Uppe i lägenheten på femte våningen på Kaptensgatan kunde man nästan ta på spänningen i luften. De stora, luftiga rummen kändes trånga av konfliktstämningen. Kelly satt vid köksbordet och grät. Hon saknade Liga lika mycket som hon saknade Andy – kanske mer – men kunde inte visa det inför sina föräldrar. Pappa såg sådant som mamma inte såg, och det förstärkte bara Kellys ilska och frustration. Hade det inte varit för Helens hysteriska, självcentrerade uppträdande hade Liga funnits kvar för att berätta vad hon visste.
Kelly var övertygad om att de hade sett det sista av Liga. Hon skulle aldrig mer sitta ner med en stor kopp hett te på Ligas golv och lyssna på texter ur en lettisk bibel. Kelly kunde knappt ett ord lettiska, men någonting med Ligas röst tilltalade henne. Den bar en glöd som var svår att beskriva. Tron kändes så äkta.
William å sin sida var villrådig. Han hade koncentrerat sig hårt de senaste timmarna för att hitta rationella förklaringar till varför någon skulle vilja kidnappa hans son, men hans koncentration mattades lite i taget. Han såg på sin hustru. Precis som Kelly höll han i hemlighet henne ansvarig för att barnflickan valt att rymma. Helens tröttsamma känsloutbrott började bli för mycket även för honom. Han lade armen om Kelly som fortfarande grät. När det gällde Andy var William förvirrad, det var som att han borde känna en massa saker. Givetvis var han upprörd; självklart var han oroad.
Fel, han var mycket oroad. Men han vågade inte visa det av rädsla för att ytterligare oroa Kelly och Helen. Han kände nästan ett tvång att hålla sig lugn och rationell. Någon måste agera som den stadiga klippan i den här förfärliga situationen, och det var bara han som klarade av det.
Men viktigast av allt: var fanns Andy? Vem kidnappade ett försvarslöst barn?
*
Det värkte fortfarande i armen efter det att den påtända pundaren ryckt åt sig hennes väska. Det aset. Det var hennes enda helt torra ombyte, och nu hade han snott det. Vad trodde han att hon skulle ha i väskan? Pengar? De låg i behån. Mobilen i bakfickan. Väskan betydde ingenting för honom, men allting för henne. Och nu var den borta. Hon hade bytt behå inne på toaletten på T-centralen. Var fanns pengarna nu? Hade hon verkligen glömt att lägga tillbaka dem i behån? Så kom hon ihåg att hon blivit avbruten medan hon bytte om. Någon hade bankat på dörren och hon hade rafsat ihop sina saker i all hast.
Snabbt stack hon handen innanför tröjan och kände efter.
De åttahundra kronorna var borta.
Fan!
Liga blinkade bort tårarna. Vägrade att låta sig nedslås. Gav hon upp kunde vad som helst hända.
Se det från den ljusa sidan? Bara en väska kvar att släpa på. Som tur var fanns ju hennes lilla sminkväska kvar. Hon kunde ju alltid fixa till sig och göra sig en hacka, bara hon visste var hon skulle gå. Det vore ju inte första gången.
Visserligen hade hon svurit på att hon inte skulle sänka sig så lågt igen.
Aldrig mer, hade hon sagt.