Hellmark körde, och Alex satt i baksätet med babyn i knäet. De skulle vara på Kaptensgatan inom en halvtimme.
”Hur kommer de att reagera, tror du?” sa Alex.
”Det är tredje gången deras baby återfinns. Undrar just hur många fler gånger det blir innan det här är klart. Och jag tror fortfarande att det handlar om pengar.”
Alex tittade ner på babyn. ”Hej där, killen.” Pojken himlade med ögonen såg det ut som, men Alex antog att han höll på att somna. ”Det är bra. Sov du.”
”Har du funderat på om det kan handla om hämnd?”
”Hämnd för vad?”
”Jag vet inte. Nånting. Vad som helst. Är det inte nån som vill ha några gangsters frigivna ut fängelset?”
Hellmark fnös. Det kan ha varit ett slags skratt. ”Det senaste var ju en betydligt mer aggressiv handling än de tidigare mer … försåtliga kidnappningarna, kanske.”
”Den här gången har pojken varit borta flera dygn, en väsentlig skillnad mot de båda första gångerna.”
”Exakt. Jävligt underligt.”
”Det är ett barn i bilen. Tänk på vad du säger.”
Hellmark sökte Alex blick i backspegeln och himlade med ögonen.
”Det måste finnas nån som vinner på allt det här. För det är inte frågan om nåt slags experiment.”
”Nån kommer att kräva pengar. Tro mig”, sa Hellmark.
Alex skakade på huvudet. ”Tänk efter. Vad blir konsekvensen av att den här terrorn mot familjen fortsätter?”
”Att de skiljer sig?”
”Låt gå för det. Vem vinner på att de går skilda vägar?”
”Den som vill gifta sig med den som blir ledig i och med en skilsmässa.”
”Det kräver en tänkbar kandidat, antingen en man eller en kvinna, som vill gifta sig med antingen William eller Helen.”
Hellmark sa: ”Vi borde ta reda på om nån av dem vänstrat på senare tid.”
”I såna fall håller jag på Helen.”
”För att hon dricker?”
”För att hon döljer nånting.”
”Alla döljer väl nånting?”
”Sitter alltid i hörnet av soffan. Armen framför sig. Ofta en kudde i knäet. Hon skyddar sig mot nånting. Jag gissar på anklagelser av nåt slag. ”
”Kanske Smythe misshandlar sin fru?”
”Nej”, sa Alex.
”Du ska veta att sånt inte syns utanpå. Det är som med dina våldtäktsmän tidigare. Du kan inte se det på dem.”
”Han slår henne inte.”
”Man vet aldrig hur förövaren ser ut.”
”Är det poliserfarenheten som talar?”
”Just precis. Jag har sett allt. Du gillar den där stela snubben, och därför tror du att han är oskyldig. Du får släppa på skygglapparna. Han kan mycket väl bli våldsam.”
Andy Smythe slöt ögonen och verkade vara nöjd med att hålla ett fast grepp om Alex tumme. Pojken verkade vara lika oskadd som vanligt. Givetvis skulle man skicka en läkare till familjen för att kontrollera honom – men ingen verkade ha skadat honom.
Han insåg att han nynnade på en gammal fransk vaggvisa. Det förvånade honom lite, eftersom småbarn aldrig egentligen påverkat honom. Visst förstod han att man som förälder upplevde det annorlunda, att man blev sjuk av oro om någonting hände ens barn. Han böjde sig fram och luktade på pojkens huvud. Inget särskilt. Tvål, kanske. En internutredare som just blivit pappa för fjärde gången hade matat honom och satt på honom blöjan. Kanske hade han passat på att tvätta av pojken samtidigt.
”Vad betyder det att mönstret ser annorlunda ut den här gången?” sa Hellmark.
Alex koncentrerade sig tacksamt på att svara. ”Betyder det alls nånting? Det kan vara en slump? Och hur är det med Kelly Smythe? Att kapa en hel buss och köra iväg med henne är en betydligt mer avancerad metod än kidnappningarna av den här grabben. Och även hon lämnades nånstans där hon skulle hittas förr eller senare.”
