
”Du har inte hört av dig på några dagar”, sa han medan han funderade över hur länge det egentligen var.
”Inte du heller, vad jag märkt”, sa Nina. ”Du verkar lite frånvarande.”
”Jag är nog fortfarande påverkad av hela den där historien med Sara.”
Hon nickade och drack lite kaffe. ”Jag pratade med hennes pappa.”
”Vad sa du till honom?”
”Jag försökte beskriva det så enkelt som möjligt utan att gå in på detaljer. Han grät mest hela tiden.”
Alex svalde. Han skulle definitivt inte ha vetat vad han skulle säga till Sara Leijons föräldrar.
”Dessutom är visst domare Wiklund tjänstledig.”
”Jaså”, sa han. ”Har han fått kritik?”
Alex skulle inte glömma domare Wiklund i första taget. En teoretiker av stora mått. Ingenting fick komma i vägen för hans strävan efter sanningen.
”Hör du, vad förskaffar mig äran av det här besöket?” sa Nina.
Han drack lite kaffe, harklade sig. ”Behöver jag en anledning för att hälsa på?”
Nina rätade lite på sig. ”Nej, inte alls. Det är min lediga dag, så jag gör inget särskilt. Hurså?”
”Väntar du nån?”
Hon tittade på honom under några ögonblick. ”Vad menar du?”
”Bara undrade.” Lika bra att få det avklarat. Han tog sats, vände sig mot henne. ”Nina, det är en sak vi …” Hans mobil ringde. Automatiskt fiskade han upp den ur innerfickan.
Han satte upp ett finger mot Nina. Hon strök undan en lock från pannan. När han såg gesten, den smala handen som långsamt gled över hennes ansikte visste han att han aldrig skulle kunna släppa taget.
Han lyssnade på William Smythe som helt lugnt sa att det hade hänt igen.
”Han är borta på nytt. Kan du hjälpa oss?”
Alex övervägde situationen och tog ett snabbt beslut. ”Jag ringer tillbaka om en minut.”
”Vem var det?”
Han vände sig mot henne, glad över att ha blivit avbruten innan han hunnit säga något han skulle ha ångrat.
”Min granne har fått problem.”
”Jag trodde inte att du kände dina grannar.”
”Hans son var försvunnen, men kom tillbaka. Och nu har han försvunnit igen. Jag råkade nämna att jag kände några skickliga poliser.”
Nina lutade sig bakåt i soffan.
Alex sa: ”Jag förstår att det är din lediga dag, men …”
”Det handlar inte om det. Jag tillhör Våldsroteln som du mycket väl vet. Försvunna ungar tillhör Ordning. Dessutom borde du prata med nåt befäl. Det är de som fördelar sånt här.”
Alex tittade på henne och insåg att han utelämnat en väsentlig detalj.
”Grabben är bara tio månader gammal.”