Under de senaste dagarna hade Helen slitits mellan förvirring, ilska och ängslan. Först ilska mot flickan och förtvivlan över att inte veta var Andy fanns, därefter lättnad när William hade kommit hem med honom. Sedan försvann både pojken och barnflickan, och Helen kastades ner i ett djup utan botten. Hon levde i en surrealistisk dimma, vandrade hålögt runt i lägenheten, var knappt utanför dörren.
Hon vaknade på morgonen, lyftes liksom ur ett kallt dis. Långsamt och otydligt aktiverades medvetandet, och blicken föll på barnvagnen.
Med tanke på de tabletter hon tagit den senaste veckan i kombination med all alkohol kunde barnvagnen mycket väl vara en del av någon slags hallucination. Om Andy av någon för henne obegriplig anledning hade dykt upp igen, borde inte William omedelbart ha väckt henne? Hon ville inte tänka på att det kanske inte hade gått att väcka henne. I stället höll hon William ansvarig för idiotin att inte ha hämtat henne. Ibland hade han verkligen ett underligt sätt att visa hänsyn.
Helen blundade en stund. Hon mäktade inte med att ta ansvar nu. Inte för sin son, inte för resten av familjen, inte för sig själv. Visst, hon var småbarnsmamma, men det här var för mycket.
Hon kunde uppfatta morgonsolen genom ögonlocken. Kroppen sa henne att klockan inte kunde vara mer än omkring åtta på morgonen, och tolv på natten hade William varit hemma.
Helen öppnade ögonen.
Barnvagnen stod precis på samma ställe som för ett par minuter sedan. Helen stirrade på den. Hon lade sig på sidan med knäna mot bröstkorgen. Hon låg så en stund, vänd mot den mörka barnvagnen.
Plötsligt gungade den till.
Helen höll andan.
Ett smackande ljud hon så väl kände igen. Hon ställde sig upp och med tre steg var hon framme vid vagnen. Andy hade på sig den pyjamas hon köpt när han blivit åtta månader, den med små solar på. Han gnuggade sig i ögonen och fick syn på henne.
När Helen stack ner händerna i vagnen log han mot henne och gurglade till. Hon lyfte varsamt upp Andy och höll honom mot sig, andades in de svaga dofter som kom från hans runda babykropp. Hans fjuniga hår kittlade hennes näsa.
I dörröppningen uppenbarade sig William. Han höll en tekopp i handen. Han betraktade sin fru och son. Helen såg rakt på sin långe, lite gänglige man med det höga hårfästet.
Frågan stod att läsa i varje del av hennes ansikte.
”Jag vet inte”, sa han. ”Jag vet helt enkelt inte.”