Alex körde ner blommorna i samma papperskorg som han kastat pappret i.
Med tunga steg gick han hemåt genom den svala kvällen. Det var tjugo kvarter mellan Ninas lägenhet i Vasastan och hans egen på Östermalm. I vanliga fall skulle han ha vinkat in en taxi, men han behövde luften, behövde vara med sig själv och tänka igenom saker och ting. Visst hade han känt av Ninas tvekan på senare tid, men han hade varit så upptagen av rättegången med Sara Leijon, att han inte stannat upp ordentligt. Han hade helt gått upp i det han höll på med. Någonstans på vägen hade han missat Nina. Men han kunde inte begripa att Nina skulle vända honom ryggen så snabbt. Hur länge hade det pågått? Johan Ramén. Åklagaren som mer såg ut som en fotomodell än en jurist. Som var tio år yngre än Alex. Det vore en lögn att hävda att det inte sved.
Hade de träffats bakom hans rygg? Egentligen trodde han inte det. Det vore inte likt Nina.
Det som kändes värst var att det kom när han ju faktiskt bestämt sig för att ta tag i sina brister.
Å andra sidan hade de inte lovat varandra någonting. Det var ett kravlöst förhållande. De hade aldrig sagt någonting om vad som skulle gälla.
Hur kunde det hända? Hade han tagit Nina för given? Hur ofta hade han sagt att han uppskattade hennes sällskap?
Han passerade ett gathörn. Stannade till, betraktade bilarna som passerade. Det var en trist formulering. Givetvis ville hon att han mer än bara uppskattade hennes sällskap. Ville hon höra att han var förälskad i henne?
Att han kanske till och med älskade henne? Men kunde han säga det?
Alex hade bestämt sig för att lyssna mer på den inre känslan, att se bortom det rent rationella. Släppa taget om kontrollen. Han hade velat berätta det för Nina ikväll.
Långsamt började han gå mot Kaptensgatan igen.
*
Han tog trapporna med tunga steg. Hemma var det tyst och tomt. Tystnad han egentligen uppskattade, han insåg att han var tvungen att vänja sig vid den på nytt. Plötsligt var den inte självvald.
Lagen om tillgänglighet, tänkte han. Det jag inte kan få, det måste jag ha.
Medan han fick upp nycklarna ur fickan lyssnade han i trapphuset. På våningen ovanför hördes oväsen. Någon tappade någonting i golvet. Röster. Skrik. Han vände ansiktet mot taket och lyssnade. En kvinna skrek, en annan grät.
Han kände inte sina grannar, hade bara pratat med någon av de äldre damerna på samma våningsplan. Att heja och prata väder någon minut i veckan var ungefär vad som förväntades.
Medan han stack nyckeln i låset hördes ett högljutt brakande från våningen ovanför. Han drog ut nyckeln igen och tog trappan upp i fyra långa kliv.
Två dörrar, en till vänster, en till höger. Vilken av dem? Han lyssnade. Plötsligt var det knäpptyst. Sedan hörde han gråt bakom dörren längst till vänster. Utan att tänka gick han fram och bankade på den med knytnäven.
”Excuse me? Do you need help?”
Alex snodde runt och stirrade på en lång, smal man som plötsligt stod bakom honom. Mannen var minst en decimeter längre än Alex och såg mycket engelsk ut. Prydlig, klassisk kostym, diskret slips, tunna läderhandskar. Och barnvagn. Alex förstod att mannen kommit upp med hissen.
Vänd mot mannen pekade Alex med tummen mot dörren. ”In there. Trouble.”
Mannen såg över hans axel mot lägenheten där bråket pågick och nickade. ”I understand.”
”I live on fourth floor”, sa Alex. De utbytte artigheter och skakade snabbt hand.
Mannen passerade Alex och fick fram en nyckelknippa. Han låste upp dörren till vad som tydligen var hans lägenhet, drog med sig barnvagnen över tröskeln och lämnade dörren öppen. Han rullade in barnvagnen och parkerade den i köket som låg direkt till höger.
*
Paniken över att hennes lille pojke var försvunnen började förvandlas till ett rovdjur som hotade att ta över henne helt. Hon ville klösa ögonen ur den gudfruktiga flickan som tappat bort honom.
En dörr slog igen någonstans i den enorma våningen. Helen vände sig mot dörren till hallen utanför salongen och tvingade sig att öppna de hårt knutna nävarna. Dörren gled upp och William visade sig i dörröppningen.
I ögonvrån såg Helen hur flickan torkade tårar ur ögonen. Hon hade fått ett jack i ansiktet. Hur hade det kommit dit?
Helen vände sig mot sin man. ”Han är borta! Var har du varit? Varför svarar du inte på mina sms?”
William sa ingenting. Han gick fram till sin hustru, drog henne intill sig och slog armarna om henne. Hon gjorde ett tafatt försök att komma loss, men han höll i henne. Han stod stilla, sa ingenting. Sakta, sakta slappnade hennes spända kropp av. Efter en stund lade hon sina armar om honom. De stod stilla en stund, till synes omedvetna om Liga och Kelly. Men så fick hon syn på den okände mannen som stod i dörröppningen och uppmärksamt såg sig omkring.
”Vem är det där?”
William vred på huvudet. ”Det här är vår granne som bor en trappa ner.”
All kraft bara rann ur Helen. ”Han är borta”, snyftade hon och begravde ansiktet mot sin mans axel. Han hyssjade henne, och strök henne över håret.
”Du behöver inte oroa dig”, sa han. ”Andy är här.”
Helen såg upp mot honom.
Han tog hennes hand i sin, och började gå mot köket.