De satt på ett fik i Huddinge Centrum. De bytte alltid plats för sina möten, men det var alltid den här typen av ställen. Lokalen var mörk och dyster och kaffedoften som spred sig i luften var bedövande i all sin billighet.
”Så, var står vi nu då?” sa Peter och lutade sig bakåt på den hårda träbänken.
Johnny tittade på Sandra och Marwan och sa: ”Vi har gjort allting helt enligt dina instruktioner.”
”Allting?”
Johnny nickade.
”Så allting har fungerat till punkt och pricka?”
Johnny svalde. ”Jag tror det.”
”Du vet inte vad du pratar om.”
Johnny kände hur svetten bröt fram i pannan. Han utbytte nya blickar med Sandra och Marwan, båda två rörde oroligt på sig, men ingen sa någonting. Johnny harklade sig och sa: ”Vad är det som inte fungerat?”
”Du vet inte? Du vet verkligen inte?”
Johnny skakade på huvudet.
”Flickan smet från sjukhuset i natt.”
”Hur gick det till?” sa Johnny och rätade på sig.
”Hon smet. Från sjukhuset. Drog ut på stan helt ensam.”
”Vad hände med henne?”
”Ratko plockade upp henne.”
”Men hur …”
Peter tittade på Johnny. ”Undrar du hur Ratko kunde veta att hon dragit från sjukhuset?”
Johnny svalde och nickade.
Peter ryckte på axlarna. ”Ratko vet förmodligen allt. Ibland tror jag att han har ögon överallt.”
Johnny bytte ögonkast med Marwan. Han skakade lätt på huvudet.
Sandra sa: ”Vad gjorde han med henne”
”Lyssna nu”, sa Peter och pekade på Johnny. ”Fattar ni vad som hade kunnat hända flickan när hon tog sig genom city mitt i natten? Är ni medvetna om hur mycket drägg det finns där ute?”
Johnny var mer än medveten om det. Men hur i helvete skulle han kunna skydda henne om hon själv valde att rymma? Det var ju ett hopplöst uppdrag.
”Det här är dålig stil”, sa Marwan. ”Vi kunde ju inte veta …”
”Ni behöver inte fatta allting. Ni ska bara utföra ett jobb. Och ni får bra betalt. Så håll käften och gör som jag säger. Kan jag utgå från att ni låst in barnflickan?”
Sandra nickade surt och lade en nyckelknippa på bordet utan ett ord. ”Hon kommer ingen vart.”
Han nickade bistert.
Tystnaden varade en halv minut. Johnny såg att Marwan var spänd som en fiolsträng. Sandra verkade inte riktigt fatta.
Peter såg från den ena till den andra. ”Marja Svart. Berätta om henne.”
*
Helen försökte hålla tekoppen på fatet utan att skramla. Hennes puls dunkade i tinningarna och det brusade i huvudet av ansträngningen att hålla sig lugn. Janet Stockington var visserligen en otroligt irriterande person, men hon var sir Nigels hustru, och Helen hade helt enkelt inget annat val än att inte ta emot henne.
Hon hade svept in i lägenheten för tjugo minuter sedan, släppt sin kappa på en stol och klivit in i salongen med lera på skorna. Nu satt hon med stövlarna på den vita mattan och spred grus omkring sig.
Varför hon kom förbi just nu var uppenbart.
”Som du förstår har Nigel berättat lite, och jag måste ju bara höra hur det är med dig. Det var faktiskt hans idé att jag skulle åka förbi dig och se hur du mår. Det måste vara fruktansvärt att råka ut för alla de här … olustiga sakerna.”
Helen tänkte, att om Janet skulle lyckas vara tyst i bara fem sekunder, så kunde hon faktiskt få höra hur det var att råka ut för dessa olustiga saker. Men hon var egentligen inte där för att lyssna, utan för att snoka och se hur Helen tog det. Allting givetvis kamouflerat som om hon ville visa sitt stöd. Men egentligen var hon bara nyfiken.
”Jag sa det till Nigel, att det är fruktansvärt att vara orolig för sina barn, att ständigt gå omkring och vara rädd för att de ska försvinna.”
”Vi har bevakning nu …”, försökte Helen, men blev avbruten med en gång. Hon lyckades inte ens förklara att Andy saknades igen.
”Jag menar, våra pojkar är ju vuxna nu, men jag vet inte hur jag skulle hantera situationen om det hände mig. Jag menar, med alla galningar som finns där ute numera. Våldtäktsmän, pedofiler, snuskhumrar som inte kan hejda sig när de får händerna på ett orört barn, om du förstår hur jag menar.”
Här hejdade sig Janet och tittade rakt in i Helens ögon för att se vilken reaktion hon skulle få. Kanske trodde hon inte att Helen själv kunde fantisera ihop alla de här hemskheterna, kanske ville hon verkligen att Helen skulle förstå vilka fruktansvärda saker som både Andy och Kelly skulle kunnat råka ut för. Vad Helen inte kunde begripa var vad som drev Janet att dra upp de här alternativen. Fattade hon inte att Andy just nu var i kidnapparnas våld? Hon ville skrika Janet rakt i ansiktet, men orden stockade sig i halsen på henne. Eller också var det precis så enkelt som det verkade. Hon tyckte det var spännande att se om hon kunde få Helen ur balans. Kanske var hon uttråkad där hon bodde på ambassaden med en man som arbetade jämt. Kanske behövde hon lite spänning. Kanske var hon bara en idiot.
Helen hade sällan längtat efter en drink mer än hon gjorde just nu. Hon grep om tekoppens öra och förde koppen till munnen.
”Var är de förresten?”
”Vilka då?” sa Helen.
”Barnen? Jag måste få träffa dem!”
Helen blundade så hårt att hon trodde att ögongloberna skulle falla in i skallen. Hon försökte sig på en avvärjande gest, men Janet var redan på benen och på väg ut ur salongen.
Vad Janet hade i tankarna var inte lätt att veta. Kanske tänkte hon lyfta upp honom och väcka honom, titta noga på honom som om hon kunde avslöja eventuella övergrepp enbart med sin blick.
”Men var är han?” sa Janet när hon inte kunde hitta babyn.
Helen, som inte lyckats resa sig från soffan, gömde ansiktet i händerna. Gråten gick inte att hejda, och hon hulkade ljudligt av vanmakt.
Helen hade aldrig blivit så förödmjukad i hela sitt liv.