När Hellmark anlände till stationen i Västberga var han alltjämt lättretlig. Han hade precis pratat med Tegner som sagt att han skulle avvakta. Avvakta med vad, hade han frågat. Bara vänta. Men Hellmark kände inte för att vänta. Och varför skulle han göra det? Han var inte den passiva typen – han agerade. Han hade sagt till Tegner, och troligtvis hade Kruse suttit intill med örat tryckt mot luren, att han hade ett spår till Andy Smythe. Tegner ställde givetvis tusen och en frågor, och Hellmark lyckades överleva de flesta av dem. För att gjuta lite olja på vågorna frågade han om grabbarna från SÄPO ville vara med när han förhörde den senaste ledtråden. Och det ville de.
Men de var alltså upptagna för närvarande och därför ville de att han skulle avvakta några timmar.
Mobilen ringde. ”Ja?” röt Hellmark.
”Nåt nytt?” undrade Alex.
”Varför ringer du mig? Har du så tråkigt på jobbet?”
”Jag tycker inte det verkar som om ni kommer nån vart.”
”Du, kompis, vi gör en massa saker som vi inte berättar för dig. Inbilla dig inte att vi sitter stilla. Det händer massor här.”
”Vart är du på väg?”
Hellmark suckade. ”Jag är i Västberga. Det har kanske hänt nånting.”
”Gäller det fallet Smythe? Kan jag hänga på?”
”Inte vet jag vad jag ska med dig till. Har du inte ett jobb att sköta? Jag ska snacka med en kille som kanske har hittat babyn.”
”Jag är i Liljeholmen, jag kan vara i Västberga om sju minuter.”
Hellmark tänkte i två sekunder. Det hände ju faktiskt att konsulten var till nytta.
”Ja, ja. Kom då.”
Han knäppte bort samtalet och tittade på klockan.
Avvakta?
Sällan.
*
Alex var verkligen där inom sju minuter. Hellmark sneglade på klockan. Sex och en halv, faktiskt. Här hade SÄPO en del att lära sig. Vad var det värsta som kunde hända om han ignorerade deras önskemål om att vänta in dem? Han vägde nackdelarna mot fördelarna och fann att de senare övervägde avsevärt.
Han önskade att det hade funnits persienner i det bedrövligt trista förhörsrummet. Som det var nu sken solen in och stack honom i ögonen. Och stolen var obekväm. En riktig skitstation, det här. Han sneglade på Alex som faktiskt såg förväntansfull ut.
”Good cop, bad cop?”
Hellmark himlade med ögonen och medan de väntade kontrollerade de båda att mobilerna var inställda på ljudlöst.
Killen som leddes in till dem var orakad på hakan men snaggad på skallen, hade tatueringar överallt och var rejält bred om axlarna. Det konstiga var att han inte alls såg ut som någon som skulle lämna in en barnvagn till polisen; han såg snarare ut som det han förmodligen var – en typisk småskojare. Kanske var detta viktigare än han först trott. Detta var förmodligen mer än bara ett vanligt vittne. Han beslutade sig snabbt för att vrida ur idioten det mesta han förmådde, innan Tegner och Kruse dök upp.
Hellmark väntade tills uniformen lämnat det sunkiga lilla förhörsrummet.
”Okej, Timo, om jag fattat det rätt vill du ha hittelön för det här barnet?”
*
”Jag tänkte att nånting måste det ju vara värt?” sa Timo Svart. Han insåg att det fanns saker han inte blivit informerad om. Ingen hade varnat honom för att snutarna i Västberga skulle kalla in något jäkla specialteam för den här skitsaken. Men nu gällde det bara att löpa linan ut om han skulle få sina stålar. Helvete, han var redan svettig, och då hade de inte ställt en enda fråga ännu.
”Och exakt hur mycket anser du att ett barn är värt, Timo?” sa jättepolisen. ”Vet du, vi struntar i det. Svara inte på frågan, för alla svar kommer att vara fel, och det är lika bra att vi inte tar reda på hur jag kommer att reagera då. Berätta i stället var du hittade gossebarnet.”
Timo såg på snuten. Han hade knappt öppnat käften och redan låg han illa till. Jättemänniskan framför honom var på krigsstigen redan från ruta ett. Och vem var den där andra, mindre snubben? Som bara stirrade och fick Timo att känna sig jävligt illa till mods. Han borde ha förberett sig bättre.
”Vagnen stod här ute i Västberga”, muttrade han. ”Vid en hållplats.”
”Busshållplats?” sa snuten.
”Nä, en hållplats för Finlandsfärjan. Vad tror du? Naturligtvis en busshållplats.”
