Alex betraktade scenen med alla sinnen på helspänn. Han kände igen barnflickan. Han hade sett henne med barnvagnen några gånger. Han hade gissat sig till att det inte var hennes barn, hon var för ung för det. Vad han däremot inte kände igen var det röda märket på flickans ena kind och det blödande jacket under ögat. Det tog inte många ögonblick att lägga ihop två och två. Mannen han stött på utanför lägenheten lugnade dock ner sin hustru på bara några ögonblick. Han var faktiskt förvånansvärt samlad.
Alex autopilot hade redan gått igång och han iakttog allas beteendemönster. Mannen agerade lugnt, sansat, utan att visa någon större sinnesrörelse. Kvinnan var svår att bedöma eftersom hon var halvt hysterisk.
William lotsade Helen målmedvetet genom den långa korridoren, passerade de tre eleganta gästrummen. Alex följde efter utan att bli tillfrågad. Det gick av bara farten. Själva lägenheten påminde om hans egen, men var betydligt större. Oljade golv, eleganta tapeter, bröstpaneler målade i vitaste vitt. Möblemanget kolonialt, tungt och påminde mer om ett museum än ett ordinärt vardagsrum. Mattorna var äkta handknutna från Orienten, kanske hade någon gammal ostindiefarare tagit dem till Europa. Antika revolvrar på väggen.
Den långe engelsmannen gav inte Alex en blick. När kvinnan steg över tröskeln till köket vacklade hon till, men mannen hade förutsett reaktionen och höll ett fast grepp om henne.
Alex tittade in i köket över axeln på henne. I köket stod barnvagnen.
Helen satte händerna för munnen och slet sig loss. Hon gick fram till barnvagnen och lyfte på det tunna, vita förhänget. Alex sträckte på halsen och kikade ner i vagnen. I barnvagnen låg en baby på kanske nio eller tio månader och sov med ena handen över ansiktet.
”Good God”, sa Helen med darrande röst. Hon stack ner händerna i vagnen.
”He’s asleep”, sa William och lade en hand på hennes arm. Helen skakade bort den, lyfte upp pojken och tog honom i sin famn. Han vaknade till en aning, visade sina ljusblå ögon ett par sekunder innan han somnade på nytt.
”Var har du varit?” Helen grät på nytt, en helt annan gråt än tidigare. Hon höll barnet tätt intill kroppen, gick bort till köksfönstret och såg ner på den lilla innergården. ”Herregud, var har du varit?”
Alex försökte förstå situationen. Det som orsakat bråket hade tydligen löst sig i och med babyns återkomst. Han höll sig i bakgrunden och sa ingenting.
Helen vände sig mot sin man. William lutade sig mot diskbänken samtidigt som dottern kom in i köket. Hon såg vagnen, gick fram till sin pappa och föll i hans armar.
Helen vände sig mot William. ”Hur?” viskade hon till honom.
”Det tycks mig som om Andy bestämde sig för att hälsa på mig på jobbet”, sa han enkelt.
Alex harklade sig, och alla vände sig mot honom.
”Då är allt okej då?”
Mannen lösgjorde sin högra hand och sträckte ut den mot honom. ”Thank you, I appreciate it. I really do.”
Brittisk artighet. Han hade ju ingenting gjort.