”Hur är din engelska?” sa William.
”Alldeles utmärkt”, sa Alex och beredde sig på en ingående utfrågning om sin kompetens på området. Han visste att han talade mer brittisk engelska än amerikansk, men en engelsman lurade han förstås inte.
”Sir Nigel talar förvisso svenska, men han trivs bättre med engelska”, sa William.
”Sir Nigel?”
William lät helt lugn, men Alex såg att käkmusklerna spändes. ”Ambassadören. Adlades för tretton år sen. I drottningens tjänst sen sextiotalet.”
Alex höjde på ögonbrynen. Där ser man.
Efter att han legitimerat sig för en allvarlig man i svart kostym med ett vapen i armhålan fick de vänta. William nickade, och log ursäktande. Tydligen räckte det inte med hans ord att Alex var godkänd. Den allvarlige säkerhetsmannen försvann ändå i gott och väl fem minuter innan han kom tillbaka och tillät dem att komma in.
Efter att ha traskat runt i korridorerna en stund bakom en sammanbiten och knäpptyst William befann de sig till slut framför en stängd dörr. Skylten på dörren var diskret, men intill dörren satt en mässingsplakett, gott och väl femtio gånger femtio centimeter. Den snirkliga texten berättade att det bakom denna dörr arbetade en viktig man. William nickade mot en manlig assistent som var parkerad bakom ett skrivbord utanför dörren. Assistenten nickade inte tillbaka.
”Är ni alltid så allvarliga här?” sa Alex lågt.
William sa ingenting.
De gick in.
Trämaterialen var uteslutande av ädla slag, mattan så tjock att Alex skor sjönk ner någon centimeter. Fönstren höga. Som i en engelsk film från fyrtiotalet hängde ett porträtt av drottningen bakom skrivbordet. Men i sir Nigel Stockingtons anslående arbetsrum slogs Alex samtidigt av hur fördomar kunde sätta käppar i hjulet för vanligt tankearbete.
Ambassadören satt ner bakom ett stort skrivbord och läste på ett papper. Han såg inte upp mot sina besökare, utan tog god tid på sig att läsa färdigt. Alex följde efter William fram till skrivbordet. Ingen sa någonting på några sekunder. Så tittade ambassadören upp. Han såg först på William och ställde sig sedan upp i sin fulla längd. Han var lång, riktigt lång, såg Alex. Längre än William, men förmodligen inte över två meter. Han gick sakta runt skrivbordet med blicken fäst på sin närmaste man. Han sträckte fram handen för att hälsa, och när William automatiskt gjorde samma sak vred sir Nigel ner den så att handflatan vändes neråt. Han tittade William i ögonen medan han tog ett fast grepp om dennes armbåge med sin vänstra hand. Konsekvensen blev att William satt som i ett skruvstäd.
”Du har varit hemma en del senaste veckan?” sa ambassadören utan att släppa Williams hand.
William slog ner blicken och sa: ”Det har inträffat ett par saker som jag behöver informera dig om.”
Ambassadören vände sig direkt mot Alex för första gången. Han sträckte fram handen och Alex tog sitt beslut på ett ögonblick. Ambassadörens hand var lång och smal. När han tog tag i Alex hand vred sig Alex snabbt åt sidan så att han snarare stod bredvid ambassadören än mitt emot. Han grep tag i ambassadörens armbåge med sin fria hand och sa: ”Trevligt att träffas.”
Ambassadörens ögon smalnade av en halv millimeter och Alex uppfattade det. Han mötte den äldre mannens blick utan att blinka. Detta var en man som var van att bestämma, som förväntade sig att alla spelade efter hans regler. Frågan var vad konsekvensen blev av att vägra spela med.
”Alex King.”
”A pleasure to meet you”, sa ambassadören och släppte Alex hand. Utan att ta blicken från varandra satte de sig långsamt ner.
