När Kelly lämnat lägenheten på Kaptensgatan den morgonen hade hon haft lite ont i magen. Hon undrade om hon skulle ha mens. Det var inte riktigt dags, men mensen hade varit oregelbunden den senaste tiden. Hon visste att det kunde ha att göra med att hon åt för dåligt, men hon vägrade höra killarna i klassen skratta bakom hennes rygg.
Med ena handen mot magen gick hon till busshållplatsen, försjunken i tankar. Bussen stod stilla en bit från hållplatsen. Konstigt. Det såg ut som om den var dubbelparkerad. Sedan såg hon att det stod en ljus bil vid busshållplatsen. Just som hon passerade på trottoaren åkte bussdörrarna upp. Hon klev ombord och höll upp månadskortet. Chauffören bar en skärmmössa som han dragit ner i pannan. Han muttrade någonting ohörbart.
Det var gott om platser på bussen, hon var faktiskt den enda passageraren. Skönt. Hon satte sig längst bak. Magen värkte och hon blundade ett par sekunder med huvudet mot nackstödet.
Hon tänkte på hur annorlunda det var att åka buss med ögonen slutna. Ljuden, krängningarna, till och med avståndet mellan hållplatserna verkade mycket längre.
Bussen bara körde och körde. När hon väl öppnade ögonen drog hon efter andan. Chauffören körde verkligen fort, det skrek i däcken i en kurva, och Kelly fick hålla i sig för att inte ramla omkull på sätet. Någon tutade.
”Hallå?”
Inget svar från chauffören.
”Hallå?” ropade hon på nytt, i ett försök att få honom att titta i backspegeln.
Hon kunde knappt hålla i sig fast hon satt ner.
”HALLÅ!” Kelly började bli upprörd, bättre med ilska än med rädsla, intalade hon sig.
Plötsligt tvärnitade bussen för en bil, innan den sköt fart igen och hon flög mot sätet framför sig och studsade tillbaka och slog bakhuvudet i rutan. Med ett svagt stön sjönk Kelly ner på golvet längst bak i bussen.
*
Helens kropp skakade i den tunna kappan. Håret var i oordning, ansiktet var rödgråtet och hon hade ett egendomligt sår intill munnen. Ögonen var halvslutna, munnen var stängd, men underkäken darrade. Helen såg helt enkelt bedrövlig ut. Hon vägrade möta sin mans blick, stirrade ner i golvet med hängande axlar.
Hellmark klev in i lägenheten med den självklara auktoriteten hos någon som är van vid att ta befälet. Han skakade hand med William. Presentationerna var snabbt avklarade.
William tog tag i Helens händer och drog in henne i hallen. Hellmark drog igen dörren efter sig och gick därefter fram till Alex och sa med dämpad röst: ”Detta är ingen slump. Det finns en hotbild mot dem.”
”Hela familjen?”
”Det vet jag inte. Men jag måste ta det vidare.”
Alex sänkte rösten ytterligare. ”Vidare? Vad menar du?”
”Han är diplomat. Han jobbar med internationell terrorism. Jag har inget annat val än att betrakta detta som en kidnappning. Och de är engelsmän och diplomater och Gud hjälpe mig allt jag skulle önska att de inte var. Det fullkomligt stinker säkerhetspolis om alltihop.”
”Borde inte William ha krävt det själv i såna fall? Eller nån vid den brittiska beskickningen?”
”Jag har gått ut gymnasiet och vet att jag begår tjänstefel om jag inte vidtalar folk högre upp. Det är så det funkar.”
De vände sig mot paret Smythe.
Helen började långsamt snyfta. Hon satte händerna för ansiktet, och snart skakade hela kroppen av tyst gråt. William lade en arm om henne och ledde henne mot lilla salongen. Hellmark satte sig mitt emot William som fick ner Helen i en soffa.
*
”Du är iskall”, sa William. ”Var är Andy? Vad har hänt? Tala genast om var han finns.”
Helen snyftade till, men fick inte ur sig något begripligt.
William försökte se någonting i hennes ögon, men där var helt tomt. Chock eller sherry? Han saknade så mycket information. Varför gav inte polisen fakta direkt? Var han tvungen att fråga efter den? Han anade dessutom att kommissarien iakttog deras respektive förhållningssätt.
Vad vore logiskt att göra nu? Han pressade sina läppar mot Helens tinning. Det kändes tillgjort eftersom han inte brukade göra så. Och i kommissariens ansikte såg han att denne uppfattade det.
Hellmark avvaktade några ögonblick. När Helen inte sa något lutade han sig en aning framåt i stolen och fixerade William med blicken.
”Kan nån tala om vad som har hänt?” sa William. ”Var hittade ni henne? Vad har hon råkat ut för? Var finns Andy? Har ni gripit nån?”
Hellmark sa: ”Helen tog en promenad. Uppenbarligen följde nån efter henne. Utanför en butik på Biblioteksgatan låste nån fast henne med handbojor vid ett vykortsställ. Under tiden försvann barnvagnen.”
William bet ihop käkarna så hårt att det gjorde ont. ”Kan vi ta det från början. Jag behöver förstå det här.”
Helen frustade, som om hon fått vatten i näsan.
”Han låste fast mig med handbojor”, sa hon otydligt.
William uppfattade sluddrandet, och han utgick från att både Alex och Hellmark hörde det också. Hon var berusad. Tankarna vandrade tillbaka till ginflaskan som Alex funnit. Man behövde inte vara överdrivet förslagen för att stjäla någonting från Helen i hennes tillstånd.
”Hur kom hon loss?” sa William.
