Andy spottade ut maten på bröstet och Liga undrade om hon skulle våga be Sandra skaffa en sådan där haklapp som samlade upp maten om den ramlade ut ur munnen. Som det nu var försvann halva portionen i kläderna eller på golvet. Eller på hennes egna kläder, eftersom hon var tvungen att ha honom i knäet. Det var inte bara haklapp som saknades. Barnstol, vagga, skötbord plus tusen andra saker som funnits hemma hos familjen Smythe. Här fanns blöjor och några ombyten. Det var allt.
Och så barnmaten då. Hon hade smakat på den. Morotspuré. Den var inte så tokig.
Andy verkade nöjd. Han jollrade glatt och försökte dra i hennes kläder. Med en matkladdig hand fick han tag i hennes hår och ryckte till. Det gjorde ont eftersom hon fortfarande hade rejäla bulor i huvudet efter misshandeln på härbärget. Svullnaden i ansiktet hade dock börjat lägga sig.
Hon vägrade tänka på det. Hon vägrade tänka på något annat än Andy. Situationen var så underlig, så oväntad, att hennes hjärna inte riktigt klarade av att hantera intrycken.
Vad ville kidnapparna? Skulle de kräva pengar för att lämna tillbaka Andy? Och hur kunde de egentligen stjäla ett så litet barn? Det var fruktansvärt grymt. De kunde ju inte ta hand om barn.
Liga hade försiktigt frågat Sandra en morgon varför de behövde henne.
Han bara skriker när vi försöker ta hand om honom, sa Sandra.
Andy tydde sig egentligen bara till Liga och det var omöjligt för någon annan att hantera honom för tillfället. När hade det börjat? Vid åtta månaders ålder, kanske. Och tydligen hade kidnapparna märkt av det.
Men hur hade de hittat henne?
Det spelade egentligen ingen roll. Även om det innebar ett visst obehag att ge sig i lag med de här människorna, kände hon ganska väl till deras sort. Hon visste på ett ungefär hur de funkade.
Men inte Peter. Hon blev inte klok på honom.
Andy ville inte ha mer puré. Han fäktade med armarna och visade tydligt att han ville ner på golvet. Hon släppte ner honom och han kröp runt en stund på golvet, till synes nöjd med situationen.
Liga röjde undan i köket, och när hon var klar kände hon röklukten.
Sandra stod i dörröppningen med en cigarett i mungipan. Hon hade händerna i sidorna och blängde på Andy.
”Hur fick du det där?” sa hon och nickade mot Liga.
Liga tvekade och förde ena handen till kinden. Svullnaden hade börjat lägga sig, men den blå tonen skulle ta ytterligare några dagar på sig att försvinna.
”På den härbärget”, sa hon lågt.
Sandra fnös. ”Vad hade du gjort då?”
”Ingenting.”
Sandra tog cigaretten från munnen och drog ett djupt bloss. ”Horor som du har alltid gjort nånting. Förvånar mig att han inte våldtog dig också.”
Liga kände hur någonting vällde fram ur djupet av hennes inre, och hon blev rasande på sig själv när hon kände tårar i ögonen. Hon ville inte ge Sandra den tillfredsställelsen.
Liga torkade sig i ögonen och lyfte upp Andy från golvet. Han log glatt mot henne och hon snyftade till en gång.
Sandra skrattade, ett kallt och rått skratt.
”Tänkte väl det”, sa hon och försvann från köket. Snart hördes TV:n i vardagsrummet.