”Gabriel Hellmark?”
Hellmark tittade upp från sina papper. De båda männen som uppenbarat sig framför honom hade kommit in i hans rum utan att han märkt det. Den yngre mannen var som tagen ur en katalog över standardagenter. Kortklippt, prydlig med slips och välsittande kostym. Den äldre mannen var lite mer vildvuxen. Han såg mer ut som om han var på väg ut på landet. Grövre kläder och smutsiga skor.
Hellmark nickade avvaktande.
”Jag är Jakob Tegner och det här är Erik Kruse”, sa den äldre, inte fullt så prydlige mannen.
”Kommer ni från SÄPO?”
Tegner och Kruse nickade en gång.
Kruse tittade sig omkring i Hellmarks trånga rum. Med en blick på den enda besöksstolen sa han: ”Finns det nånstans där vi kan slå oss ner?” Han var vänlig, men distinkt. Han skulle inte acceptera ett nej.
Hellmark visade dem till ett mindre konferensrum några dörrar bort.
De slog sig ner, Hellmark på ena sidan av bordet och de båda SÄPO-representanterna på den andra. Han frågade inte om de ville ha kaffe eller vatten eller någonting överhuvudtaget.
Tegner verkade vara den som ledde det hela. ”Du vet kanske varför vi är här?”
Hellmark nickade. ”William Smythe.”
”Precis.”
Hellmark sa ingenting. Han var inte förvånad, även om han egentligen väntat sig ett samtal från Ulvgren med budskapet att han bara skulle skicka över vad han nu hade och sedan glömma bort alltihop. Han bestämde sig för att lyssna och därefter avgöra hur illa läget var.
”Till att börja med vill vi tacka för att du gjorde oss uppmärksamma på vad som pågår”, sa Tegner.
”Att du snabbt vidtalade högre instanser så att vi fick informationen i tid”, sa Kruse.
Hellmark lutade sig bakåt i stolen. Polischef Ulvgren hade reagerat oväntat raskt på hans förfrågan. Han betraktade sina händer och valde sina ord så väl han kunde. ”Kan vi inte skippa artigheterna och gå rakt på sak? Ni vill ta över den här inte särskilt omfångsrika utredningen, antar jag?”
Tegner och Kruse tittade på varandra för ett kort ögonblick.
”Inte nödvändigtvis”, sa Tegner. ”Det beror på om hotet verkligen kommer utifrån, eller om det handlar om nånting helt annat. I så fall har vi ingen anledning att lägga oss i.”
”Om hotet kommer utifrån?” sa Hellmark. ”Vad betyder det?”
”Om vi har anledning att tro att det finns ett reellt hot mot familjen Smythe är vi tvungna att lägga upp en akt i ärendet.”
”Alltså, pratar du om terrorister?”
Blickar utbyttes återigen mellan de allvarliga SÄPO-männen. Hellmark tog ett fast tag om bordsskivan för att inte förlora tålamodet. Hur svårt kunde det vara att gå rakt på sak?
”Nu ska vi inte överdriva risken. Terrorism är ett reellt hot numera, men särskilt vanligt är det ju inte.” Tegner försökte sig på ett leende. Det fungerade inte.
”Inte om man jämför med vanlig brottslighet”, lade Kruse hjälpsamt till. ”Vanliga småskurkar är ju nåt helt annat.”
Hellmark sa: ”Nej, just det, lämna de vanliga, simpla småskurkarna till mig. Jag antar att ni sen tidigare har koll på vem William Smythe är?”
Ingen sa någonting. Hemligt, förstås. Men givetvis hade de koll på vilka utländska diplomater som fanns inom landets gränser.
”Har det funnits nån hotbild mot honom. Tidigare, alltså?”
Tystnad.
Hellmark sköt stolen bakåt och ställde sig upp.
Tegner sa: ”Jag har ett förslag.”
”Prata på.”
”Vi får ta del av din utredning, se vad ni kommit fram till. Om vi finner anledning att dela med oss av information baserat på det som har hänt så kommer vi att göra det.”
”Jag ger er det jag har, men ni behåller förmodligen det ni har?”
Kruse drog på munnen. ”Du vet hur det går till.”
*
Peter tittade igenom sina anteckningar. Han satt i sitt arbetsrum och bockade noggrant av punkt för punkt och såg nöjt hur projektet utvecklade sig precis som det var tänkt. Inga avvikelser så här långt. Allting hade klaffat hittills och han tyckte att han var värd en belöning. Han snurrade på stolen och plockade fram en flaska rött ur vinkylen han låtit bygga in i bokhyllan. Han hällde upp ett halvt glas och smuttade förtjust på vinet. Perfekt temperatur.
Det roade honom att fundera över hur polisen – och familjen Smythe, givetvis – sannolikt spekulerade över hur de skulle hitta dem som låg bakom det som hittills hade hänt.
När han tittade på skärmen såg han var Johnny och Marwan befann sig. De var exakt där det var tänkt, och Peter knackade vidskepligt i bordet.
Det här gick ju riktigt bra. Uppdragsgivaren skulle inte kunna göra mycket annat än att betala nästa delbelopp.
Han gnuggade händerna av förtjusning.