”Okej”, sa Peter, ”berätta hur det går för oss.”
Johnny var av någon anledning den som alltid skulle avrapportera, och han fattade inte hur det blivit hans lott. Såg han ut som någon slags jävla ordningsman, eller? Han harklade sig och sneglade på Marwan och Sandra. De båda ville inte möta hans blick. Jävla svikare.
”Ja, det går bra”, sa Johnny.
”Vad är det som går bra?” sa Peter.
”Allting, faktiskt. Vi har gjort exakt det som du har sagt åt oss.”
Peter sa: ”Delvis är jag bara en mellanhand. Du vet att Ratko väntar i kulisserna.”
Johnny svalde och kände att han började svettas. Igen. Förbaskat också. Likadant varje gång Ratkos namn dök upp. Han sneglade på Marwan som famlade efter sina cigaretter. Sandra satt blick stilla. Det var som om hon frusit till is.
Johnny skakade av sig obehaget och sa: ”Vi snodde ungen och jag körde själv bussen med dottern i. Jag kom nästan ända fram innan hon åkte ur sätet i en kurva. Det var inte meningen. Hon tuppade ju av förstås.”
”Det tror jag inte gör nånting”, sa Peter. ”Nu har de fått sig en extra tankeställare. De har ingen aning om att hon tuppade av för att du är en dålig jävla chaufför.”
Johnny orkade inte kommentera det.
Peter vände sig mot Marwan. ”Misstänkte de dig när du var uppe i lägenheten? Några konstiga frågor?”
Marwan skakade på huvudet. ”Jag lånade toaletten som du sa.”
”Fick du allting på plats?”
Marwan nickade. ”Inga problem. Burken står där nu. Full med godsaker. Det ska bli spännande att se vad som händer när hon börjar tugga i sig grejerna.”
”Ja, ja. Men du får raka av dig skägget nu.”
”Allvarligt?” sa Marwan.
Peter bara tittade på honom och Marwan slog till sist ner blicken.
Det blev knäpptyst runt bordet. Johnny ville inte titta på Peter. Han tänkte inte göra någonting som kunde leda till att Ratko en vacker dag knackade på dörren. Han fattade inte hur en kille som Peter, som verkade så pass vettig, så pass normal, kunde ha en kontakt som Ratko. Ingen visste exakt var han kom ifrån, mer än att han förmodligen var någon krigsskadad psykopat från Balkan. Vad han gjort där nere var det ingen som egentligen ville veta.
Det räckte med att veta vad han gjort sedan han kom till Sverige.
*
Kelly lät sig skjutsas genom sjukhuset i rullstolen. Undersökningarna hade gått bra och det var sannolikt bara en lätt hjärnskakning. Men man ville behålla henne för observation. När hon låg på sängen i den sal där hon skulle tillbringa natten greps hon av oro.
”Stannar du?” sa hon till William.
”Vill du det?” sa han och kliade sig i nacken.
Hon skakade på huvudet. ”Det behövs inte. Mamma behöver nog dig mer just nu.”
William nickade. ”Kommissarien skulle ordna så att en polisman kommer hit. Känns det bättre då?”
”Vet inte. Kan inte typ nån jag känner komma hit?” Släktingar hade de inga i Sverige, men de hade ju en del bekanta.
”Ärligt talat kan jag inte komma på nån på rak arm”, sa William. ”Kanske nån från ambassaden. Jag ska undersöka saken. Vi har en massa säkerhetsfolk som vi kan använda. Jag ska även prata med personalen här.”
”Det går lika bra med en polis. Han kan sitta utanför.”