I samma ögonblick som Alex nuddade lädret med byxbaken insåg han att besöksstolarna var lägre än ambassadörens egen kontorsstol. Inte överdrivet, men ändå klart lägre. Men varför? Det var ju inget snack om vem som var högsta hönset här.
Alex lät blicken glida över väggen bakom ambassadören. Fotografier av honom tillsammans med John Major, Margaret Thatcher, Tony Blair, George Bush; både den äldre och den yngre, Henry Kissinger, Golda Meir, Kofi Annan, Nelson Mandela. Kavalkaden fortsatte över hela väggen. I mitten fanns en bild av sir Nigel där han mottog en medalj ur drottning Elizabeth den andras hand.
Ambassadörens ansikte avslöjade ingenting, men Alex kunde se hur blicken gled över honom.
”Vad gäller saken?” sa sir Nigel och såg på William.
William gav en ingående redogörelse av vad som hänt familjen de senaste veckorna. Hans skildring av kidnappningarna var sakliga och han missade ingenting. Varenda liten detalj fanns med. Det tog över tio minuter.
När han var klar placerade sir Nigel fingertopparna mot varandra. ”Vad som överraskar mig är att du inte berättat detta för mig med en gång.”
William skruvade omärkligt på sig. ”Jag visste inte exakt hur jag skulle göra. Jag ville gärna tro att det var tillfälligheter.”
”En gång är en tillfällighet”, sa sir Nigel, ”alla vet att två gånger är ett anmärkningsvärt sammanträffande men att tredje gången definitivt är ett mönster.”
”Det finns en hotbild mot familjen”, sa Alex. ”Polisen har tillsatt stora resurser för att lösa detta.”
Sir Nigel höjde hakan ytterligare och betraktade Alex under några sekunder. ”Fransman?” sa han och lät ett vagt leende spela över läpparna. ”Vi kan nog hålla ordning på det här själva.”
Alex nickade lätt. Spela med eller ge igen?
Han kände på sitt huvud och sa med ett leende: ”Baskern måste ha blivit kvar i bilen.”
”Har detta med er au pair att göra? Är den där intetsägande individen delaktig i detta?” sa sir Nigel vänd mot William, och visade med hela sin person att han inte tänkte låta Alex ta något slags kommando i mötet.
Intetsägande? tänkte Alex. Individ?
Skitstövel, tänkte han. Och varför diskuterade William sin barnflicka med ambassadören egentligen?
”Barnflickan tycks inte vara inblandad såvitt jag kan bedöma så här långt”, sa William och såg ner i bordet. ”Hon är dock försvunnen.”
”Polisen letar efter henne”, sa Alex hjälpsamt.
”Ni känner kanske till att jag personligen är bekant med rikspolischefen”, sa sir Nigel och höjde på ett ögonbryn. Fortfarande tittade han på William.
”Självklart”, sa Alex. Han hade ingen aning om det, men det lät logiskt att sir Nigel hade kontakter på hög nivå. Kanske hade han kontakter ännu högre upp. ”Det kan finnas nåt i Williams tjänsteutövande som kan vara den utlösande faktorn. För att kunna genomföra en riktig utredning behöver polisen ha fakta. Därför sitter vi här. Jag erbjuder mig att vara en informell länk mellan er och den ansvarige utredaren. Allt för att inte dra mer uppmärksamhet till kidnappningarna än nödvändigt.”
Sir Nigel och William utbytte blickar, helt olika till sin karaktär. I ambassadörens ögon fanns en blandning av förebråelse och irritation. I Williams någonting som påminde om osäkerhet. Alex undrade hur stark hierarkin kunde vara. Att sir Nigel bestämde rådde det ingen tvekan om. Hans sätt att demonstrera sin makt över William var nästan skrattretande tydlig. Han var kanske inte medveten om det, men han använde varenda härskarteknik som fanns.
Hur som helst så fungerade det. Wing Commander William Smythe öppnade strängt taget inte munnen förutom på en direkt uppmaning av sir Nigel Stockington.