Johnny såg på mannen intill sig. De stod på Skärholmens torg och rökte varsin cigarett under tystnad.
”Du får nog förklara jobbet en gång till.”
”Alltså, jag vet inte mer än det jag sagt”, sa Johnny.
”Du har ju knappt sagt nånting.”
”Jag brukar fixa schysta jobb, eller hur?”
”Visst”, sa Marwan, ”men då brukar du veta vad det är för jobb. Ska jag hoppa på nåt som jag inte ens vet vad det är? Vilka andra är inblandade?”
Johnny tänkte efter. Peter hade inte sagt att han inte fick berätta om Ratkos inblandning. Å andra sidan fanns det bara två möjliga reaktioner på den informationen.
Så vilken sort tillhörde Marwan? Och hur fick man reda på det?
”Vilka skulle du vilja ha med?” försökte Johnny samtidigt som han hörde hur torgförsäljaren tipsade en kvinna i svart huckle om tomatjuice.
”Får jag välja? Tjena, mannen, Marwan är inte född i farstun. Bara det inte är Ratko.”
Johnny kände hur det ryckte till i musklerna kring ögonen
Marwan blåste ut rök och sa: ”Fan, Johnny, varför sa du inte det? Fan.”
”Stora pengar.”
”Hur stora?”
Johnny skulle aldrig avslöja sanningen om summan.
”Jag vet inte riktigt.”
”Är det du eller Ratko som kör?”
”Ratko kör, men jag kommer att hålla i själva jobbet. Vi har också en mellanhand.”
”Jag vet inte, Johnny. Fan.”
”Jag vet.”
Marwan kastade cigaretten på marken och lade armarna i kors. Han grimaserade. Efter en stund drog han ett djupt andetag.
”Okej. Men jag vill inte ha med Ratko att göra. Hör du vad jag säger? Aldrig i livet.”
”Inte jag heller. Inga problem”, sa Johnny och svalde. Marwan skulle bli bra, han tog saker på allvar och han drogade inte. Han var pålitlig, på något lustigt vis en ärlig kille mitt i alltihop.
Då var det bara resten kvar.