Nina hade svårt att se vägen framför sig medan hon rattade bilen mot polishuset på Kungsholmen. En bil hamnade framför henne och flyttade sig inte tillräckligt fort. Hon satte handen på tutan och släppte inte förrän efter femton sekunder. Ett finger i luften fick henne att vilja preja idioten av vägen och bötfälla honom för någonting, vad som helst.
Samtidigt blinkade hon bort en tår ur ena ögat. Hon och Alex hade hängt ihop i över ett år, och det hade huvudsakligen varit bra. Han gav henne mycket att tänka på, både i jobbet och privat. Hon hade lärt sig mycket av hans sätt att se på saker och ting, och det var fantastiskt att upptäcka hur hans idéer om hur hon skulle bete sig i olika situationer faktiskt överensstämde med verkligheten. Så visst var det toppen. I början hade han haft svårt att visa närhet ute bland andra människor, men den oron hade nästan försvunnit. Numera kunde han kyssa henne offentligt utan att bli generad.
Men relationen tog sig inte vidare bara av sig själv.
Hon ogillade uttrycket att man måste jobba på sin relation. Det lät så pretentiöst. Varför måste man anstränga sig så mycket? Varför kunde det inte vara enkelt? Och i vanliga fall skulle hon ha avslutat en sådan här relation efter ett år om den inte tagit sig längre. Avslutat den eller krävt mer.
Varför kände hon sig så osäker? Hon hade ju vetat om att hon stått vid ett vägskäl ett bra tag. Kände Alex likadant? Varför tog han inte upp det i så fall? Han borde ju kunna det här med kommunikation. Av vilken anledning kom han inte till henne och pratade? Var han helt känslomässigt handikappad? Hade han alls några känslor för henne? För någon?
När hon parkerat bilen satt hon kvar en lång stund utan att kliva ur. Tankarna rusade som projektiler i huvudet. Hon fick inte riktigt tag i någon av dem.
Hennes saker nerkastade i en plastpåse. Hur tänkte han?
Hon borde ringa honom. Åka dit igen. Ta upp saken. Borde verkligen göra det.
Hon klev ur bilen och åkte upp till sin arbetsplats.