”Hur ska vi hantera den här förbaskade engelsmannen?” Hellmark skakade på huvudet. ”Enligt Nina kan det bli problematiskt att få honom att säga som det är.”
”Hantera?” sa Alex som fått ett projektmöte avbokat och bestämt sig för att göra ett besök på polishuset.
”Alltid ett filter på allt han säger. Så in i helvetes artig.”
”Men hon har rätt. Och att konversera är en konstform i Storbritannien. Man tassar som katten runt het gröt. De är som den allmänna bilden av finnar, fast tvärtom.”
”Finländare säger vi här, tack så mycket.” Hellmark flinade, drack lite kaffe.
Alex sa: ”Du vet vad man säger om finnarna. De pratar inte så mycket, men det de säger är väldigt rakt på sak. Engelsmännen är precis det motsatta. Ger aldrig några raka besked. Vill inte trampa nån på tårna, uttrycker sig försiktigt.”
”Och så säger folk att jag generaliserar.”
Alex sa: ”Visst, men alla nationaliteter bär på bördan av omvärldens fördomar. Du har säkert stött på såna här kommentarer i jobbet.”
”Han är diplomat, också.”
”Dessutom är han blå. Och teoretiker. Det vill säga extremt kontrollerad och behärskad. Han kommer inte att säga ett ord som han inte tänkt igenom. Dessutom gör kombinationen blått beteende och teoretisk drivkraft att han har svårt att gå från just teori till praktik. Jag är inte säker på att han ens ser värdet av det.”
”Drivkraft? Är det nåt nytt du har hittat på?” Hellmark slog handflatan i bordet. ”Kan du inte räkna ut vad vi ska göra då? Ta dina färger och trolla lite. Det har ju funkat tidigare.”
Alex bytte ben. Han tittade på Hellmark med höjda ögonbryn.
Sedan sa Hellmark: ”Hur är engelsmän då? Vilken färg har de?”
”Samma som alla andra.”
”Inte, då.”
”Statistiskt sett är det ingen större skillnad mellan populationen i olika länder. Det finns på ett ungefär lika många procent av varje färg i alla länder.”
Hellmark lutade sig framåt och viftade med pekfingret. ”Det där stämmer faktiskt inte. Folk är jävligt olika i olika länder. Ta vilken italienare som helst! Skriker och gapar. De måste ju vara röda hela bunten. Tyskar? Grundliga. Organiserade, noggranna. Typiskt blå.”
”Nu känner jag igen dig. Men inget kunde vara mer felaktigt”, sa Alex. ”Det där är bara generaliseringar.”
”Och amerikaner. Skryter och skrävlar och har egon stora som hela Svealand. Typiskt gult.”
”Det där säger mer om dig än om amerikaner. Dessutom förväxlar du beteenden med kulturella mönster. Det är mycket mer komplext än så. Saker och ting funkar olika inom olika kulturer.”
”Det vet jag väl.”
”Ovanpå allting finns förstås det kulturella filtret. Och det vi inte förstår försöker vi förklara.”
Hellmark knäppte händerna på magen. ”Du har fortfarande inte talat om för mig hur vi ska hantera William Smythe.”
”Det är enkelt. Överlåt honom till mig. Jag kan vinna hans förtroende.”
”Nån är väldigt självsäker”, sa Hellmark. ”Dessutom är detta ett polisärende där en högt uppsatt utländsk diplomat är utsatt för en möjlig kidnappning. Vi kan räkna med att det kommer att vara en jäkla massa politik att ta hänsyn till. Du har ingen aning om hur många som bevakar det här ärendet.”
”Hur många?” sa Alex.
”Skitmånga.”
”Vilka då?”
”Det är väl det jag sitter och väntar på just nu. Vem ska ringa på dörren? Det kommer att visa sig, ska du se. Under tiden undersöker vi alla spår vi har.”
Alex sa: ”Som du vill.”
”Vad har du nu på gång?”
”Ingenting.”
”Du gav dig alldeles för lätt.”
Alex lutade sig framåt och placerade händerna på skrivbordet. ”Du kan helt enkelt inte hindra mig”, sa han och mötte Hellmarks blick.
Hellmark lutade sig också framåt. ”Säger jag åt dig att hålla dig borta så gör du det och sen är det inte mer med det.”
”Jag är en vän till familjen.”
”Du är en granne, det är vad du är.”
Alex ryckte på axlarna. ”Säger William Smythe att han vill prata med mig så lyssnar jag. Och han har redan kollat upp mig hos en kollega.”
”Vadå för kollega? Till mig?”
Alex skakade på huvudet men sa ingenting.
En halv minut passerade medan de satt och stirrade på varandra. Till slut sa Hellmark: ”Men du berättar allting för mig, eller hur?”
Alex nickade. ”Jag kan agera mycket mer informellt. Och det är vad som behövs i det här fallet. De är diplomater. De går inte via de formella kanalerna. Då blir allting dokumenterat, och det vill de inte. I stället använder de informella kanaler, såna kontakter de senare kan förneka om det skulle behövas. Diskretion är en hederssak.”
”Jävlars helvete”, anförtrodde Hellmark honom.
”Du svär ovanligt mycket idag måste jag säga.”
”Och nu har jag inte tid med dig längre.
*
Hon stirrade på vikterna utan att kunna uppbringa den där välbekanta motivationen som oftast kom över henne bara genom att hon klev ner i gymmet. Nina insåg att det var flera veckor sedan hon gjort ett ordentligt träningspass, och hon visste vad det berodde på. Men det skulle bli ändring på det nu. Motivationen skulle komma bara hon satte igång. Runt omkring henne tränade både manliga och kvinnliga poliser, men det var ändå en lugn förmiddag på gymmet.
Skönt. Hon ville inte prata med någon.
Hon ställde sig på löpbandet, drog in svettdoften, som låg tung i luften, genom näsborrarna. Med några knapptryck startade hon bandet och började oinspirerat lunka på. I vanliga fall brukade hon kunna lösa problem på bandet, och det var exakt vad hon hoppades göra även idag.
Fallet Smythe upptog naturligtvis hennes tankar. Hur hängde den här historien ihop? Vem ville ställa till alla dessa bekymmer för de här människorna som rent allmänt verkade vara hyggliga och trevliga?
Men koncentrationen räckte inte till. Tankarna drogs hela tiden till det ämne hon inte alls ville tänka på. Och det som störde henne mest var att hon kastat sig i armarna på Alex när hon faktiskt var arg på honom. Hon trodde inte på konceptet med försoningssex så varför hade hon åkt över just med den avsikten? Det var definitivt inte hans initiativ, även om han tagit emot henne med öppna armar. Hon hade förstått sig själv bättre om hon åkt dit för att gräla på honom och de hade blivit sams igen och därefter hamnat i säng. Eller om hon blivit överväldigad av åtrå när hon träffade honom. Men det var inte så det hade gått till. Det som hänt var att hon velat hitta en motvikt mot det onda, ett sätt att hantera ångesten hon känt inför att förlora honom.
Och sex hade verkat som ett bra botemedel.
Medan fötterna dunkade mot löpbandet vred och vände hon på situationen. Egentligen fanns det bara en väg att gå.