”Bultsax”, sa Hellmark. ”Lyckligtvis hade den första patrullen en i bilen. Vi har folk ute för att fråga ut alla affärsinnehavare på Biblioteksgatan. Naturligtvis pratar vi särskilt med personalen i den tobaksaffär där det hela skedde.”
”Så det finns vittnen?”
”Det finns flera vittnen. Vi pratar med alla.”
Tystnaden lade sig i rummet.
”Hur många är det som arbetar med det här?”
Hellmark gjorde en svepande rörelse. ”Så många som krävs.”
”Var är Nina Mander?”
Alex sneglade på Hellmark.
”Hon arbetar med utredningen och gör efterforskningar just nu. Jag är hennes chef och har naturligtvis fullt mandat att fatta alla nödvändiga beslut.”
William nickade.
Andy var borta igen. Det var uppenbart att polisen inte hade någonting att gå på. Han fastnade i tankar om hur han skulle kunna ta hand om Helen samtidigt som han var överhopad av arbete. Han måste planera hur tiden kunde användas på bästa sätt.
Vänd mot henne sa han: ”Jag sa åt dig att stanna inne. Nu har du slarvat bort Andy. Vår son. Förstår du vad du har gjort? Vår son är borta.”
Ett högljutt tjut från Helen hindrade honom under några ögonblick från att slå in fler spikar i sin hustru. När hon snutit sig ljudligt var han tvungen att fråga vidare.
”Såg du ingenting?” sa han uppfordrande.
”Han hade dåliga tänder”, grät Helen.
”Dåliga tänder? På vilket sätt? Trasiga tänder? Missfärgade?”
Hellmark bröt in. ”Mannen var mörkhyad, tunnhårig, ganska liten till växten. Det är allt vi vet.” Han ryckte på axlarna. ”Och han hade dåliga tänder.”
”Och Kelly?” sa William i riktning mot Hellmark. ”Har ni fått fram nåt om henne?”
Några ögonblick passerade.
”Vad är det med Kelly?” sa Helen, med bruten röst.
William rätade på sig. ”Vi pratar om det sen. Du behöver vila dig nu. Gå och lägg dig.”
Helen kved till och rätade på kroppen.
”Vad är det med Kelly?”
”Det är ingenting med Kelly …”
”Vad är det med Kelly?”
William tvekade. ”Jag tror inte du ska vara uppe mer.”
Helen slet sig loss och reste sig upp, vinglade till och slog benet i bordet. ”HELVETE!” skrek hon rakt ut. ”What the fuck has happened to Kelly? Answer me!!”
William stirrade först på henne, sedan på Hellmark som höjde på ögonbrynen. Han vände sig mot Alex som kommit närmare, vände sig tillbaka mot Helen igen.
”Jag … vet inte just för ögonblicket.”
”Och här sitter du och beskyller mig för att ha tappat bort Andy!” Helen skrek, rösten bröts. Hon böjde sig ner mot William och han fick en pust av hennes alkoholstinkande andedräkt i ansiktet. Han höll andan, ville inte andas in ångorna.
”Helen, det har förmodligen inte hänt nånting alls. De ringde från skolan och undrade varför hon inte kommit idag. Du var den som sist pratade med …”
”JAG? Först tappar jag bort Andy, nu påstår du att jag har tappat bort Kelly också?”
”Jag sa inte att…”
”Jag hörde vad du sa!”
Helen sparkade plötsligt William på smalbenet, sparken kändes knappt men det gjorde ont någon annanstans inom honom. Hon tappade balansen och föll över det låga bordet. Med ett brak satte hon sig på en träask med cigarrer.
Han borde hjälpa henne upp, borde ta hand om henne, men han förmådde inte. Kommissariens blickar sa allt han behövde veta, ändå kunde han inte röra sig.
Alex klev fram, sträckte ut en hand och drog upp henne. Han ledde henne till soffan igen. Hon satte sig utan ett ord.
”Helen”, sa Alex. ”Jag ska berätta vad vi ska göra.”
”Göra”, muttrade hon. ”Det finns ingenting att göra. De är borta. Jag vet nog vad som händer barn som försvinner.” Hon harklade sig. William höll sig om huvudet, ville inte höra hennes förvirrade ord och tankar. ”Jag vet. Janet har allt berättat”, sa Helen.
Janet Stockington, tänkte William. Ambassadörens fru. En i grunden vänlig kvinna men samtidigt en lösmynt sladdertacka som tagit på sig ansvaret att sprida skvaller som sin livsuppgift. Han hade mycket svårt för henne.
”De kommer att ta död på dem, fattar ni inte det? Ska ni bara sitta där medan nån förgriper sig på våra barn?” Helens röst stegrades till ett gällt crescendo.
”Helen, det tjänar ingenting till…”
”De är sjuka, hör du det? SJUKA! De kommer att våldta, kanske mörda dem!”
”Helen!” Williams röst sjöd plötsligt av vrede. ”Nu räcker det!”
Helen sjönk ihop på golvet intill soffan och gömde ansiktet i händerna. William visste att han borde gå till henne, ta henne i sin famn, trösta henne. Han borde stryka henne över håret och tala om att allt skulle bli bra, att ingenting ont skulle hända deras barn.
Men han kunde inte.
Han var en duktig problemlösare i sin profession men sämre på att lösa egna problem. Detta var inte en diplomatisk kris, ingenting man löste med hårt arbete. Det han nu genomled gällde honom själv. Och ändå kände han sig som en observatör.
Så mycket känslor och för mycket smärta med i bilden. Och när logiken inte fungerade – vad hade han då?