Alex stirrade på barnvagnen som nu stod i stora salongen hos familjen Smythe. Han såg att även Nina var överraskad. ”Hur kom han tillbaka igen?”
”Det är verkligen förbryllande”, sa William som ringt efter dem det första han gjort på morgonen.
Alex tittade på lille Andy. Babyn jollrade glatt där han låg. Nina lutade sig också över vagnen. Hon strök Andy över kinden med ett finger, och Alex såg ett svagt leende i hennes mungipa. Han visste att det var inskränkt, men hon var i rätt ålder för att själv skaffa barn. Synen av babyn påverkade inte honom själv så mycket. Han hade aldrig på allvar funderat över om han ville bli pappa.
Hur kunde det komma sig att han aldrig tänkt den tanken tidigare? Och hur tänkte Nina? Fanns barn med i hennes ekvation?
Alex såg att hon tittade från babyn till honom. Han mötte hennes blick, men kunde inte tolka uttrycket i hennes ansikte. Ögonen sa en sak, kroppen en helt annan.
”Han mår ju hur fint som helst”, sa han till William.
Engelsmannen nickade sakta. ”Han tycks faktiskt inte ha tagit nån som helst skada. Jag har undersökt honom överallt. Han är precis som vanligt.”
”Har du inte låtit nån läkare titta på honom?”
”Ambassadens läkare, dr Whiteman, var här i morse. Han kunde inte hitta någonting onormalt.”
William gav en detaljerad redogörelse för allt som läkaren gjort. Hur undersökningen gått till, vilka prover han tagit, vilka analyser som gjorts. Slutsatsen var densamma efter den långrandiga redovisningen: ingenting.
Nina vände sig mot William. ”Hur mår ni?”
William harklade sig. ”Kelly är uppriven såklart. Men mycket av det handlar nog om en tonårings dramatiska uppträdande. Själv måste jag ju koncentrera mig på arbetet trots viss … oro. Helen? Ja, du …”
Alex sa: ”Vem har nånting att vinna på det här?”
Vänd mot William sa Nina: ”Jag måste be dig att berätta ännu en gång hur det gick till när du fann honom.”
”Jag hörde ett ljud mitt i natten. Fotbromsen från barnvagnen.” William trampade på pedalen för att illustrera ljudet. De hörde alla det svaga gnisslandet när spärren lade sig i rätt läge. Han demonstrerade två gånger till för att säkerställa att de verkligen uppfattat ljudet. Sedan beskrev han varje steg han tagit fram till dess att barnvagnen var inne i lägenheten igen.
”Vänta lite nu. Du hörde ljudet och gick direkt och öppnade?” sa Nina.
”Mer eller mindre.” Han rynkade pannan, kisade lite med ögonen. ”Jag drog på mig morgonrocken innan jag gick ut i hallen och lyssnade innanför dörren under fem till tio sekunder.”
”Vad hörde du?” frågade Nina.
”Ingenting. Om nån stod där ute var han verkligen tyst.”
Alex sa: ”Hissen gnisslar ju rätt ordentligt i det här huset. Hörde du den?”
William skakade på huvudet. ”Men den bör ha kommit upp när jag sov. Därför hörde jag den inte.”
”Brukar du vakna av hissen?” sa Nina.
”Jag vaknar normalt sett inte på nätterna.” Han lät blicken glida från Nina till Alex.”
”Men när du öppnade dörren såg du barnvagnen”, sa Nina. ”Kan du visa hur den stod placerad?”
William lossade spärren på nytt och manövrerade ut vagnen i hallen. Han öppnade ytterdörren. Nina och Alex stannade kvar i hallen medan han rullade vagnen över tröskeln. Efter att ha provat olika placeringar en stund blev han till slut nöjd. När han ställt vagnen i exakt det rätta läget vinkade Nina tillbaka honom in igen. Hon noterade att vagnens handtag var riktat mot lägenheten.
”Är du säker på att det var exakt så här vagnen stod när du öppnade dörren?”
William tittade ut genom dörren. Han vred kroppen något. Flyttade fötterna en aning. ”Nittiofem procent säker.”
”Och hur långt ut i trapphuset gick du?”
Han satte en hand till hakan. ”Jag sköt upp dörren, tog ett kliv ut med ena foten, tittade ner i vagnen, konstaterade att Andy låg i den. Sen drog jag in vagnen.”