”Sen blev hon kidnappad på sjukhuset redan samma dag.”
”Fast jag är inte säker på det.”
”För att hon skolkat tidigare? Kom igen nu.” Hellmark tutade åt någon som hade den dåliga smaken att inte trycka gasen i botten vid ett rödljus.
Alex tog ett fastare tag om Andy Smythe som fortfarande inte sagt ett ljud. ”Ingen rök utan eld. Och hon är fjorton.”
”Förvisso”, sa Hellmark. ”Vet du hur man ser att en tonåring ljuger?”
Innan Alex hunnit tänka ut något fyndigt svar sa Hellmark: ”Läpparna rör sig.”
Festligt. Och det slog Alex att tonåringar ljög oavbrutet för sina föräldrar. Bekanta han hade menade att tonåringar ljög för att de kunde ljuga. Det var snudd på kutym att dra valser även när det inte fanns någon anledning till det. Frågan var om det gjorde dem till bättre lögnare? Han sa:
”Kidnapparna varierar sig, som om de vill visa att de kan göra hur de vill, de kidnappar vem de vill och när de vill.”
”Kelly blir avlämnad utanför dörren av den enda människa man hittills sett i allt det här”, sa Hellmark. ”En främmande man släpar ut henne från sjukhuset utan att nån ser det, sätter henne i en bil mot hennes vilja – fortfarande är det ingen som ser nåt – kör henne ända hem till huset och säger till henne att hon haft tur – den här gången.”
”Det är ju det jag säger. Nånting stämmer inte med det här.”
”Annars, ungefär.”
”Annars vad? De hade ju henne från början. Varför skulle de göra sig omaket en gång till?” sa Alex. ”Och för vad ska hon passa sig jävligt noga? Förresten, säger en kidnappare så?”
”Låter som nånting ur en film. En dålig, jävla film dessutom.”
”Vad jag tycker är intressant är avvikelsen. Eftersom kidnapparna uppträtt professionellt hittills skiljer sig detta från tidigare mönster. Nu visar de sig och pratar med henne och avslöjar sig därigenom – dessutom helt i onödan eftersom det som den här mannen sa inte betyder nånting. Av vilken anledning skulle de ta en sån enorm risk?”
”Hon kunde inte beskriva hur han såg ut, hur han var klädd, hans ålder, dialekt. Ingenting. Okej, hon kan ha chockats, men hon verkade inte chockad. Tvärtom var hon rätt så redig.”
Alex rörde lite på sig i baksätet. Det klibbade av svett mot låren. Hur klarade kvinnor egentligen av att ha en sån här liten kamin i magen i månader?
”Du vet, i chock tappar många tråden i sina resonemang, ändrar sina uppgifter, rör sig konstigt, eller är allmänt frånvarande”, sa Alex,
”Det är inte säkert”, sa Hellmark. ”Vissa blir enormt fokuserade. Jag har sett båda sakerna hända. Kelly Smythe beskrev morgonens kidnappning betydligt mer detaljerat än hon beskrev det som hände under natten. Hon mindes betydligt mer från den första.”
”Hon hade hjärnskakning den andra gången.”
”Men det känns inte rätt. Synen hade tagit skada, men inte hörseln. Hon visste vad karln sagt, men inte hur han sett ut.”
”Fast det kan ha med stress att göra. Det är inget konstigt i sig.”
”Sant”, sa Hellmark.
Äntligen var de framme på Kaptensgatan. Hellmark dubbelparkerade och slängde upp dörren. Alex bar ut Andy Smythe ur bilen och lade honom i vagnen.
”Vi har i alla fall ett namn att jobba med”, sa Alex medan de väntade på hissen.
”Timo Svart är för korkad.” Hellmark ryckte på axlarna.
”Vad gör du med Marja Svart?”
”Jag har redan bett en patrull åka dit och ta en titt.”