En fransk flagga vajade lojt i vinden från den flaggstång som stack ut från fasaden. Framför det som numera var den franska ambassaden men som tidigare varit Palmgrenska Samskolan, stod tre blåskyltade bilar.
Alex stannade till framför byggnaden. Var detta ett misstag? Han hade kastat ur sig förslaget som ett sätt att fortsätta samtalet med Nina. Med tanke på hur sur hon verkade hade han mer eller mindre förväntat sig att hon skulle tacka nej till förslaget.
Han tryckte på knappen till porttelefonen.
”Mitt namn är Alex King och jag har en avtalad tid med ambassadören.”
En skrovlig röst grymtade till. Det knäppte till i dörrlåset.
Utanför ett par tunga dörrar i armerad pansarglas satt en vakt. Alex böjde sig fram mot mikrofonen som hängde utanpå glaset.
”L’Ambassadeur, s’il vous plaît.”
”Naturellement, monsieur King.”
Mannen reste sig upp och gjorde någonting som bara kunde vara en lätt bugning. Alex kände Ninas blickar i nacken.
De släpptes in och gick genom korridorerna fram till en liten hiss med en mässingsklädd dörr. Mannen i vaktkuren följde inte med upp.
De klev ut på översta våningen och möttes av en annan man, snarlik den förste. Alex hälsade. De följde efter honom på mattor så tjocka att man kunde tappa bort saker i dem.
Snart stannade han till framför en bred ekdörr.
”Du undrar kanske varför William Smythe vill ha med mig att göra?” sa Alex.
”Tanken har föresvävat mig.”
”För att jag har fått rekommendationer från branschen. Oväntat nog. Tips inför det här mötet: backa aldrig.”
Mannen som gått med dem knackade lätt på dörren och sköt upp den. Med en gest mot rummet och en nick mot Alex lämnade han dem. Nina ignorerade han totalt.
Alex drog efter andan och vände sig mot Nina. Hon såg lite förbryllad ut, och han undrade om hon förstod att hon just nu befann sig i Frankrike.
*
Nina hade ingen som helst erfarenhet av diplomater. Visst hade hennes pappa haft framstående gäster hemma under åren, men det var mest företagsledare och välbärgade människor. Det här toppskiktet visste hon inte mycket om.
Så när Alex diskret, nästan avmätt, nickade mot kvinnan bakom det gigantiska skrivbordet gjorde Nina likadant. Alex satte sig i den ena besöksstolen, Nina i den andra. Trots sin förvirring kände hon sig trygg i hans sällskap.
När hon betraktade ambassadören såg hon en parant kvinna med hårda anletsdrag. Hon var formellt klädd, mörk dräkt och knytblus. Ögonen borrade sig in i Nina, och en misstänksam rynka fanns mellan dem.
Ambassadören tittade på Ninas skor, och Nina önskade plötsligt att hon varit mer formellt klädd. Samtidigt gjorde det henne irriterad att hon tänkte på det viset. Hon som snarare brukade vara för uppklädd, hade idag jeans och gymnastikskor. Vad var oddsen för det? Ambassadören flyttade blicken från Nina till Alex. Hon lät blicken glida över honom som om hon inspekterade honom, fnös ogillande, och Nina insåg att det inte var första gången dessa två personer träffades. Kanske hade han varit här och bråkat tidigare. Han hade ju en förmåga att irritera folk både här och där.
”Madame l’Ambassadeur”, sa Alex neutralt.
”Idelle”, snäste ambassadören.
Nina höjde ett ögonbryn. Kvinnan var otroligt grinig.
”Excusez moi. Idelle.”
Nina hajade till. Bad Alex King om ursäkt? Hon påminde sig om att berätta det som just hänt för någon. Hellmark skulle ha älskat den här scenen.
”Nina Mander?” sa ambassadören.
”Oui”, svarade Nina automatiskt.
