Nina drack kaffe med Hellmark. Vilken kopp i ordningen den här dagen vågade hon inte tänka på. I polishuset, precis som på många andra arbetsplatser, missbrukade man kaffe så snart man kom åt. Visserligen var koffein bra för förbränningen, men det måste finnas någon övre gräns för vad kroppen tålde. Hon gjorde en minnesanteckning att ta reda på saken. Kanske kunde rätt koffeinintag hjälpa upp resultaten på gymmet ytterligare? Hon tänkte genomföra ett fruktansvärt hårt träningspass när den här dagen var slut.
Handlade detta kanske om att hon inte sovit en blund under natten på grund av att Alex betett sig som han gjort? När den värsta upprördheten lagt sig hade hon försökt att tänka nyktert. Hon var förvirrad, kunde inte slappna av. Visst, deras relation hade inte varit bra på flera månader, men att han beskyllde henne för att ha en affär med åklagare Johan Ramén! Det var bara för mycket. Känslorna hade gått från ilska till sorg under natten.
Letade han bara efter en enkel ursäkt för att avsluta deras förhållande? Var han för feg för att göra slut på ett normalt och vuxet sätt? Hur länge hade han väntat på att hon skulle göra något som gav honom en anledning?
Tankarna vägrade att släppa taget om henne.
Nina hade frågat sig hur hon skulle ha reagerat om situationen hade varit den omvända. Vad skulle hon ha trott om hon sett en kvinna lämna Alex lägenhet. Tanken hade aldrig slagit henne. Det var för befängt, så långt ifrån hans personlighet det bara gick att komma.
Så hur såg han på henne? Egentligen?
Framåt småtimmarna hade hon till slut insett att problemen var fler än ett – vad i helsike hade Ramén haft där att göra överhuvudtaget? Ovanpå det hade hon noterat hur Alex hade sett ut när han tittat på lille Andy Smythe. Fascination? Förundran, kanske. Fransmän älskade barn, det hade man ju hört. Eller var det italienarna? Oavsett vilket så var hon själv inte alls intresserad av barn just nu. Och hon visste inte om hon skulle bli någon vidare mamma. Hon kunde ingenting om barn. Tänk om Alex förväntade sig att de skulle skaffa barn ihop? Mitt i den allmänna röran i deras relation kanske han tyckte att hon borde föra saken på tal. Men de bodde ju inte ens ihop. Hur skulle de kunna bli föräldrar?
”Jaha”, sa Hellmark som satt med fyrtioåttorna bekvämt upplagda på sitt belamrade skrivbord.
Nina rycktes tillbaka till nuet. Hon ställde ifrån sig kaffekoppen på golvet eftersom den inte rymdes på skrivbordet. Hon sköt undan alla vilsna tankar och tvingade sig att fokusera på ärendet hon hade framför sig.
”Helen Smythe är pillerknarkare”, sa hon. ”Svårt att säga exakt vad hon stoppat i sig.”
”Hur vet du det?”
”Alex.”
”Din boyfriend är häpnadsväckande ibland, vet du det? Han ser fan i mig rakt igenom en.”
Nina blängde på honom. Det hon minst av allt behövde just nu var att höra sin chef lovprisa Alex.
”Vet han att han gör många osäkra när han gör så där? Liksom tittar på en och börjar berätta grejer som man knappt själv vet om. Jävligt kusligt.”
”William Smythe är väldigt typiskt brittisk, skulle jag säga”, sa Nina.
”Verkligen?”
Hon rynkade pannan, försökte fokusera på fallet i stället för att sitta och tycka synd om sig själv. Huvudvärken smög sig på henne lite i taget. ”Lite avmätt på nåt sätt. Väldigt artig och korrekt, men distanserad.”
Hellmark kliade sig på hakan. ”Barnvagn med baby och allting försvinner. Kommer tillbaka samma dag. Bara några dagar senare försvinner alltihop igen. Kommer tillbaka. Denna gång efter en längre tid än första gången.”
”Jag kan inte påminna mig att jag hört nåt liknande tidigare.” Hon lät blicken glida runt i rummet. Hellmarks ordning var inte den bästa. På väggen mitt över arbetsplatsen hade han nålat fast ett fotografi av sig själv. Att hon inte sett det tidigare?
Hellmark flinade när han såg hennes min, men han förklarade inte vad bilden gjorde där.
”Barnflickan?” sa Hellmark.
”Liga Pärr från Lettland. Familjen hade själv anställt henne. Hennes papper var helt i sin ordning.”
”Kolla upp henne ordentligt. Bakgrund, familj, rubbet. Det borde ha kommit krav på lösensumma.”
”Eller att några terrorister ska släppas lösa.”
Hellmark nickade. ”Jävligt skumt att ungen bara dök upp igen. Nästan lite kusligt.”
Nina slog ihop mappen med familjen Smythe. Den var plågsamt tom, endast ett kort PM om samtalet hon haft med familjen. Hon hade ännu inte författat någon formell rapport kring det andra tillfället. Den andra gången verkade naturligtvis ännu märkligare med tanke på att Liga Pärr också hade försvunnit. Fanns möjligheten att hon hade tagit barnet och gått under jorden? Varför i så fall? Kunde man verkligen kalla detta för ett kidnappningsförsök? Babyn var ju hemma igen. Hur skulle brottet egentligen rubriceras?
Hon skulle fråga runt bland grannarna, men hon tvivlade på att det skulle leda någon vart. Folk brukade inte höra någonting i sådana där hus. Man höll sig för sig själv.
Hellmark gäspade och sträckte de väldiga armarna över huvudet. ”Gör en översiktlig research på henne. Kolla med Migrationsverket vad de kan få fram. Det finns väl visum utfärdat och så vidare. Nåt annat?”
Hon skakade på huvudet. ”Med tanke på vilken familj det rör sig om och Sveriges framtida relation till Storbritannien ska vi väl vara vaksamma och snabba om de hör av sig igen. Annars ser jag inte att vi kan göra så mycket.”