”Kan du visa hur du gjorde?”
Utan att ifrågasätta hennes instruktioner gick William mot vagnen, böjde sig fram på ena benet och tittade ner i vagnen.
”Stanna där”, sa Alex. ”Varför står du på bara en fot?”
”Jag hade inga skor på mig. Stengolvet är kallt.”
Alex nickade. Nina mötte hans blick.
”Kan du se bakom dörren när du står där?” sa Nina.
William vred på huvudet. ”Nej.”
”Tror du vad jag tror?” sa Alex.
Nina nickade: ”Kidnapparen stod bakom dörren hela tiden.”
William tittade häpet på dem. Han tog ett kliv ut i trapphuset, sköt vagnen framåt och tittade bakom dörren.
”Stopp!” utropade Nina. ”Vi ska titta efter skoavtryck där.”
Nina vinkade till Alex att följa med henne ut i köket. Hon tog upp mobilen, slog ett nummer.
”Vad ska man tro om det här då?” sa han och försökte låta som vanligt.
”Det kommer vi nog fram till.” Hon sänkte rösten. ”Jag undrar mer över vad jag ska tro om dig just nu.”
Han hajade till, vände sig mot henne.
”Varför kom du över till mig med mina saker?” väste hon.
Han pekade på mobilen. ”Kanske bäst att du gör det där först.”
Ninas hals blev blossande röd. ”Varför hade du packat ner mina saker?”
Alex sköt igen dörren. Han lutade ryggen mot den. ”Jag var på väg att ta upp saken. Sen ringde det mitt i alltihop.”
”Ta upp saken?” I mobilen fräste hon: ”Skicka en tekniker. Full utrustning.” Hon rabblade adressen innan hon stoppade undan mobilen. ”Så vad är det för sak du skulle ta upp, då?” Hon korsade armarna framför sig och stirrade på honom.
Han slog ut med händerna. ”Vad skulle jag tro?”
”Om vadå?” Hon stirrade på honom medan han letade efter orden. ”Men säg nåt då, för fan!”
”Jag såg honom! Han klev ut ur din port!”
Nina stelnade till.
”Vem då?”
”Ramén.”
Alex drog en hand genom håret.
”Ramén?” Nina skakade på huvudet och körde ner händerna i fickorna. ”När då?”
Han räknade baklänges och sa en dag.
”På kvällen?”
Han nickade, gjorde en rörelse med ena handen som han inte själv visste vad den betydde egentligen.
”Tänker du avsluta vår relation baserat på att du har sett en man utanför mitt hus? En man som jag dessutom inte ens visste var där. Jag jobbade då. Du kanske vill se mitt tjänstgöringsschema?”
”Nej, nej, jag …”
”Hur ser det ut i din skalle när du går från att ha sett Ramén utanför min port till att packa ner mina saker i en påse utan att ens prata med mig?”
”Jag hade tänkt att vi skulle prata”, sa Alex urskuldande. ”När jag kom hem till dig.”
”Vad är det för jävla sätt att göra slut på när man är vuxen? Lämna över en plastpåse utan ett ord?”
”Just den saken var inte meningen. Jag gjorde en tolkning …”
”Vad gjorde du förresten hos mig? Du ringer ju alltid innan. Alltid.”
”Jag tänkte överraska dig.”
”Tänkte du göra nånting spontant? Har du skadat dig?”
Alex kände hur varje stavelse slogs in mellan revbenen som ispikar. Han var kanske inte den mest impulsiva, men han hade ju precis beslutat sig för att ta sig från den återvändsgränd av kontroll han normalt befann sig i. Och just därför smärtade hennes ord extra mycket.
”Jag vet inte vad herr åklagare tänkt sig att göra hemma hos mig”, sa Nina, ”men jag förstår nu att du haft dina teorier. Frågan är bara hur väl du känner mig egentligen?”
”Nina, jag är verkligen ledsen, jag …”
”Om jag träffat nån annan, är det då din uppriktiga uppfattning om mig att jag skulle hanterat situationen så här? Skulle jag ha sagt ingenting och hoppats på att du på nåt magiskt sätt skulle gå upp i rök? Har du så låga tankar om mig?”
Alex såg hur hon kämpade mot gråten. Hennes hals var röd. Hon trängde sig förbi honom, drog upp dörren och gick ut till William Smythe.