”Jag talar svenska.” Brytningen var nästintill obefintlig. ”Vad gäller saken?” Hon spände ögonen i Nina. Av allt att döma var det hon som skulle lägga fram ärendet.
”Av utredningstekniska skäl behöver jag veta hur det fungerar på den brittiska ambassaden. Jag kan inte gå in på …”
”Givetvis kan du inte det”, avbröt ambassadören. ”Alex sa att det handlade om befälsordningen?”
”Ja.” Tydligen var kvinnan röd, så Nina bestämde sig för att vara kortfattad. ”Vem träder in i ambassadörens ställe i händelse av dennes frånvaro?”
”Det gör hans Wing Commander. Det är Storbritanniens andreman här i Sverige som huvudsakligen är engagerad i försvarsfrågor. Vi har ett liknande system här. Nigel Stockingtons Wing Commander är William Smythe. En mycket sympatisk man. Mindre intresserad av politik. Håller sig i allmänhet till sakfrågor.”
”Engagerad i försvarsärenden?”
Ambassadören nickade lätt. ”Inklusive internationell terrorism.”
Nina kände en välbekant rynka träda fram mellan ögonen. Hon insåg givetvis att sådana frågor kunde ha med angreppen att göra. Frågan var bara vem som borde handlägga fallet om hotbilden såg ut på det viset? Detta var definitivt långt utanför hennes område. Inte för att William Smythe berört detta med så mycket som ett ord. Hon var tvungen att ta reda på varför.
”Men hur fungerar det när nåt inträffar internationellt? Jag menar, här i Sverige händer ju inte så mycket?”
”Alla ambassader vidtalas när spänningar uppstår på den internationella kartan. Såväl de brittiska som de franska. Plus en massa andra. Men mest de amerikanska förstås.”
”Varför de amerikanska?” sa Nina och sneglade på Alex. Han mötte hennes blick, men hon kunde inte tolka den. Han såg både road och bekymrad ut på samma gång.
Ambassadören svarade inte på frågan. Den var tydligen för dum för att förtjäna något svar.
Backa aldrig.
Nina harklade sig. ”Är det rimligt att anta att det går att få ut nåt av brittiska diplomater bara genom att fråga? Central information, alltså?”
Ambassadören såg mer nöjd ut. ”Ah, det är den viktiga frågan. Engelsmän säger sällan rakt ut vad de tycker i en viss fråga. De är världsmästare på att linda in saker. Även på att förolämpa nån utan att det märks, för den delen. Jag avskyr att erkänna det, men det engelska språket är det mest subtila som finns. Nyansrikedomen är unik.”
”Så vill de inte svara så gör de inte det?”
”Du kommer att få nån form av svar. De kommer förmodligen inte att snoppa av dig, men det är inte säkert att svaret du får kommer att vara värt särskilt mycket. Om inte den du ställer frågan till vill ge nåt svar, är det inte mycket du kan göra. Jag behöver väl knappast nämna att polisen inte har nån som helst möjlighet att tvinga fram några svar.”
”Men”, sa Alex plötsligt, ”om det råkar vara en diplomat som är utsatt för ett brott? Skulle de inte vara intresserade av att samarbeta då?”
Ambassadören fnös lätt. ”Möjligen. De kommer att bedöma riskerna som vanligt. Vem vet hur de egentligen tänker? De är duktiga på att skydda sin förbannade drottning, det är det enda jag kan säga med säkerhet.”
”Hur hade du gjort?”
Ambassadören verkade faktiskt tänka efter ett ögonblick innan hon sa: ”Det vet jag när jag ställs inför den situationen. Men jag skulle förmodligen samarbeta till en viss gräns. Dock inte via de officiella kanalerna.”
De samtalade en stund, men kom egentligen ingen vart. De reste sig upp och eftersom Alex böjde lätt på huvudet gjorde Nina likadant.
Vad skulle hon ha sagt? Au revoir?
Hon hade ingen som helst lust att träffa den här kvinnan igen.