”Din mamma?” Nina tittade på honom över kaffekoppen.
Alex vände bort blicken. Mer saker han valt att inte berätta. Hans mor arbetade bara fem kvarter från hans eget hem men de sågs aldrig. I det här fallet fanns det dock en verklig anledning. Idelle King besvärade sig inte direkt med att hänföra omvärlden med sin charm.
”Hade du användning av informationen?” sa han.
”Men för fasen, det var inte vad jag frågade om.”
Han vände sig mot Nina. ”Vad frågar du egentligen om?”
Nina slöt ögonen. Hon suckade tyst. ”Jag är hemskt ledsen att behöva säga det här, men det där är ingen framtida svärmor. Inte för mig i alla fall.”
Alex stirrade på Nina. Han hade glömt bort hur drastiskt hon kunde uttrycka sig ibland.
Han ryckte på axlarna. ”Hon är faktiskt ganska lätt att hantera.”
”Och hur gör man det då?”
Han plockade upp sockerströaren, lekte med den, snurrade runt den tills den föll omkull och sockret spreds över bordet.
”Man håller sig undan.”
Nina tittade på honom en lång stund utan att säga någonting. Så korsade hon armarna framför sig och tittade ut genom fönstret.
Alex visste att hon inte hade glömt bort den där påsen med hennes tillhörigheter. Hon väntade bara på rätt tillfälle att ta upp det. Trots kvällen de tillbringat i varandras armar hade hon inte glömt.
Han bestämde sig för att förekomma henne. ”Jag vet att jag kanske gjorde bort mig.”
”Du gjorde bort dig. Du sårade mig.”
”Okej, jag gjorde bort mig. Men om du bara försöker se det från min synvinkel.”
Nina suckade. ”Kan vi skippa analyserna ett tag? Jag behöver ha det här ur systemet. Kan du inte bara säga det du vill ha sagt?”
Han tog sats. ”Ramén kommenterade dig på ett väldigt direkt sätt första gången vi träffades på hans kontor. När du lämnade rummet stirrade han ganska uppenbart på din rumpa.”
Nina fnös förvånat till men sa ingenting.
”Han skulle inte ha nåt emot att lära känna dig närmare. Det sa han i alla fall. Jag vet att ni åt lunch tillsammans och att det drog ut på tiden. Han är ung, ser bra ut och är ärligt talat förbaskat flirtig. Ett riktigt charmtroll. Han är ungefär allting jag inte är och jag är helt på det klara med den saken. För ett par veckor sen, just som allt börjat lägga sig efter historien med Sara Leijon, tänkte jag hälsa på dig. Det första jag ser är Ramén som lämnar ditt hus med ett brett leende på läpparna. Det lyste i ditt kök.”
Han stannade upp men tittade inte på Nina när han sa: ”Jag lade ihop två och två och fick det uppenbarligen till nåt annat än fyra.”
”Varför frågade du mig inte direkt? Du hade kunnat komma upp.”
”Du jobbade, sa du ju.”
”Men det visste ju inte du, eller hur? Så varför provade du inte?”
”Jag … vet inte.”
”Du som är så självsäker i alla andra lägen. Av vilken anledning kom du inte direkt till mig och sa nåt?”
”Se föregående svar.”
”Men det är klart. Med den franska ambassadören som morsa kan man ju förstå att du inte har nån vidare koll på relationer.”
Alex slog ner blicken. ”Den visste var den tog.”
”Jag menade inte så.” Nina lade en hand på hans arm. ”Alex.”
Han lät den ligga kvar. ”Jag vet det.”
”Vad har du för känslor för mig? Egentligen?”
Han mötte hennes blick och ansträngde sig för att hålla den stadig. ”Vill du veta om jag älskar dig?”
Hon skakade på huvudet. ”Det tror jag inte att du gör. Jag vet att du tycker om mig, att du kanske var förälskad i början. Det var i alla fall jag. Och jag vet att du respekterar mig.”
Han vred på armen så att han kunde ta Ninas hand i sin. Hon var alldeles kall. ”Jag måste lära känna dig bättre först.”
”Tycker du inte att du känner mig? Vi har ju varit tillsammans i över ett år.”
”Nina, tycker du att du känner mig?”
Hon verkade tänka efter. ”Nej.”
”Precis.”
”Inte på riktigt.”
”För att göra det”, sa han, ”kan vi kanske inte bo på varsitt håll.”
”Du har inte tagit ett enda initiativ till att vi skulle flytta ihop.”
Han släppte hennes hand, sopade undan sockret från bordet. Såg hur det mesta hamnade på hans egna byxor. ”Jag har väntat på ett initiativ från dig. När det inte kom trodde jag att du ville ha det så här.”
”Men för fan …”
”Jag försvarar det inte, jag säger bara hur jag tänkte.”
Plötsligt ställde sig Nina upp. ”Jag måste fundera igenom saker och ting.”
”Ja, det är kanske lika bra. Men vi kan jobba ihop ändå, eller hur?”
Hon log lite sorgset.
”Vad?” sa Alex.
”Du gör det för enkelt för dig. Jag är upprörd även på det professionella planet. Litar du inte på min förmåga att uppträda på ett … vettigt sätt i vår privata relation så kanske du inte litar på mig yrkesmässigt heller.”
”Det är ju en helt annan sak.”
”Är det? Jag kommer alltid att vara jag”, sa Nina.
Även om Nina inte skulle bett om hans hjälp i ett nytt fall så skulle ju Hellmark kunna göra det. Och då kunde de jobba ihop. Eller skulle hennes stolthet stå i vägen?
Han hade mycket att fundera över.
”Familjen Smythe … de litar på mig. Jag tror faktiskt att jag kan göra nytta”, sa Alex.
”Din sociala drivkraft måste få tillfredsställelse? Men till vilket pris som helst?”
”Nej, inte till vilket pris som helst. Inte om jag visste att det skulle skada nån annan. Men hur kan det göra det?”
Hon nickade mot dörren. ”Är det där vad som är kvar av din familj?”
”Nej.”
”Du har sagt att din pappa dog innan ni lämnade Frankrike. Är det nåt syskon du missat att berätta för mig om? Om du inte ens kan berätta hur din familj ser ut …”
”Jag har en syster. Det borde du veta.”
Nina som varit på väg ut stannade upp i sina rörelser. ”Nicole?”
Han nickade.
”Men Alex … hon körde ju utför ett stup. Hon är ju …”
Rösten dog ut. Hon tittade på honom, och han kände medlidandet strömma mot honom.
Så insåg han vad hon pratade om.
Herregud.
Han sa: ”Varifrån har du fått att hon är död?”