En vecka passerade. Polisen kunde inte hitta Liga Pärr. Om så jorden öppnat sig och slukat henne hade hon inte kunnat försvinna mer spårlöst. Helen stannade i lägenheten. Hon kände sig dum när hon låg på golvet bredvid Andy. Hon mindes knappt hur man lekte. Vissa stunder tråkade Andy helt enkelt ut henne, andra stunder stod hon knappt ut med åsynen av honom. Hon förstod inte vad det berodde på, och det skrämde henne.
Nu hade Andy inte varit utanför dörren på över en vecka, och Helen visste att något måste göras. William hade haft allvarliga anmärkningar på cigarettlukten i lägenheten. Lätt för honom att säga som inte haft en last i hela sitt liv, tänkte hon. Själv rökte hon under köksfläkten samtidigt som hon drack en kopp kaffe. Hon funderade över hur hon skulle göra. Att ta en promenad på Strandvägen vore ju ett alternativ. Bara gå Grevgatan ner. Hon skulle kunna låta Andy titta på båtarna runt Nybrokajen en stund.
Det fick inte ta för lång tid. Hon behövde vila sig.
*
Helen stod på kajen vid Nybroviken och betraktade turbåtarna som kom och gick fullastade med turister med picknickkorgar. Även innan incidenterna med Andy hade hon tillbringat mycket tid i lägenheten. Nu kände hon sig mer levande än på månader. Varför hade hon egentligen varit så rädd för att gå ut? Det fanns ju ingenting att vara rädd för.
Den lätta sjöbrisen doftade hav och lite unket, men det var en levande och lovande doft. Vinden i ansiktet, det perfekt fönade håret som ville slita sig och vaja fritt i blåsten. Andy rörde på sig. Tänk om hon kunde gå ner på stan och titta i lite skyltfönster ett tag?
Helen sneglade på klockan. Hon hade varit ute i över en timme redan.
Det är ingen brådska. Du har ingen tid att passa.
Insikten gav henne en berusande känsla av frihet och ansvarslöshet. Andy pep, hade bestämt sig för att vara vaken. Han gurglade och lekte med täcket.
”Vad säger du, lilla gubben?” Hon strök med ett finger över hans kind. Han försökte ta tag i fingret, men hon tog bort det. Hon ville inte ha babysaliv på händerna.
Hon sneglade på klockan. Han borde ha ätit för en timme sedan, men hon ville stå kvar där vid kajen och titta på människorna som passerade. Kanske fanns det något ätbart i barnvagnen? Kanske hade Liga stoppat ner någonting i de många olika sidofacken, en liten burk med efterrättspuré. Ett litet kex, någonting?
Helen grävde i sidofickorna. Andy försökte sätta sig upp i vagnen men lyckades inte. Tydligt frustrerad hävde han upp ett högljutt tjut som fick Helen att rycka till. Hon hejdade en impuls att se sig om efter Liga.
Tillbaka till verkligheten. Hon var ensam nu, måste klara av situationen. Hon började prata lugnande med Andy på engelska. Han gav sig inte, blev alltmer upprörd. Hon rotade febrilt i vagnen efter någonting att ge honom.
Inget ätbart. Kanske fanns det en leksak så att han inte skrek hela vägen hem? Var det något hon inte stod ut med så var det när han bara skrek rakt ut.
Någonting platt var placerat under hans kudde. Med darrande fingrar drog Helen fram ett vitt kuvert av tjockt, exklusivt papper.
På kuvertet hade någon med eleganta, välformade bokstäver skrivit:
Smythes.
En kyla spred sig i kroppen. Ett kuvert med hennes, hela familjens, efternamn på.
Hur länge hade det legat där? Händerna var iskalla när hon drog fingrarna genom håret. Hon såg sig om. Det kändes som om hon var iakttagen.
Helen började snyfta. En man passerade, såg på henne men stannade inte. Måsar skrek, vinden slet i hennes hår. En bil tutade någonstans i närheten. Hon stirrade på kuvertet, vände och vred på det innan hon slet upp det med en plötslig rörelse.
Ut föll ett antal fotografier och landade upp och ner mellan hennes fötter. Hon ropade till, blundade hårt och märkte att pulsen slog snabbare.
Hon ville inte se de där fotografierna. En vidrig förvarning om vad de skulle visa kom över henne. Hon skulle få se sin sju månader gamla son utsatt för de grövsta av övergrepp, hon skulle bli tvungen att bevittna scener hemska nog att få hjärtat att sluta slå i kroppen på henne. Gärningsmannen – gärningsmännen – ville säkert plåga henne med vad de hittat på med hennes son medan de haft honom i sitt våld. Hon skakade i hela kroppen när hon böjde sig ner för att plocka upp bilderna. De måste med, de var bevismaterial för polisen. De måste lämnas över.
NEJ! Du kan inte visa dem för någon!
Till sin oerhörda skam höll hon på att kissa på sig; hon knep för allt vad hon var värd och lyckades hålla tätt. Med grumlig blick vände hon på bilderna och stirrade på dem.
Helen visste inte vad hon skulle tro. Hur hon än vred och vände på bilderna förändrades inte motivet. Hon blinkade några gånger. Visserligen hade bilderna blandats ihop när hon tappat dem, men hon förstod vad de visade.
Innan hon hunnit tänka längre ringde mobilen. Hon fick fram den ur handväskan.
”Yes?”
En man.
En främmande röst: ”Släpp aldrig taget.”