Det regnade ute. Liga frös som en hund där hon gick längs Fleminggatan utan att bry sig om att det rann vatten nerför kragen och innanför tröjan. Hon kunde inte bli mycket blötare. Men hon hade snappat upp att det skulle finnas ett härbärge på Kungsholmen som kanske kunde vara värt att ta en titt på. Bara hon hittade någonstans att sova var hon nöjd.
Hungern var lättare att stå ut med. Hon hade ofta varit hungrig som barn och tyckte egentligen ändå inte om mat. Det var mest ett nödvändigt ont.
Två gånger gick hon vilse innan hon hittade rätt adress. När hon tittade på dörren insåg hon att hon måste ha hört fel. Det låg en bank på adressen och hon visste att det inte var någon vits att försöka värma sig där inne. De skulle kasta ut henne inom bara några minuter.
Eller skulle de verkligen det? Svenskarna var i allmänhet vänligare än människorna hemma. I Riga var klimatet hårdare. Det var många som bara tänkte på sig själva, få som ville hjälpa till. Svenskarna hade det bra. De hade råd att vara generösa.
Hon placerade ena foten på trappan till banken, tittade genom skyltfönstret. Kanske kunde hon värma sig där inne.
Liga höll kvar tanken ett ögonblick. Sedan sköt hon bort den. Det fanns andra ställen där hon lättare kunde göra sig osynlig. Gallerian på andra sidan gatan, till exempel. Hon bestämde sig för att ta sig dit och stanna inomhus tills den stängde. Bara kläderna torkade skulle hon kunna tänka lite klarare. Det började skymma. Kanske skulle hon ringa den där killen i alla fall.
Inne i gallerian var det varmt och skönt, och först nu insåg hon hur blöt hon faktiskt var. Väskorna vägde dubbelt så mycket av allt vatten.
Medan hon vred ur tröjan i skydd av rulltrappan passerade en barnvagn med en liten pojke i. Han var lite mindre än Andy, men han bar likadana kläder som Andy varit klädd i när han försvunnit. En precis likadan mörkblå och vitrandig tröja. En liten vit mössa med skärm.
Det tog bara ett ögonblick att hamna i samma tankar igen. Han var så liten. Vem hade tagit honom? Var fanns han nu? De hade tillbringat så många timmar tillsammans. Hur skulle hennes närvaro forma honom? Vad skulle han ta med sig av hennes omtanke? Skulle han överhuvudtaget minnas henne?
Hon hade ägnat hela dagen åt att intala sig att det inte var hennes problem längre. Det yttersta ansvaret för Andy var faktiskt inte hennes. Och hon visste att hon inte hade gjort något fel.
Hon kom på sig själv med att undra om hon skulle minnas Andy i framtiden. Om hon i tankarna skulle återvända till honom och försöka gissa sig till vilken sorts man han blivit. Kanske, om hon fick egna barn, skulle hon jämföra dem med Andy.
Hon svalde hårt.
Min lille prins.
Givetvis skulle han inte minnas henne.
Och var fanns han nu? Hur hade hon kunnat vara så oansvarig?
*
När de lämnade lägenheten var Nina förbryllad. Familjen var en besynnerlig blandning av personligheter. Dottern var eldfängd och for ideligen ut mot sin mamma, som verkade vara helt bedövad av det som hänt. Dessutom fanns det någonting annat i hennes beteende. Nina hade tydligt känt att Helen inte var i balans, men hon kunde inte komma på vad det handlade om. Det var som om kvinnan på något sätt var … avtrubbad.
Mannen, diplomaten, var reserverad och lite överlägsen, hade den där brittiska stramheten. Förutom att han även förmedlade att även om jag är mycket artig och behjälplig är ni andra egentligen ingenting annat än smutsen under mina skosulor. Nina hade träffat en del sådana människor hos sin pappa, under hans middagar med olika affärsbekanta.
Hon kokade inombords. Hon kunde inte minnas när hon senast varit tvungen att mobilisera så mycket kraft för att inte säga något som hon skulle få ångra.
”Vad händer nu?” sa Alex när de gick nerför trapporna.
”Vi måste skicka hit utredare och tekniker så fort som möjligt. Leta efter DNA från pojken, DNA från barnflickan. Detta är en kidnappning.” Nina fick upp mobilen ur fickan och började knappa in numret till sin avdelning. Ingen tid att förlora.
”Ska vi inte åka direkt?”
Hon satte upp ett finger. Ville inte höra.
*
Alex tystnade medan Nina pratade med någon om hur fallet skulle hanteras.
De följdes åt nerför trapporna och ut på gatan. Eftersom Alex faktiskt bodde i huset stannade han på trottoaren medan Nina satte sig i bilen som hon dubbelparkerat utanför porten.
”Du glömde din påse”, sa hon och gjorde en gest med tummen mot baksätet.
Han hade ställt ifrån sig den i hennes hall medan de pratade. När hade hon fått med sig den ut i bilen? Han hade inte sett att hon burit på någonting när de skyndade ner till bilen för att åka hem till familjen Smythe.
”Kan jag inte åka med?”
”Jag ska inte hem utan behöver komma till stationen och sätta ihop ett team för det här. Diplomater, sa du. Du kan ju räkna med att telefonerna kommer att gå varma både här och där.”
Han öppnade bakdörren och nappade åt sig påsen med Ninas tillhörigheter. Extra betänketid således. Goda eller dåliga nyheter? Svårt att avgöra.
Nina mötte inte hans blick. ”Vi får prata om innehållet i den där påsen senare.”
Han tittade efter bilen som försvann i ett moln av avgaser. Hade han inte varit utanför trygghetszonen tidigare så skulle han få sig en rejäl dos av det nu.