Nere på gatan drog Alex in den svala luften i lungorna. Han tittade på klockan. Halv fyra. För sent att börja jobba, för tidigt att göra kväll. Visst skulle han kunna fråga Nina om han fick hänga med till polishuset, men risken fanns ju att hon sa nej. Han kände det där suget efter spänning som han fortfarande inte vant sig vid.
Första gången han ramlat in i en polisutredning var det verkligen av en slump. En man hade blivit skjuten framför ögonen på honom. Andra gången hade Nina bett honom att hjälpa ett våldtäktsoffer. Men den här gången var det faktiskt han själv som sprungit på fallet. Och han ville vara med, åtminstone på ett hörn. Med lite tur skulle Nina – och ytterst Hellmark förstås – låta bli att stänga honom ute om han kunde hjälpa till med hur diplomatin faktiskt fungerade.
Nina kisade mot solen. ”Varför inte samarbeta den officiella vägen?”
”Inom diplomatin vill man alltid ha en dörr öppen. Dessutom söker man ofta en möjlighet att kunna förneka saker och ting. Ifall nånting skulle gå åt skogen.”
”Var har du lärt känna den där otroligt charmiga kärringen?”
Alex rycktes tillbaka till verkligheten. Han körde ner händerna i rockfickorna och sa utan att titta på Nina:
”Den där otroligt charmiga kärringen är min mor.”