Snuten stirrade på honom några sekunder, sedan vände han sig mot sin kompis. Det verkade finnas ett samförstånd mellan dem. Snuten sänkte rösten så mycket att Timo knappt hörde honom.
Han väste: ”Lyssna noga nu. Jag vet minst hundra sätt att fördärva din dag, förbannade tattare. Om du tänker sitta här och vara lustig ska du nog tänka om.”
Timo lade armarna i kors. ”Jag är rom. Du kan inte kalla mig tattare.”
Snuten flinade. ”Visst kan jag det.”
”Det är hets mot folkgrupp.”
”Jag kallar dig finsk folkdansare om det passar mig.”
”Jag kan anmäla dig”, sa Timo.
”Anmäla mig? Du skämtar.”
Jättepolisen reste sig halvvägs från stolen och lutade sig mot knogarna. Timo var inte liten, men snuten var jävligt stor, och det gav honom ett slags primitivt övertag. Timo slog ner blicken och slets mellan fruktan och ilska. Fruktan för vad den här polisen skulle kunna ta sig till, ilska för att vara tvungen att stå ut med förödmjukelsen. Timo kände den hotfulla energin strömma mot honom. Något mörkt och obehagligt spred sig i hans inre. Det började spränga i huvudet på det där dåliga sättet igen.
Någon skulle bli lidande för det här, det var ett som var säkert. Han försökte koncentrera sig på vad han kunde göra med pengarna han skulle få i stället.
”Det enda jag är intresserad av är hur du kommit över den här barnvagnen”, sa snuten.
Plötsligt öppnade den andre snubben munnen. ”Timo, det kan vara smart att tänka efter vad du kan berätta. Som du nog insett har du inte en aning om vad som egentligen pågår, så det vore nog bra om du säger som det är.”
Snuten satte sig ner, men lutade sig framåt över bordet. ”Nu svarar du på våra frågor. Varifrån kommer barnvagnen?”
Timo hade först funderat på att sälja själva barnvagnen, men han kunde inte komma på hur han skulle gå tillväga. Det fick bli ett paketpris. Om han lämnade ungen till snuten borde han få någon form av hittelön. Inte av snuten givetvis, han var ju inte dum i huvudet. Snuten skulle hitta ägaren till den lilla stinkbomben, och de skulle berätta att den hederlige medborgaren Timo Svart var den som återbördat deras högt älskade skitunge. Någonstans i Stockholm skulle några bli saliga över att få överföra ansenliga delar av sina inkomster till McDonald’s och Toys ”R” Us för att få tyst på den lilla kravmaskinen.
”Från en kusin”, sa Timo, som faktiskt inte gillade ungar något vidare.
”Namn?” sa den lugne snubben.
Timo mötte hans blick. Han såg i alla fall inte galen ut. Såg faktiskt inte ens ut som en snut.
Timo tänkte efter. Varför skulle han skydda henne? De skulle ändå upptäcka det. ”Marja Svart.” Han rabblade adressen och berättade att hon inte var något annat än en vanlig, simpel hora. Givetvis hade polisen frågor.
”Varför hade hon barnet hos sig?”
”Spelar det nån roll? Jag förstod genast att han måste … lämnas till sina föräldrar.”
”Det spelar stor roll, och vi behöver höra vad hon sa. Vi kommer att kolla det med henne förstås, så hur löd hennes version?”
”Jag vet inte”, sa Timo. Huvudvärken fick det att blixtra i huvudet. ”När jag tänker efter tror jag inte att jag frågade, nej. Jag tyckte det var viktigare att lämna tillbaka honom fortast möjligt.”
Snuten lutade sig framåt igen. ”Du är en riktig välgörare, Timo. Din kusin, hade hon inga synpunkter på att du tog med dig barnet?”
”Hon hade en hel massa synpunkter.”
”Måste jag dra det ur dig?” morrade snuten.
”Jag kom dit för att dricka kaffe”, sa Timo, vänd mot den andre snubben. ”Jag hörde ljud i ett annat rum och när jag tittade efter hittade jag vagnen med unge och allt. Jag sa till henne att det knappast kunde vara hennes, eftersom hon var för gammal för att få ungar. Dessutom hade hon ju inte varit på smällen.”
”Träffas ni ofta?” sa den mindre snuten.
”Nä.”
”Hur kan du veta att hon inte varit gravid?”
Timo ryckte på axlarna.
”Så varför hade hon barnet hos sig?”
Timo gjorde en rörelse vid tinningen med fingret. ”Hon är helt knäpp. Hon tror antagligen att det är hennes unge. Allvarligt, alltså. Hon tror faktiskt det.”