Alex beslutade sig för att ta en promenad längs Norr Mälarstrand för att skingra tankarna. Solen sken och vinden var ljum. Restaurangbåtarna låg på rad utefter kajen. Aktivitet pågick, men säsongen hade inte riktigt kommit igång. Det var fortfarande ganska kallt att sitta ute och äta.
Han skulle inte ha det minsta emot att åka ut i skärgården under ett par veckor. För några år sedan hade han tillbringat en hel semester långt ute på en ö han glömt namnet på. Han hade träffat Helena genom ett jobb han gjort för Skattemyndigheten. Hon hade varit ansvarig för en grupp på över tvåhundra personer, och efter en sen middag där han gett återkoppling på projektet hade de kommit fram till att de hade mycket gemensamt, splittrade familjer, bodde långt hemifrån. Helena var från Kiruna vilket i stort sett var lika långt bort som Paris. Så de tillbringade sommaren tillsammans på en ö.
Alex log vid minnet. Det hade varit en fin sommar. När hösten kommit hade relationen svalnat utan att någon av dem visste vad de skulle göra åt det och de slutade träffas.
Det var omöjligt att inte tänka på Nina. Han hade försökt att skjuta undan henne från sitt medvetande utan att lyckas. Det var över en vecka sedan han hört från henne senast. Skulle hon vara intresserad av att tillbringa ett par veckor i skärgården tillsammans med honom? Skulle han själv vilja det? Det var nog den frågan han borde fundera på först av allt.
Han tänkte på sir Nigel och han tänkte på Ronald Jönsson. Bägge utnyttjade de människor i sin omgivning. Sir Nigel på ett avsevärt mer förfinat sätt, men egentligen var det samma sak han höll på med. Han såg till att få som han ville, och han var noga med att alla i hans omgivning visste vem som bestämde.
Båda männen var typiska individualister, vilket gjorde dem till offer för makten. De var båda beroende av den. Någonting lurade i Alex bakhuvud, men han visste inte riktigt vad.
Medan han gick genom stan insåg han att han var tvungen att agera. Det var inte likt honom att skjuta upp obehagliga saker. Han visste att han inte ville mista Nina.
Åter förbannade han sin egen dysfunktionella familj. Visserligen hävdade psykologerna att de flesta familjer var dysfunktionella på något sätt, men det hjälpte inte honom just nu.
Flytten till Sverige hade gått fort. Pappa dog, Nicole blev kvar i hemlandet. Han bodde med sin mor under ett par månader, men såg henne knappt eftersom hon tillbringade största delen av sin tid på ambassaden. Han lyckades komma över en egen lägenhet och hennes reaktion hade varit lättnad. Hon ville bli av med honom.
Efter det hade han klarat sig själv. Utbildning, jobb, karriär, allting. På egen hand. Han var så van vid att agera efter eget huvud. Hur skulle han lära sig att dela ansvaret för sitt eget liv med någon annan?
Han hade bara några år till fyrtio. Kunde han se sig själv åldras med Nina?
Tanken fick honom att stanna till och bli stående mitt på trottoaren i folkvimlet.
Höll han på att förlora henne? Hade han redan gjort det?