Nina hörde Alex röst i korridoren. Hon reste sig upp och sköt igen dörren. Redan innan hon hunnit sätta sig ångrade hon sig, men lät dörren vara stängd. Hon gömde ansiktet i händerna.
Det gick inte att fortsätta så här.
*
Johnny stannade kvar tillräckligt länge för att vara säker på att Kelly skulle återfå medvetandet. När han kollat hennes puls i bussen hade den varit stadig. Hon verkade okej.
När flickan vinglat ut ur bussen noterade han att hon hade en bula i pannan. Men hon stod upp. Hade hon fått en hjärnskakning var den knappast allvarlig. Kvinnan som flickan tilltalat tog upp en mobiltelefon ur en kolossal handväska.
Han stannade kvar tillräckligt länge för att se taxin rulla in på parkeringen. Flickan klev in i bilen och slog igen dörren.
Taxin drog iväg med full fart, och Johnny såg hur flickan tappade balansen i baksätet.
Vilken idiot, tänkte han när han rullade efter på behörigt avstånd.
*
Alex och Hellmark tog sig tillbaka till Kaptensgatan på mindre än femton minuter tack vare att Hellmark körde som om livet hängde på att han kom fram snabbt. Väl inne i familjen Smythes lägenhet tog han omedelbart befälet, och frågade var Kelly var.
”Hon borde vara här vilken sekund som helst”, sa William med blekt ansikte.
Och mycket riktigt. Inom bara en halv minut ringde det på dörren.
Taxichauffören var liten till växten och pratade hela vägen uppför trappan. Kepsen var djupt nerdragen i pannan. Hissen hade inte funkat, så han stöttade henne så gott han kunde. Kelly lutade sig mot dörren till lägenheten och ringde på. Hennes ben kändes ostadiga och hon skakade av tillbakahållen gråt. När dörren öppnades mötte Kelly blicken hos den största karl hon någonsin sett.
”Jaha?” sa mannen.
”Vem fan är du?” sa Kelly och svimmade. Kommissarie Hellmark fångade upp henne och förundrades över hur lite hon vägde. Varsamt bar han henne till en soffa i stora salongen. Snabbt var William där och lade en hand på hennes panna. Han såg bekymrad ut.
”Alex!” Han gjorde en gest med huvudet mot taxichauffören som uppmärksamt tittade in i lägenheten. Alex drog in honom i lägenheten och slog igen dörren. Han pekade på en stol i köket. Taxichauffören satte sig utan ett ord, men hans ögon verkade ta in allting som hände.
Hellmark vände sig mot chauffören och började omedelbart ställa frågor. Chauffören tog fram sitt id-kort. Hellmark grymtade missnöjt och gav körkortet till en uniformerad polis som skrev ner allting. Chauffören förklarade att han fått ett samtal om en körning från Stuvsta söder om Stockholm till Kaptensgatan. Han hade varit i närheten och plockade upp henne efter bara ett par minuter. Sedan körde han henne hit.
”Jag heter William Smythe”, sa en lång, gänglig man som oroligt sneglade mot salongen. ”Det är min dotter du kört hit. Var hittade du henne?”
Chauffören drog historien en andra gång. Efter att ha lämnat sitt telefonnummer och sin adress fick han betalt av William. Tusen kronor kontant utan kvitto, snudd på en halv dagskassa för en taxichaufför. Innan han blev ivägkörd frågade han om han fick låna en toalett. William Smythe pekade otåligt på en dörr en bit bort.
Chauffören gick in där och gjorde det han skulle. När han var klar tackade han för sig och försvann.
*
”Vad tror ni om det här?” sa William. Han var både oroad och lättad. Kelly tycktes inte vara direkt skadad, men hon mådde inte riktigt bra heller.
”Jag tror ingenting just nu”, sa Hellmark. ”Vi får höra vad din dotter säger när hon vaknar.”
”Tack.” William visste inte varför han tackade, egentligen fanns det ingenting att tacka för. Han gick in till salongen där Kelly låg, vit i ansiktet, huden nästan genomskinlig. Ögonen var slutna och Alex kände på hennes puls.
”Pulsen är normal”, sa han. ”En ambulans är på väg.”
William gick ner på knä. Kellys kläder verkade vara i ordning, även om någonting luktade illa. Han kände försiktigt på hennes bakhuvud.
”Hon har kräkts, har en kraftig bula i bakhuvudet och har svimmat. Typisk hjärnskakning”, sa Alex. Han såg på William, och tillade: ”Det är ett normalt förlopp.”
William nickade. Det lät logiskt.
Hellmark kom in genom dörren och betraktade scenen. ”Tydligen har SL anmält en buss stulen nu på morgonen. De är på väg till Stuvstas infartsparkering tillsammans med våra tekniker. Det blir en fullständig undersökning. Jag kommer att få en rapport så snart de vet nåt.”
”Det ser nästan ut som en fälla”, sa Alex.
Hellmark tvekade. ”Finns det inga fingeravtryck i bussen, eller andra ledtrådar, verkar det vara planerat. Men innan vi har hört Kelly kan vi inte vara säkra.”
I samma ögonblick vaknade Kelly.
”Kelly”, sa William. ”Du är … hemma nu.” Han hade velat säga i säkerhet, men han avstod. Han klappade hennes bleka hand.