När Hellmark lite senare klev in på sitt kontor möttes han av Tegner och Kruse från SÄPO. Kruse satt i besöksstolen, och Tegner satt bakom Hellmarks skrivbord. De var båda tysta och tittade ut genom fönstret.
Vissa oskrivna regler fanns faktiskt. ”Vad i helvete gör ni i mitt rum?” Hellmark drämde akten han höll i mot bordsskivan.
Tegner vände långsamt blicken mot honom, men visade inga tecken på att han tänkte resa sig upp.
”Nå?” sa Hellmark.
”Borde du inte ha kontaktat oss?”
”Om vadå?”
”Spela inte dum nu. Vi ville ju ha full insyn i utredningen. Flickan Smythe blev återfunnen. Du borde ha ringt oss.”
”Och hur vet du det?”
Ingen svarade.
Hellmark blängde på dem. Kruse bar en kritvit skjorta och en välknuten slips och såg helt nyrakad ut trots att det var sen eftermiddag, medan Tegner var på gränsen till ovårdad. Rufsigt hår och skrynkliga kläder. Hellmark hade sett det förut. Skärpta poliser med betydande kapacitet bakom pannbenet som försökte gömma sig bakom ett småsjaskigt yttre. Allt för att hålla omgivningen lugn och avslappnad. Han hade själv provat den metoden med relativ framgång.
”Det blev lite bråttom”, sa Hellmark och försökte hålla sig lugn. ”Samtalet kom för bara två timmar sen. Dessutom var ni inte särskilt tydliga med vad ni ville. Det enda ni sa var att ni ville läsa in er på utredningen.”
Kruse skruvade lite på sig i stolen. Han bytte ben, harklade sig, och sa: ”Vi har gått igenom din utredning och vi har inga synpunkter. Det ser ut att vara ett gediget arbete som har gjorts. Du har kollat upp varenda liten ledtråd.”
”Och om din kumpan här”, Hellmark pekade med tummen mot Tegner, ”flyttar sig ur min stol, så ska jag lägga till de senaste händelserna.”
Tegner rörde sig inte ur fläcken.
”Vad hände där borta? Kan du ge oss en sammanfattning?” sa Kruse.
”Dottern hittades borta i Stuvsta söder om stan. Hon vacklade ut ur en buss med en bula stor som en apelsin i bakhuvudet. En kvinna ringde efter taxi och på det viset kom hon hem.”
”Inte ambulans?”
”De tar henne till Astrid Lindgren. Förmodligen blir hon inlagd. Hjärnskakning.”
”Behöver inte familjen bevakning?” sa Kruse.
”Jag har planerat att skicka ut en uniform till sjukhuset och en till lägenheten. Men om ni grabbar vill sitta barnvakt behöver ni bara säga till. Jag har inte en gubbe att avvara egentligen.” Han flinade som om han sagt något roligt.
Tegner och Kruse tittade på varandra. De log inte. Någon form av budskap utbyttes, men Hellmark kunde inte ens gissa sig till vad det var. De verkade ha lärt sig att hålla ordning på sitt kroppsspråk. Det vore kul att se vad Alex skulle göra med de där tomtarna.
”Resten av familjen, då? Hur bedömer du hotbilden mot dem?”
”Inte fasen vet jag. Om det nu är terrorister som är i faggorna är det väl er sak, antar jag?”
”Du vet hur det fungerar”, sa Kruse och slog ut med ena handen. ”Men vi är inte alls säkra på terroristkopplingen. Det har inte funnits några tecken på det vad gäller …” Han tystnade.
”Vad?” sa Hellmark som fortfarande var irriterad över att behöva stå upp i sitt eget rum.
Tegner sa: ”Ingen engelsman i Sverige verkar ha drabbats av nånting liknande. Inte som vi känner till i alla fall.”
”Nej, detta är väl så jävla knepigt det kan bli, antar jag. Men ska alla bevakas kommer det att kosta, den saken är klar. Tre man dygnet runt. Minst. Jag har inget sånt i budgeten. Har ni?”
”Vi vill samarbeta i det här ärendet. Vi klampar inte in och tar över nånting. Det är inte så vi jobbar. Vi har inga som helst synpunkter på det arbete som utförts hittills. Låt det fortsätta så.”
Hellmark svarade inte. Han hade svårt att ta order från sina egna chefer. Att behöva dansa efter SÄPO:s pipa skulle bli en svettig utmaning.
”Det enda du behöver göra”, sa Kruse, ”är att underrätta oss när nånting händer. Vi kommer att vilja vara med på ett hörn. Kanske rinner allting ut i sanden. Men stäng oss inte ute, är du snäll.”
Tegner och Kruse reste sig båda upp exakt samtidigt.